#svpol

Två barn som kastar sand på varandra. Ibland kommer en vuxen emellan och stoppar dem, och ibland slutar de av sig själva. Men ibland fortsätter de att kasta sand på varandra i all evighet, allt till de ständiga orden “Jo”. Följt av ett “Nä”. Det är min bild av hur debattklimatet inom svensk politik ser ut idag. Och när man får slut på sand – eller den vuxne dykt upp – så förklarar man genast hur mycket den andres fel allting är. Senaste gången jag såg det här beteendet var dessvärre inte då jag sommarjobbade på ett dagis år 2004. Det var i valrörelsen 2010, och då som en relativt vanlig företeelse.Som valarbetare för Piratpartiet fick jag besöka relativt många debatter tillsammans med än den ena debattören, än den andra. Efter den andra slutade jag lyssna på argumenten. Inte för att de inte var intressanta, utan för att det var så få av dem.

Debatterna följde också samma mönster. Först så skulle alla presentera sig, och redan här började diskreta pikar mot motståndaren att materialisera sig för att i debatterna gå till direkt pajkastning av de som fanns närmast. Det andra blocket, samt SD och PP var uppenbara måltavlor samtidigt som man visade upp en enad fasad inom blocket.

.

De sista debatterna blev rent ut humoristiska att lyssna på, när debattörer som mött varandra förut försökte förekomma varandras argument med plånböcker, jobb och en salig röra som jag till slut inte orkade hålla reda på. Värst av alla drabbades Sverigedemokraterna. I den mån debattörerna alls ville prata med dem så utsattes de för häckande och nedsättande tonfall som väckte en sympati som jag tror är orsaken till deras starka resultat i valet.

Det kan vara på grund av överexponering som jag känner att retoriken närmat sig den här fåniga nivån – jag fotograferade och studerade mest ordval och retorik istället för att lyssna ordentligt – men jag vet fortfarande inte vart vänsterblocket ville föra Sverige. Jag vet heller inte vad Moderaterna planerar att göra med sin regeringsmakt. Allt jag fick höra av diverse valarbetare var att den andra sidan var ett gäng misslyckade mähän som inte ens borde anförtros kassan på den lokala hamburgergrillen. Och det gnället är jag saligt trött på.

För debattetikett åt sidan, vad jag vill höra är visioner. Inte ideologi, även om det också brukar vara intressant att diskutera.

Kramande Debattörer

Analyser av saker som händer eller har hänt är också intressanta, men de saknar den dröm som en vision innebär. En tro på att man kan skapa ett samhälle på ett visst sätt i enlighet med en övergripande målbild. Det är lite synd att dessa visioner ofta besvaras med ovannämnt gnäll, men det är risken man får ta i det här landets politiska klimat.

Det finns dock underbara undantag. Även om twittertaggen #svpol ibland kan fyllas av ord värdiga sandlådan brukar debatterna som förs där vara på vettig nivå, om än kaotiska. Camilla Lindberg och Gudrun Schyman som ofta debatterar om Sexköpslagen kommer bra överens och använder båda ett värdigt sätt att debattera på. Det är skarpt, men aldrig kränkande eller nedlåtande, och de framkastar gärna egna argument i rask takt. Det finns också många andra som går långa omvägar runt sandlådan och möts ibland för en hövlig debatt som kan sluta på något annat sätt än att två frustrerade parter bara skapar avstånd mellan varandra.

Att debattklimatet hårdnar brukar oftast inte vara till gagn. Vad som händer är att många känner att de inte längre vill framföra sina åsikter – allt de får för det är en massa okvädningsord och nedlåtande gliringar – och det stärker inte demokratin på något vis, utan ger bara styrka åt tesen att det endast är den som bufflar sig fram och skriker högst som syns och hörs. Samtidigt drunknar intressanta åsikter i oljudet, vilket är en väldigt olycklig utveckling, till gagn för ingen utom de med stora lungor och vassa armbågar.