#svpol

Det finns böcker som är skrämmande eftersom författaren använt varje narrativt knep som finns för att skapa stämning. Där varje kommatecken är ett planerat moment, där introduktionen av karaktärer och teman systematiskt öppnar nya dörrar för skräcken att skymta fram i. Där vissa sessioner dras ut i extrem detalj för att verkligen pränta in stämningen i läsaren, och där andra händelser skildras så fort att det är svårt att inte bli rädd att karaktären snart är föremål för en lång och utdragen beskrivning utan guds nåde. Det finns författare som lyckas med konststycket att fånga känslor i skönlitterär form så precist att det är svårt att inte tänka tanken hur outforskade våra känsloliv egentligen är till vardags.

Och så finns det böcker som är precis lika skrämmande eftersom de råkar vara sanna.

En sådan är Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Skrämselfaktorn ligger inte så mycket i beskrivningarna av Förintelsen, som i beskrivningarna av det kringliggande maskineri som möjliggjorde det hela. Och detta maskineri ligger lite för nära vår vardag för att ge oss någon metafysisk ro.

Det första som skrämmer en är den skala det hela utspelade sig på. Det handlade inte om ett litet antal galna människor som på egen hand spontant uträttade ett folkmord – det var en hel nation som mobiliserades i akt och mening att systematiskt utrota en viss sorts människor. Måhända började det som en tanke hos en enskild individ, men som sociologiskt fenomen var det långt större än så.

Foto: Greenwich Photography

Det finns ett uttryck om att tågen åtminstone gick i tid under nazisternas styre, och det är faktiskt inte en dålig utgångspunkt för att beskriva enormiteten i det hela. Vi har alla sett bilder från tågen som transporterade människor till koncentrationslägren, men har vi stannat upp för att fundera på vad som krävdes för att organisera tågsystemet, hålla loken i form, se till så att lokföraren får betalt i tid, upprätta tidtabeller och – på det stora hela – se till så att alla aspekter av att tågen regelbundet under flera års tid kommer från punkt A till punkt B tas om hand?

Det är ingen liten operation. Det är inte ett ensamt gäng galningar. Det är långt större än så. Och en av de skrämmande frågor Bauman – och andra både före och efter honom, förvisso – ställer är frågan om vem som är ansvarig för Förintelsen. Vems fel är det? Vem ska straffas?

Ett spontant svar är förstås förbrytaren. Men den rent juridiska definitionen av en förbrytare är någon som bryter mot en lag, och det som gör frågan om straff i just det här fallet så metafysiskt oroväckande är att det inte finns något brott. Rent juridiskt var de inblandade oskyldiga.

Blotta det faktum att Förintelsen var helt i sin ordning enligt gällande lag är tillräckligt skrämmande för att få en att vakna kallsvettig mitt i natten och tänka:

De följde bara order.

Det var också den förklaring som gavs vid rättegångarna efter kriget. Vi kan, med Hannah Arendt, tala om en banal ondska, men Bauman går längre. Han visar, sida efter sida efter hemskt ovedersäglig sida, att det som krävs för att ondska ska inträffa inte är att goda människor intet gör. Det som krävs för att ondska ska inträffa är att goda människor blir goda medborgare i ett system där moralen helt och fullt kommit att bli synonymt med att vara laglydig.

Foto: Russel Yarwood

Att någonting är lagligt är ingen som helst garanti för att det är moraliskt. Det ligger dock inom begreppet “en god medborgare” att följa lagen, och ingen förnekar att det finns ett visst stigma i att bli klassad som en kriminell. Det finns inbyggt i våra vardagsföreställningar att laglydighet är en dygd. Ändå är det de tyska officerare som såg till att gömma undan olagliga människor vi idag ser som hjältar.

Det följer av sig självt att förhållandet mellan medborgarskap, lag och moral är lite mer komplicerat än i det klassiska spelet Tjuv och polis. Och, än mer, att den polarisering mellan kriminella och medborgare som kan skönjas i samtiden inte är en helt oproblematisk utveckling. När ropen om hårdare tag och hårdare lagstiftning skallar som högst är det alltid lönt att fråga sig – vem ska straffas?

Det Bauman tar fasta på är att det är väldigt lätt att underskatta skalan i vad som händer när en stat länder hela sitt juridiska och militära maskineri åt ett moraliskt ont syfte. När så sker har medborgarskapet som sådant korrumperats så till den grad att även den hederlige, hårt arbetande vanliga människan som ser till att någon del av kringmaskineriet fungerar är medskyldig. De behöver inte veta om vad som pågår, tycka särskilt illa om de som drabbas eller ens vara onda – det enda de behöver göra är att leva sitt liv efter bästa förmåga och de bästa av avsikter för att kunna dra sitt strå till den gemensamma grymheten.

Det ställer onekligen frågan om lag och rätt i ett annat ljus.

Numera är det inte helt ovanligt att höra referenser till att lagen måste upprätthållas som ett övergripande egenvärde. Må vara att legalitetsprincipen är ett viktigt grundfundament för en rättsstat, men en strikt hållning att det som är lagligt också är rätt tillåter att väldigt mycken ondska begås med statens goda minne. Det är trots allt staten som stiftar lagarna, och frågan om laglighet kan förändras genom ett enkelt lagförslag.

Vi behöver se till att den samtida politiska diskursen förs med denna visdom i bakhuvudet. Ty även om historien aldrig upprepar sig, så har den en tendens att skicka påminnelser lite då och då till de som råkar glömma dess lärdomar.