I ett inlägg publicerat för inte allt för länge sedan ställer den gode Henrik Alexandersson upp ett intressant förhållande mellan retorik (konsten att övertyga) och ideologi (konsten att lägga principiella pussel). Han tycks mena att eftersom det går att argumentera för och emot precis allting (jfr gärna Dissoi logoi), så är det viktigt att människor blir ideologiskt grundade, och därmed inte låter sig luras av vad som helst. Det intressanta i detta är tanken att ideologi per automatik skulle utgöra någon form av immunitet mot retoriska knep.

Vilket då antyder att en ideologiskt grundad person slutar lyssna till andra människor, och bara håller sig till sitt ideologiska pussel och följer det vartåt det än råkar leda. Eller, med andra ord, bli något av en fanatiker.

Någonting säger mig att detta inte riktigt är vad Alexandersson ville säga. Hans text blir dock oerhört märklig om den läses utan denna underton, vilket förmodligen är mer av ett uttryck av ett olycksfall i arbetet än ett medvetet försök att förespråka döv fanatism hos våra folkvalda. Mycket att göra och många texter att skriva leder ju trots allt till att man inte alltid är vid sina begreppsliga definitioners fulla bruk, och det händer ibland att man handviftar förbi vissa detaljer för att komma till pudelns kärna. (Vilket, för övrigt, är ett vanligt förekommande sätt att argumentera till vardags.)

Likväl. Det går som sagt alltid att argumentera för och emot allt. Ibland är det mindre uppenbart än annars, men det finns alltid en vinkel att använda. Det ideologi gör är inte att immunisera en mot användandet av dessa vinklar, utan snarare att specificera hur dessa ska se ut. En liberal kan fortfarande övertygas om att införa hårdare tag om det motiveras i frihetens namn, en konservativ kan övertygas om att omedelbar radikal förändring är det enda sättet att bevara det nuvarande, och en socialist kan övertygas om att ökade klassklyftor är vägen till jämlikhet. Att retorikern måste göra diskursiva utflykter till Mill, Burke respektive Marx är inget hinder för övertygandet; tvärtom är många ideologier så förutsägbara att de mer ideologiskt renläriga är tacksamma måltavlor för ambitiösa retoriker som vill göra skäl för något slags arvode.

Det som immuniserar mot retorik är således inte ideologi. Det som immuniserar mot retorik är – mer retorik.

Om du inte vet vilka knep som kan lura dig dit du inte vill så kan inte ens Rawls hjälpa dig att hitta tillbaka igen.

Foto: Steve Rhodes

Ett sätt att genomskåda olika former av skriftliga eller muntliga övertygandeförsök (eller, förvisso, övertalningsförsök) är att känna igen ett standardtal när det stirrar på en. De gamla grekerna (jag tittar på dig, Aristoteles) gjorde det mesta av arbetet med att formulera denna standardmall, och det som följt på efteråt är mest förfiningar och nyanseringar av aspekter. (Och vetenskaplig metodik. Dvs inte viktigt just nu.)

Det som gör det så användbart att kunna genomskåda ett tal av modell 1A är att dessa är så effektiva att de lärs ut av ungefär alla med någon som helst retoriskt pondus. Vilket också innebär att de flesta använder sig av dem mer eller mindre slaviskt, och därmed kan förutsägas i någon mån.

Denna standardmodell innehåller fem delar: inledning, lägesbeskrivning, huvudpoäng, argument och inbankning.

Den som säger att det första intrycket är viktigt talar sanning. Det första intrycket är nämligen ens enda chans att få ett andra intryck, så det första en retoriker gör i en framställning är att smöra för publiken och försöka fånga dess intresse. Utan att ge sken av att smöra och vara allt för desperat, förstås. (“Hej, tack för att jag fick komma…”)

När detta väl är gjort så beskrivs någon form av saktillstånd. Målet är att skapa en bild av någonting i ditt huvud, så att du sitter och tänker på ett visst någonting specifikt. Ju starkare bild, desto bättre. (“Som ni alla vet…”)

Och med denna bild på plats – wham! läggs en huvudpoäng fram som följer med logisk eller emotionell nödvändighet från denna bild. (“Och därför är det så att…”)

Eftersom talaren fortfarande har ordet så vore det dumt att släppa det i förtid. Således lägger standardtalaren farm två-tre argument för huvudpoängen, bara för att understryka den lite extra. (“Den främsta anledningen till…”

Och så, till sist, när övergången mellan övertygarens ord och dina tankar ska göras, så ser standardtalaren till att försöka avsluta så effektfullt som möjligt. Helst genom att upprepa huvudpoängen igen, eller uppmana dig att göra någonting. (“Rösta på mig!”)

När man väl vet detta, så blir det lätt att inse att det talaren säger inte är slumpmässigt valda teman som bara råkade hamna efter varandra. Vanligtvis så är inledningen omsorgsfullt formulerad, sinnesbilden väl vald, huvudpoängen överdrivet slående, argumenten lite för strömlinjeformade och avslutningen uttryckt lite för självsäkert. Och, eftersom man vet att dessa kommer i en viss ordning, så går det att tänka – “aha, snygg inledning, men så lätt lurar du mig inte! Jag såg nog allt vad du försökte göra!”

Kunskap är makt. Särskilt när den är frånvarande.

Foto: Harry Chen

Den gode Alexandersson påstår att det vore en god sak att våra makthavare blir mer ideologiskt kunniga, i och med att de då har större möjlighet att stå pall trycket från diverse aktörer. Jag vet inte om det är för mycket stress eller för lite cynism inbakat i att han i nästa andetag kan säga att ideologierna medvetet skalats bort utan att dra kopplingen att de därmed är mer kompetenta angående ideologier än sina fanatiskt lagda kollegor.

Att göra som ideologin säger åt en att göra kräver en viss ideologisk kompetens; att veta vad och hur en ideologi skulle råda en att göra, men sedan medvetet lyckas baxa en ideologisk organisation åt ett annat håll än ideologin uttryckligen vill (och samtidigt bevara organisationen intakt) – kräver en åtskilligt mycket större sådan.

Att i det här läget säga att det är mer ideologi som krävs är, utifrån lägesbeskrivningens egna premisser, direkt självmotsägande. Det finns tillräckligt mycket ideologisk kompetens på plats för att få Nozick att framstå som en amatör på området.

Nej, det som behövs är inte mer ideologi. Det som behövs har över huvud taget inget med makthavarna att göra, utan den generella befolkningen. Inte ens den behöver mer ideologi; däremot behöver den mer retorisk kompetens, och större känsla av att vara behöriga att använda denna. Den rörelse mot populistiskt röstmaximerande som Alexandersson varnar för beror inte på att ideologi saknas, utan på att det cyniskt metaideologiska röstmaximerandet fungerar.

Kunskap är makt. Särskilt när den är frånvarande.

Och motsatsen till makt i det här fallet är ett folk som, utan pardon, genomskådar och genomsablar de retoriska hafsverk som utgör de ursäkter till utspel som görs numera. Ibland är det till och med uppenbart hur de bara gått igenom stegen – gammalt grekisk standard, modell 1A, från första intryck till avslutning.

Vi förtjänar bättre än så. Om makten utgår från folket så duger det inte att vi dansar efter första bästa pipa som vet vilken låt som vann melodifestivalen. Hur ideologiskt taktfast den än spelar.