En av internets olyckor (eller oförutsedda konsekvenser, beroende på ens sätt att se på saken) är att människor kan kommunicera med personer utanför sin omedelbara sociala sfär. Detta medför att det inte alltid är helt propert att vräka ur sig det första som impulsivt poppar upp i huvudet närhelst någonting poppar upp på skärmen – internet glömmer aldrig, trots allt, och eftersom internet är ett primärt socialt fenomen så innebär det att det börjar bli en bra idé att tänka på sitt första Google-intryck.

Det duger inte att de första femton sidorna sökresultat på en sökning efter ens namn uteslutande innehåller rasistiska, felstavade och på det stora hela rätt korkade uttalanden som egentligen inte var ärligt menade när de skrevs.

Vissa kallar detta varumärkesvård. Andra kallar det sunt förnuft och artighet. Vissa försöker göra sig till och kalla det diskursetik. I vilken ände du än börjar så kvarstår den allt mer offentliga dimensionen av större delen av den kommunikation vi företar numera.

Ett resultat av detta – på kort såväl som på lång sikt – är att folk blir desto bättre på att skriva. Det hör till – med en större publik följer ett större behov av att publikanpassa sina skriverier. Den som skriver i sin ensamhet kan vara hur kryptisk och svårtolkad som helst, men den som har läsare (och vill behålla dem) gör bäst i att försöka hålla sig någorlunda begriplig. Över tid leder publikanpassningen till att de tusentals bloggförfattare som finns där ute börjar få upp sina skrivarförmågor, och eftersom de övat upp sig inför en levande publik så har de redan kommit över den mer grundläggande scenskräck som följer av alla former av publicering.

Även om det är fullt möjligt att ha publicerat saker öppet för hela internet varje dag i flera år och ändå vara lite smårädd för att publicera saker hos oss.

På redaktionen spekulerar vi lite i att det har att göra med att de artiklar vi producerar för att sätta standarden och generera intresse. Att de framstår som så högtravande och exkluderande att det inte finns plats för mer vardagliga och – för att använda ett uttryck som förekommit – obildade inslag. Vilket vore synd, eftersom det vore som att låta pausmusiken ställa sig i vägen för huvudnumret.

Det vill säga dig.

Det finns ingen anledning att göra en hemlighet av att det vi försöker efterlikna är den gamla tidens ledarsidor. Vilket innebär texter som ligger strax ovanför den vardagliga läsningen, och som ibland kräver att något ord eller två slås upp, men som ändå kan läsas från början till slut utan större huvudbry under läsningens gång. (Om än desto mer sådant efteråt.) Det är en avvägning mellan publikanpassning och en vilja att se ordet “diskurs” användas rutinmässigt av både höger och vänster.

Det finns inte heller någon anledning att förneka att vi lutar mer åt att vara konservativt teknikoptimistiska än åt att vara någonting annat. Det framgår om inte annat av det som publicerats hittills.

Likväl. Med den ackumulerade skrivförmåga som skapats under det politiska bloggandets gång så finns det gott om dokumenterat duktiga skribenter. Och vare sig du angriper det från tanken om varumärkesvård, sunt förnuft eller diskursetik så är det en god sak att bli återfunnen tillsammans med andra duktiga skribenter när Google kommer och frågar efter dig.

Det vi vill göra är att ge dig den möjligheten. Och i väntan på att de riktiga huvudpersonerna träder in på scenen underhåller vi med gratis pausmusik.