#svpol

En av de största flaskhalsar vi som civilisation går omkring och har är resurser. Det sägs väldigt ofta att om alla levde som vi västerlänningar så skulle vi behöva mer än ett jordklot. Vilket är något av ett problem, eftersom vi som bekant bara har ett av dem och deras förnyelsefrekvens är lite för lång för att kunna vänta på att ett nytt dyker upp. Livet innehåller ingen gratis respawn, tydligen. Men solsystemet innehåller tillräckligt mycket i termer av tillgångar för att kunna räcka ett par århundraden till – det enda vi måste göra är att föra dem från där de är till där vi är.

Det som ligger närmast till hands är förstås månen, som ligger ett kosmiskt stenkast bort och dessutom mer eller mindre bokstavligen är en enda stor boll av mineraler och resurser som väntar på att någonting intressant ska hända med den. Vi har redan skickat folk både dit och tillbaka, så vi vet att det ligger inom möjlighetens gräns att göra saker där uppe – tricket blir att öka omfattningen och skala upp verksamheten från enstaka besök till permanenta affärsförbindelser. Vi har passerat turiststadiet och är redo att börja prata i termer av investeringsplaner och riskkapital.

Det största problemet med rymden och att föra saker till och från den är förstås att vi inte befinner oss i den. Rent kosmiskt sett befinner vi oss förvisso i universum, men för våra syften så kan Jorden i praktiken anses vara väldigt långt bort från rymden. Detta då på grund av att vi befinner oss på en plats som det krävs väldigt mycket energi för att ta sig både till och från, och där varje uns vi försöker bli av med innebär en oerhörd ökning i kostnad av energi och pengar.

Om ni försökt kasta en sten mot månen så vet ni att den eventuellt börjar tappa fart och falla neråt igen. Aristoteles kallade detta för alltings inneboende telos – allting vill nedåt, och kommer att göra sitt bästa för att färdas däråt. Vetenskapare av vår tid kallar det gravitation, och förklarar det hela i termer av att kroppar har en ömsesidig dragningskraft till varandra, där storleken har betydelse. Ju större någonting är, desto attraktivare blir det, och även om vårt ömma jordklot ibland känns otillräckligt så är det ändå, när allt kommer omkring, rätt stort.

Om vi övar oss så kan vi efter hand bli rätt bra på att pyttsa upp stenar i luften, men såvida vi inte fuskar rejält så lär vi inte lyckas kasta dem så högt att de lämnar oss för evigt. För att få upp en sten i rymden så krävs det att den lämnar jordens gravitationsfält. Vilket då kräver att den rör sig uppåt och uppåt och uppåt och uppåt så länge att den är utom tävlan, och för att kunna fösa sig allt detta uppåt så krävs det att någon slags energi läggs in i arbetet.

Den traditionella lösningen på det här problemet har hittills varit att helt enkelt lägga stenen på toppen av en bloody stor raket och trycka på den stora röda knappen. Detta fungerar, men det är en löjligt dyr lösning, och för varje extra kilo vi vill skicka upp i rymden så måste vi spendera desto mer energi för att få upp den. Det är med andra ord inte en metod som lämpar sig särskilt väl för att göras storskalig. Vilket då innebär att vi har något av en flaskhals att hantera i våra förbindelser med resten av universum.

Tricket blir då att bygga en infrastruktur som minimerar vårt behov av att skicka upp saker i raketer. Vi måste förvisso först skicka upp de första byggstenarna för att få igång infrastrukturbyggandet, men när detta väl är gjort så följer resten av sig självt. Särskilt om vi får igång resursprocessandet på månen, så att byggandet inte längre är beroende av input från terra firma.

Tanken är att – i stället för att bygga saker här nere och skicka upp dem en efter en – skicka upp fabrikerna i omloppsbana och låta dem göra sin grej där uppe i det blå. Detta då för att komma runt flaskhalsen i fråga: när den första lasten är uppe så utgör den en självgenererande process och kan fortsätta att göra sin grej utan vidare (materiell) input från oss med fötterna på jorden, och på så vis slippa undan de massiva kostnader som ingår i logistiken.

Nu är förstås månen bara steg ett i vår yttre resa. Den må vara stor, men solsystemet är större, och det finns gott om godbitar att hämta därute när väl den inledande infrastrukturen är på plats. Månen ligger dock relativt still i relation till Jorden; relativt, eftersom det förvisso finns en möjlighet att råka räkna fel och missa, men för det mesta går det att peka på antingen Jorden eller månen och konstatera att, aye, däråt. Det är lite värre när avstånden blir längre och det börjar ta seriös tid (månader och år) att ta sig från a till b.

Tänk dig att du ska från Skövde till Växjö. Du vet var Skövde ligger, och du vet var Växjö ligger, och att vägen mellan dem går mellan dem. Här på Jorden fungerar detta perfekt, eftersom städerna ligger still i ett väl definierat rum. I rymden däremot drabbas vi av fenomenet att både Skövde och Växjö rör sig i relation till varandra, och detta samtidigt som det tar en himla lång tid att åka mellan dem. Så när en börjar åka så ligger de där de ligger, men under den tid som färden tar så har Växjö placerat sig där Norrköping ligger, så att sikta på Växjö tar en bokstavligen ingenstans.

Under tiden det har tagit att ta sig fram och tillbaka har dock moder jord förflyttat sig hela vägen till Ånge, med de logistiska problem detta innebär.

Det finns ett par sätt att hantera detta. Det ena är att jaga ikapp punkt a och punkt b i deras rörelser, med all energikostnad detta innebär. Det andra är att bygga en infrastruktur som ligger i närheten av var punkt a, dvs Jorden, kommer att ligga inom någon slags framtid, ta lasten från b, dumpa den där och därefter vänta på att måldestinationen ska komma inom räckhåll. Det första sättet är snabbare och har lägre investeringskostnader initialt, men kostar mer i längden; det andra sättet är långsammare och har en något högre initialkostnad, men torde vara brutalt mycket billigare än det andra alternativet i längden.

Märk väl att jag inte direkt talar om bemannade expeditioner här, i alla fall inte bortom månen; en automatiserad gruvmaskin som på autonom väg kan ta sig dit och få mineralerna hem inom både tidsplan och budget är både billigare och effektivare än att skicka ut folk. Dels för att det finns tusen saker som kan gå fel på en bemannad expedition – både mekaniskt och psykologiskt – men mest för att det helt enkelt är mindre barlast som måste bäras med när andningsbesvär inte är ett problem. Luft, vatten, mat och värmegenererande processer väger ton (bokstavligen), vilket översätts till energi som måste spenderas på att baxa detta från a till b. Vilket är både dyrt och tar upp plats som skulle kunna användas till ren transport.

När vi nu har externaliserat infrastrukturen från terra firma så återstår en sista punkt, och det är att få hem godheterna. Enligt devisen om att “ner kommer en alltid” så är det enklaste sättet att helt enkelt dumpa lasten någonstans och låta den dunsa i så hårt den vill. Problemet är förstås att det vore lite fail om Skövde eller Växjö råkade försvinna från kartan på grund av en felberäkning (även om det är en öppen fråga om Ånge skulle saknas). För att inte tala om att väldigt mycket av lasten skulle förstöras vid hemkomsten – vilket inte riktigt är ett plus.

En lite mindre brutal version är att försöka dämpa fallet på olika sätt. Fallskärmar, värmesköldar, kreativa användningar av laser – anything goes. Lite dyrare på kort sikt än att bara dumpa saker, men säkrare och förmodligen långt effektivare rent ekonomiskt i det långa loppet.

Det effektivaste sättet är förstås att knyta ihop externaliserad infrastruktur med lite mer jordbunden sådan. De av er som läst Kim Stanley Robinsons Mars-triologi (rekommenderas skarpt, för övrigt) känner säkert igen termen “space elevator”, eller, på svenska, en hiss vars slutstation bokstavligen är himmelen. Vilket är en synnerligen praktisk sak att ha, då det gör kostnaden för att flytta saker in och ut ur gravitationens fängelse desto mindre – även om det fortfarande utgör någonting av en flaskhals.

Anledningen till att detta dyker upp nu i stället för i inledningen om hur jobbigt det är att ta sig härifrån är dels för att vi förmodligen inte kommer att få se en sån här inom vår livstid, och dels för att vi förmodligen kommer att behöva det vi kan få ut av fjärrgruvdrift för att bygga den. Vi är alltså bundna av de stegrande energikostnaderna ett tag till.

Anledningarna till att du ser ett inlägg om just detta är tre:

1. Rymden, baby!

2. För att påvisa att det alltid är mer logistik inblandat i allt än det första intrycket antyder.

3. För att stilla den något alarmerande alarmismen som råder angående jordens tillstånd.

Nu är förstås 1 och 2 en smula tyngre än 3, men det finns ändå något av en hopplöshetens ande som spökar över tidsandan. Ni vet, denna: Världen är på väg att gå under, det är vårt fel och vi kan inte göra någonting åt det! –

Jag gillar en episk tragedi lika mycket som vem som helst, men att göra det till livsnarrativ känns en smula felriktat. Vad hände med “Yes we can”? Vad hände med tanken att hjärnor som är långt skarpare än min i detta nu sitter och sliter med det förarbete som behövs för att få den process jag skisserar ovan att inträffa? Vad hände med det tanken om det möjliga framsteget?

Jag tror nog att bristen på optimism riskerar att bli vår civilisations största flaskhals; med en sådan skulle ingenting räcka till även om vi så hade fem jordklot. Optimism är, i all korthet, vår viktigaste resurs.

Slösa inte bort den.

[Detta inlägg är en något omarbetad version av den som finns publicerad här. Om du skrivit någonting optimistiskt, visionärt eller politiskt som borde läsas av fler än dina bloggläsare, så skicka gärna en länk till oss.]