#svpol

Många uråldriga visdomar handlar om att möta folk på halva vägen, att försöka förstå sina meningsmotståndare, att kompromissa, att vara lite mer finkänslig än att säga att jag ovillkorligen har rätt och att du under alla möjliga och omöjliga omständigheter har ofrånkomligt fel.

Det är generellt en klok utgångspunkt. Precis så som du har spenderat en stor del av ditt liv förespråkandes en viss ståndpunkt, så finns det människor som spenderat precis lika lång tid åt att förespråka den absoluta motsatsen, och bäggedera har gjort det av goda och rationella anledningar. Det ligger lite i sakens natur att det finns styrkor och svagheter hos respektive ståndpunkt, och att en ömsesidigt respektfull dialog är mer konstruktiv än dess frånvaro.

Såvida inte motparten är en idiot, inte har en aning om vad han/hon säger och helt enkelt har totalt fel.

Det kan kanske tyckas lite brutalt att säga så, men livet innehåller gott om situationer där folk har fått för sig de märkligaste ting – och lyckats övertyga sina närmaste medmänniskor om att det faktiskt förhåller sig som de fått för sig.

Låt oss anta att någon en morgon känt sig lite mer kreativ än vanligt, tittat på ett flingpaket och helt utan några som helst begripliga anledningar fått för sig att det är nyttigt att äta femton levande getingar om dagen. Och därefter, genom ett under av retoriskt fotarbete, övertygat sina närmaste och käraste femtio tusen grannar om detta.

Låt oss vidare anta att världens främste expert på dietik och entomologi, som skrivit de definitiva standardreferensverken inom bägge områden och på det stora hela vet allt som finns att veta om matnyttighet och insekter, – får höra talas om det här och säger att det hela är så genomfel att det behövs en helt ny ordklass för att uttrycka den grad av felhet som uppvisats. Och att detta uttalande leder till att det uppstår en offentlig kontrovers rörande frågan om nyttiga getingar.

Den gamla visdomen om att mötas halvvägs skulle ge oss rådet att sanningen ligger någonstans kring sju levande getingar om dagen. Vilket inte riktigt stämmer. Och att i det här läget insistera på att kompromissvilja och samförståndsanda är vägen framåt är, utan större pardon, en katastrof för det rationella samtalet.

Ibland krävs det att vissa frågor skjuts i sank och begravs för att det över huvud taget ska gå att kunna samtala om saker och ting. Det är en sak att ha ett öppet sinne och försöka förstå sina medmänniskors bevekelsegrunder. Det är en helt annan att gå med på vilka dumheter som helst.

Den politiska balansgången ligger i att kunna berätta för de felande om att de har oåterkalleligt fel, utan att för den skull upphäva deras rätt att delta i det offentliga samtalet.