#svpol

Kommer ni ihåg den där sammanfattningen av vanliga, enkla och effektiva knep att ta till för att säga emot någon vi publicerade för tid sedan? Den som hade några enkla punkter som kan användas för att sänka i princip vad som helst?

Om inte, så är det din turdag, för här är en länk dit att friska upp minnet med. Om, så är du en bättre retoriker än jag, för jag måste titta in ibland och påminna mig om vilken den där sista var nu igen. Way to go!

Nu drog jag inte upp den bara för att skryta om dess existens, dock. Nej, den blev aktuell just idag eftersom ledarskribenterna på DN har gjort sig den på att få med exakt alla punkter i en och samma text. Vilket är något av en bedrift, eftersom det dels är svårt att använda mer än ett par utan att texten blir tunn, och än mer eftersom texten i fråga inte är särskilt lång. (Kortare än snittlängden på våra artiklar, till och med.)

Och eftersom det är så sällan det skrivs så pedagogiskt upplagda artiklar där bokstavligen alla punkter finns med, så vore det dumt att låta tillfället springa förbi, Därför ska vi nu ta punkterna en i taget och se hur de gjort för att klämma in dem. (I stället för att sammanfatta artikeln i fråga utgår vi från att du läst den och greppat att den handlar om Juholts förhållande till utbildning och utbildningspolitik.)

Har du den retoriska sammanfattningen och artikeln i beredskap? Har du skumläst bägge och vet ungefär hur de ser ut? Har du tagit ett djupt andetag? Bra, då börjar vi, närhelst du känner dig redo. Känn ingen press.

Foto: M. Ezzeddine

1. Författarna understryker otydligheten hos Juholt genom ordvalet kring meningen “[m]en det finns också annat som förundrar i valen”. Före den konstaterar de att mycket har sagts kring det hela, och genom att säga just “men det finns också annat” så ger de sken av att det finns en utbredd känsla av förvirring rörande Juholts göranden. Vad vill människan? Vet någon?

2. Att Juholt säger emot sig själv (eller, rättare, sitt parti) är något av en huvudpoäng i argumentationen. Notera hur de börjar med en lång beskrivning av  den klassiska socialdemokratins historiska betoning av utbildningens viktighet, för att sedan (i ack så många ord) säga ett stort “men”. I jämförelsen mellan den gamla goda tiden och Juholt förlorar Juholt, genom att säga emot den gamla goda tiden. Dvs sitt parti.

Det är lite smålurigt, onekligen. Förklä kritik som historisk beundran, bara sådär.

3. Att Juholt omöjligen kan lyckas med sina föresatser på utbildningsområdet bankas in i slutklämmen. Hur kan ett parti som inte ens klarar av att prioritera den egna utbildningen klara av att prioritera någon annans? (Med undermeningen att de förmodligen inte ens vet hur en sådan prioritering ser ut, elakt nog.)

4. Att det är orimligt att en partiledare som säger sig vilja främja framtidens utbildningsläge konsekvent omger sig med obildade människor bankas också in, och det med viss övertydlighet. Det är inte bara omöjligt för Juholts hjärngäng att lyckas – det är orimligt att de ens försöker, givet utgångsläget.

5. Författarna gör en poäng av att påpeka att Juholt inte är utbildad. Vilket, onekligen, är ett subtilt sätt att utropa ett stort ska du säga om alla eventuella ambitioner på det utbildningspolitiska området.

6. De bankar också in att Juholts val av närmaste kollegor är väldigt baserat på självintresse. Genom att säga att Juholt med kollegor varit reservbänksnötare sedan tid urminnes i samma andetag som att socialdemokratin skapar något av en gräddfil för rörelsens medlemmar, vill de understryka att det inte är kompetens och utbildning som är nyckelfaktorer i deras tillsättning. Snarare nepotism och kamratanda – det vill säga motsatsen till kompetens och utbildning.

Foto: M. Ezzeddine

Som synes så hakar de olika punkterna i varandra. Med viss nödvändighet, eftersom texten är så kort, men också eftersom det är en och samma Juholt som kritiseras från början till slut. Juholt är trots allt identisk med sig själv, även om författarna vill utmåla honom som otydlig, självmotsägande, omöjlig, orimlig, olämplig och direkt självisk. Allt samtidigt.

Om än inte allt för uttalat, förstås. Det är smått pinsamt att bli ertappad med att säga det man egentligen menar, trots allt.

När det gäller såna här texter så är det viktigt att komma ihåg att målet inte är att bevisa att måltavlan är alla de här sakerna. Det hjälper att kunna göra det, men det räcker med att få en eventuell läsare att känna lite mindre förtroende för den kritiserade efter att de läst texten än de eventuellt kände före. Målet är inte att bevisa något, utan att betunga någon.

Livet som kritisk läsare blir lite lättare av att ha såna här listor. Genom att kunna pricka av på vilka vis författarna försöker betunga någon så går det också att se ifall de har fog för det de säger eller inte. Anför de rimliga argument och underlag för sina påståenden, eller hoppas de på att du inte ska ställa en sådan fråga och gå med på det de säger helt okritiskt?

Nu ska jag inte gå in på frågan om socialdemokratins utbildningspolitik håller eller inte – den här texten börjar bli lång nog redan nu. I stället tänker jag påpeka att det under tiden mellan att DN-ledaren publicerades och den här analysen når dig förmodligen kommer att ha skrivits en hel del om ledaren i fråga. Och om du tar dig tid att leta lite så kommer du förmodligen hitta någon eller några av punkterna ovan i dessa skriverier – och på samma sätt kunna fråga dig om deras författare har fog eller ofog i tankarna.

Enligt min åsikt är det sådant som borde läras ut i skolorna. Men det är början på en helt annan text.

Uppdatering: här är en lista av illustrativa kringtexter på temat. Hälsa gärna!

Högberg om (o)bildningsförakt, Sebastian om att kasta sten i glashus, Moberg om högerns människosyn, Westerholm om korkbollar, Röda Berget om människoförakt, Badlands Hyena om politisk humor, Pettersson om Juholt, Under tallen om vänsterns ideologiska tomrum och Dackefejden om bristen på självständiga politiskt aktiva.