#svpol

Det finns, avrundat till närmaste dualism, två sätt att se på det komplicerade och vittgrenade maskineri som är den samtida arbetslöshetscirkusen. Det ena är att genom tålmodiga och grundliga studier av de byråkratiska och politiska processer som över tid skapat status quo försöka förstå hur och varför det blev som det blev. Det andra är att skippa metodiken och gå direkt på den ofrånkomliga känslomässiga responsen – förundran, förtvivlan och förgrymmelse, i valfri ordning.

Det skulle kunna sägas att mycken kreativitet har gått in i byggandet av systemet, men det vore att missa att det mesta inom överarbetade byråkratiska system är ett resultat av tusentals enskilda individer som var och en försöker göra sina arbetsdagar lite mindre överjobbiga än onödigt. Den kreativitet som finns går in i olika sätt att delegera ansvaret för saker och ting vidare till någon annan, och de komplicerade pappersstrukturer som uppstår är oftare än inte en biprodukt av denna snedriktade kreativa impuls än av en egentlig vilja att skapa komplicerade pappersstrukturer.

Eller, som det så ofta uttrycks: saker bara händer, utan att någon enskild person ville det.

Det är därför inte helt förvånande att Fas 3 är både kreativt överkomplicerat och direkt enfaldigt i sin enkelspårighet – samtidigt. Det ligger i överstimulerade byråkratiers natur, trots allt, och med den allt högre arbetslöshetssiffran (för att inte tala om det reellt högre antalet arbetslösa, om än sysselsatta, personer) så har Arbetsförmedlingen blivit överstimulerad bortom rim och reson.

Ändå känns det som om vissa idéer borde ha genomförts redan nu.

En av dessa idéer är att ta ett steg uppåt från den individuelle arbetslöse och försöka matcha ihop liknande och/eller kompletterande kompetenser till starta eget-team. Det är ingen komplicerad tanke – å ena sidan har vi ett gäng definitionsmässigt sysslolösa personer som mer än gärna gör saker, och å andra sidan så är deras förmågor redan dokumenterade i olika former. (Inte minst genom de berömda CV-skrivarkurserna.) Att ta det ena, kombinera det med det andra och uppmana kombinationen att starta ett företag av något slag torde inte vara helt omöjligt.

En annan är att anlita expertis att göra en analys av ett visst givet område där arbetslöshet råder, identifiera de möjligheter till nyetableringar på den lokala marknaden som (potentiellt) finns och därefter kommunicera till alla intresserade om att möjlighet finnes. Människor är fenomenala på att ta tillvara på möjligheter när de väl fått nys om att de finns, trots allt, och det än mer när de finns i ens närområde.

Men mest av allt borde en normalisering av arbetslöshet som livstillstånd inletts. Inte för att människor är lata och arbetsskygga, utan för att det är ohållbart i längden att fortsätta bygga ut ett byråkratiskt system för att hantera ett allt större antal människor i undantagstillstånd. De glada tillväxtdagar då arbete var någonting som närmast garanterat fanns för alla – då arbetskraftsimport var en aktiv politisk strategi – är obönhörligen över, och det duger inte att fortsätta som om ingenting förändrats sedan dess.

Det kanske tar emot att höra det, men arbetslöshet är inte ett individuellt problem. Arbetslösa individer har förvisso diverse problem orsakade av sin arbetslöshet, men problematiken som sådan går inte att reducera ner till individnivå, lika lite som den pågående finanskrisen kan reduceras ner till en samling individuella huslån. Det är, snarare, resultatet av en rad faktorer i ömsesidig samverkan – där allt från konjunkturen till kulturella trender spelar in. Och även om det för varje given enskild individ är möjligt att skapa en narrativ för varför just denne är arbetslös, så har den blotta mängden arbetslösa personer en samhällelig effekt större än de enskilda individerna var för sig.

Det finns en plats för kreativ arbetsförmedling och ett underlättande av kreativt arbetsskapande. Men det finns också plats för en anpassning till ett århundrade där arbetslivet och medborgarskapet är två olika – om än ofta samexisterande – företeelser.

Världen förändras. Och det finns inte tillräckligt mycket kreativitet i den för att förklara varför inte även samhället ska göra det.