#svpol

Det finns ett begrepp som är fenomenalt användbart för alla som funderar på en karriär inom det politiska. Inte för att det belyser centrala aspekter av det politiska livets olika skeden, utan för att det tvingar en att konfrontera någonting som kommer att drabba en gång på gång på gång på gång när ens rykte väl gått och blivit ryktbart. Och sen en gång till, bara för att det är måndag hela veckan.

Och det värsta är att du inte kan använda begreppet i något som helst offentligt sammanhang. Dels för att gemene man inte förstår det, men än mer för att de som förstår det omedelbart kommer att ta det som någon slags antydan om någonting. Oförstånd och överförstånd är begreppsanvändningens otack.

Begreppet i fråga är ressentiment, och det betecknar den psykologiska process som pågår närhelst någon eller någonting lyckas åstadkomma någonting på ett sådant sätt att ens självbild är i fara.

Ett intuitivt exempel är att komma tvåa i en tävling. Den där känslan av hat och orättfärdighet du känner (och undertrycker) medan du artigt gratulerar vinnaren för en ärlig seger i en ärlig kamp? Det är ressentiment.

Ett mer närliggande exempel är när någon annan lägger ett förslag om någonting som det egna partiet kämpat för sedan tid urminnes, med den stora skillnaden att de faktiskt ser ut att lyckas få igenom detta förslag. Den där känslan av att vilja såga detta förslag vid fotknölarna bara för att någon annan lagt fram det? Ressentiment.

Ett tredje, övertydligt och en smula smärtsamt exempel är de känslor som uppstår för exets nya. Jag behöver nog inte förklara närmare.

Det absolut svåraste med det politiska är nödvändigheten att kämpa ner den där känslan och komma överens med sina politiska motståndare. Inte bara en gång, utan gång på gång. Så fort det ska tas beslut om någonting viktigt så kommer du att ala med alla andra än dina partikollegor – och i de frågor som är viktigare än partigemenskapen så är det viktigare att lyssna till argumenten än den där inre känslan.

Även och särskilt när fel lag lägger fram dem. Av fel anledningar. Med fel intentioner.

På sistone har två tendenser gjort livet ännu svårare för politiker med ressentimenta karaktärsdrag. Det ena är den ökade blockbildningen, som av begripliga skäl gjort att höger och vänster pratar mindre och mindre med varandra. När det finns två lag är det desto lättare att bygga gemenskap genom att demonisera sin motpart – och desto svårare att hantera eventuella motgångar. Den enes bröd blir svårsmält när man är den andre.

Det andra är Sverigedemokraterna.

Du vet de där känslorna av ilska, hat och orättfärdighet som just nu bubblar upp i dig?

Yep. Sorry.