#svpol

Omvalen är nu över, och det politiska Sverige andas än en gång ut efter fullbordat valresultat. Resten av Sverige andas ut efter kombinationen Eurovision och hockey – även om nu fel låt råkade vinna bägge gånger.

Det ligger något av ett moln över det politiska Sverige. Med ett valdeltagande kring 40% i Västra Götaland är det inte helt underligt. Det ligger nära till hands att jämföra det ena med det andra – en popularitetstävling, omval vs schlager/hockey. Det ligger också en förutfattad mening i denna jämförelse – att omvalen är viktigare än både schlager och hockey tillsammans.

Jag undrar om det inte råkar vara så att denna förutfattade mening – likt så väldigt många andra “sanningar” som går omkring och finns – helt enkelt är fel. Att omvalen, alla stora ord till trots, egentligen är oviktigare än de mest ytliga av nöjen. Att glitter, scenkostymer och hockeypuckar övertrumfar det politiska, och att de som säger annorlunda är en självsegregerad minoritet som borde skaffa sig lite social kompetens. Anpassa sig till verkligheten, så att säga.

Nu ligger det förstås i sakens natur att lokala omval är lokala affärer, och att de som inte råkar bo just där inte har överdrivet stort intresse för hur det går. Den primära anledningen till att omvalen i Västra Götaland och Örebro fått så pass stor uppmärksamhet ligger inte i att regionerna är av central vikt för resten av landets utveckling, utan ligger snarare närmare den bekväma omständigheten att det inte är omval någon annan stans.

Den fulle mannen letar som bekant efter de borttappade nycklarna under gatlampan eftersom det är som ljusast där.

Men det är ändå talande att det ligger så pass nära till hands att vilja ställa det ena mot det andra. Show och underhållning mot liv och död. Bröd och skådespel mot politik och förvaltning. Som om de inte vore samma sak.

Det som utmärker sport är att det betyder precis så mycket som man känner för att lägga in i det. Ett hockeyresultat är antingen slutpunkten av en lång, hård och intensiv kamp mellan två kämpande lag, där gott och ont möts under dramatiska former – eller två siffror. Med tillhörande mellanlägen. Inget sätt att se på saken är egentligen fel, även om de tu extremerna kan ha svårt att förstå varandra emellanåt.

Det som utmärker politik är att det betyder precis så mycket som man känner för att lägga in i det. Ett valresultat är antingen slutpunkten av en lång, hård och intensiv kamp mellan två kämpande lag, där gott och ont möts under dramatiska former – eller bara siffror. Med tillhörande mellanlägen. Inget sätt att se på saken är egentligen fel, även om de tu extremerna kan ha svårt att förstå varandra emellanåt.

Exakt var gränsen mellan bröd, skådespel och politik ska dras är en sån där fråga som borde ligga väldigt högt upp på partiernas dagordningar. Inte minst de som ligger nära procentspärrarna, och behöver lite mer skådespel för att någon ska orka bry sig om deras politik.

När hockey och schlager var för sig klarar av att mobilisera fler och större kollektiv än statens funktioner – var ligger då politiken? Och om det skulle visa sig att det behövs mer hockey och mer schlager för att få till stånd mer demokrati – varför är det då spontant attraktivare att rynka på näsan åt folket än att försöka prata med det? Varför i ena stunden beklaga bristen på kollektiv aktion, för att i nästa klaga på förekomsten av den i andra former?

Att valdeltagandet i Västra Götaland blev så lågt som 40% är inte en demokratins kris. Möjligtvis en statens och förvaltningens kris.

Det är inte riktigt samma sak.