#svpol

På vägen till och från affären passerar jag en samling obevakade militärfordon. Varje gång jag passerar dem kan jag inte annat än att tänka på vilka bekymmer jag skulle drabbas av om jag stal ett av dem. Inte nog med att frågan om exakt vad jag ska göra med ett stulet militärfordon är brutalt knivig i sig själv – frågan om vad jag ska göra med detsamma när jag inte gör någonting särskilt med det är ännu knivigare.

Jag menar, det är inte så att det bara är att parkera det på närmaste parkeringsplats och glömma bort den tills den behövs igen, trots allt.

Det som får mig att tänka i såna här banor är dock inte att jag spelat för mycket GTA. Tvärtom så är det den lite mer påtagliga omständigheten att jag cyklar till och från affären som har socialiserat in mig i detta tankesätt, och det med långt effektivare medel än vad ens en maratonsession med det mest våldsamma av simulationer kan åstadkomma.

Ni ser, det är olagligt att cykla om nätterna. I alla fall för oss med opålitliga lyktor. Och eftersom det är olagligt så börjar man så smått tänka i termer av hur man bäst undviker polisen. Om man ska från Storgatan 1A till Storgatan 137B så vill man inte ta Storgatan – sannolikheten för att åka fast där är större än de tidsvinster man eventuellt gör.

I stället vill man hellre ta Bakgatan, eller om möjligt den snåriga, undangömda cykelvägen på de mest avsides av farbara omvägar. Man vet att ju närmare Storgatan man är, desto större är risken att åka fast, och efter hand blir man oerhört duktig på att hitta de där dunkla, oupplysta och kontraintuitiva omvägarna som ens lokala bebyggelse har att erbjuda. Allt för att säkerställa att resan mellan punkt A och punkt B går så smidigt som möjligt.

Vilket, onekligen, gör underverk för lokalsinnet och känslan för lokalsamhällets geografiska utformning.

Det gör dock motsatsen till underverk för ens uppfattning om polisen. De blir Fienden, någonting att undvika, ett oönskat inslag i vardagen. Efter hand blir man instinktivt illvillig mot dem, över lag – och varje gång man ser dem reagerar ryggmärgen med en omedelbar reflex som inte borde förekomma hos någon som inte är uppenbart skyldig till någonting just där och då:

Shit, dom ser mig!

Nu kan det förstås invändas att det bara är att sätta på en mer pålitlig lykta på cykeln och på så vis framföra sitt fordon i god, laga ordning. Det är förvisso sant. Det är också oerhört bredvid poängen, eftersom bokstavligen tusentals ungdomar landet runt låter bli att göra detta, och sakta men långsamt blir insocialiserade i tänket ovan. De kanske inte tänker på det medvetet, men det sätter sig i ryggmärgen.

Polisen är farlig. Undvik.

Att detta har effekter på folks tilltro till polisen, rättsväsendet och våldsmonopolet ligger i sakens natur. När tanken att staten är farlig och måste undvikas blir en etablerad sanning i ens vardag, så färgar det av sig på ens sätt att tänka på samhället i stort. Man börjar ta på sig en självidentitet som brottsling, och när en lag väl är bruten är steget att bryta en till långt mycket lättare än att gå från oskyldig till skyldig.

Nu ligger det i sakens natur att jag gärna vill se lagen om cykellysen förändrad. Men det är inte huvudpoängen här. Den är snarare att vi politiker borde stifta lagar med försiktighet, och inte stifta lagar som gör vanliga människor till vardagsbrottslingar. Inte ens när det gäller småsaker. Det gräver enorma hål i människors rättskänsla, tilltro till staten och solidaritet med andra medborgare, och det helt i onödan.

Vanliga människor ska inte behöva tänka som brottslingar. Vanliga människor ska inte behöva vara rädda för polisen.

Ty vem ringer man när man är rädd för polisen?