Svartjobb har, på det stora hela, ett ganska negativt rykte om sig. Facken har förstås gjort sitt till, men även utan deras strategiskt utspridda påminnelser så går det inte att komma ifrån att svartjobben är arbetsmarknadens underklass. De har ingen representation, inga rättigheter och inga försvarare utöver rent ultraliberala sådana.

Det finns därför något av en marknad för ett försvar av svartjobben som fenomen. Om inte annat så för att det är nyttigt att drabbas av en djävulens advokat lite då och då – det påminner en om varför man har den där åsikten man har.

En första försvarspunkt är att det för små arbeten helt enkelt blir lättare för alla om det bara händer under bordet. Ni har säkert hört berättelsen om den ärlige husägaren som vill utföra någonting litet i hemmet till en nettoinkomst på 500 kronor för ombyggaren, och som efter hand upptäcker att det skulle kosta någonting i stil med 1500 och oväntat mycket tid, där de extra kostnaderna kommer från diverse avgifter och tiden går åt till att fylla i blanketter av olika slag (och, än mer, att ta reda på vilka som ska fyllas i, hur, varför, i vilken ordning och om just den här blanketten fortfarande gäller).

För att inte tala om att staten förmodligen tjänar mer på att slippa den ökade pappershanteringen än vad den skulle dra in på småbeloppen. Byråkrati, handledning och uppföljning kostar, trots allt.

En andra försvarspunkt är att det utgör en säkerhetsventil när samhällets trygghetsnät av någon anledning går i baklås. Exempelvis någon som får A-kassa eller försörjningsstöd eller någonting annat som inte är helt anpassat för ytterst tillfälliga anställningar, och där ett vitt dagsverke skulle orsaka ett byråkratiskt ramaskri långt värre än vad livssituationen påkallar.

Plus att ärlighet ibland gör att det i praktiken inte lönar sig att arbeta, Moderaternas regeringsposition till trots.

En tredje försvarspunkt är att mer arbete skulle bli utfört, över lag, om det inte är en så stor sak av att skatteverket inte får insyn i det hela. Vi har alla ett antal saker i vardagen som av en anledning eller annan aldrig riktigt blir gjorda, och vi känner alla någon som vanligtvis är oföretagsam men som till synes helt magiskt blir överflitig när rätt motivation kommer på tal. Det borde kunna gå att kombinera kategorierna “saker att göra” och “personer villiga att göra dem”, utan att hela samhällsfundamentet hotas av det.

Lönearbetet som institution hotas inte av att grannens tonåring rensar i rabatten den där tisdagseftermiddagen, trots allt.

Svartjobb har, med andra ord, ett något överdimensionerat rykte när det gäller dess skada på samhällsandan. Det blir lätt absurt om man intar positionen att svartjobb är onda per kategorisk automatik, utan några som helst potentiella fördelar. Det finns alltid gråzoner och mellanlägen, och ibland blir det helt enkelt lättare för alla inblandade om saker sker mellan raderna, mellan fingrarna och mellan människor.