#svpol

Många reagerar på nyheten att en elvaårig flicka blivit avkastad från ett tåg i Kumla. Ensam, utan vare sig förälder eller sin medresande storasyster. Och de reagerar med rätta – vi vill inte på något sätt förminska er ilska, upprördhet och/eller medkänsla till de inblandade. Däremot vill vi försöka se ett mönster i det hela, ge lite perspektiv på reaktionerna.

Till en början har vi reaktionerna mot konduktören som verkställde avkastningen. Många är arga och upprörda, och kräver en omedelbar avgång. Andra ställer sig frågan hur någon kan vara så fyrkantig och lagbunden; var finns medmänskligheten. Beroende på tid och temperament så kanske samma känslor förs över även på SJ som organisation, men de flesta riktar in sig specifikt på konduktören.

Det är förståeligt. När någon gör någonting är det naturligt att se denne som ansvarig för detta. Det är det varje moralkaka i vår uppväxt sagt oss är det rätta, trots allt.

Därefter har vi reaktionerna mot medpassagerarna, som inte reagerade på att konduktören kastade av elvaåringen. Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, och det krävs att en hel passagerarvagn tyst tittar på för att ett barn ska kunna kastas av. Det hade räckt att en enda person hade sagt att han/hon/hen sett flickan med någon annan, eller erbjuda sig att lösa biljett, eller bara hålla konduktören upptagen tills storasystern hann komma tillbaka. En enda, av alla närvarande, hade räckt. En enda.

Även det är förståeligt. Orättvisor som beror på att ett flertal aktivt låter bli att begå en liten handling i vardagen är onödiga orättvisor, och blir desto värre just därför.

Ungefär här stannar de flestas analyser. Fyrkantiga/okänsliga konduktörer och likgiltiga medpassagerare. Med ett antal olika variationer på tema, förstås. Det är inga dåliga analyser, men det går att gå längre. Exempelvis genom att ställa sig frågan om hur det är möjligt att ett barn blir avkastad ensamt på en plats mitt ute i ingenstans. Eller, mer specifikt, varför någon blir avkastad över huvud taget.

Foto: Tasha Lulek

Vi kan spåra detta till biljetten som konvention. Den som har biljett får åka, och den som inte har det varken får eller ska åka. Den som kan uppvisa giltig biljett under färdens gång lämnas ensam tills denne når sin destination, och den som inte kan det ombeds kliva av. Den som inte kliver av blir i sista hand avkastad, under olika former beroende på tid och omständighet.

Biljetter kan verka som det naturligaste i världen, men bortom den rena konventionen döljer sig våldet som en ständig närvaro. Visa biljett, annars.

När det kommer till kritan är det det systematiska löftet om framtida våld som gör det möjligt för en ensam, elvaårig flicka att bli avkastad mitt ute i ingenstans. Ändå är det inte detta som orsakar störst uppståndelse, utan ett fall där det råkar användas på ett sätt som får det att framstå precis så brutalt som det faktiskt är.

Det är en fullt legitim anledning att bli upprörd.

Just SJ:s tåg är förstås rätt förutsägbara. Det är inte så många stationer, och det tenderar att vara samma personer relativt konstant under resans gång. Om det är en lång resa hinns det med att skaffa vänner för livet. Det är värre i mer kaotiska miljöer, som tunnelbanan, med fler stopp, mer personer, högre tempo och över lag mer oförutsägbarhet. SJ har tid med ensamma, tålmodiga personer som med ett leende säger sina “annars”. SL, däremot, har varken tid, lust eller budget för någonting sådant, och risken för missförstånd blir desto större när de säger sina.

Mer konkret: den som åker tunnelbana befinner sig i en miljö där personer som anser sig ha rätt att bruka våld mot dem vid vilken tidpunkt som helst kan stiga in i deras vardag och missförstå dem.

Våldet är ständigt närvarande. Och i stundens stressiga hetta kan det drabba även de mest oskyldiga av medborgare.

Vi är glada att den elvaåriga flickan klarade sig. Men vi är desto mindre förstående för den självklarhet som visas mot oundvikligheten i att det kommer att hända igen. I en vardag nära dig.