#svpol

Människor har alltid haft ett behov av sammanhang i tillvaron. Ett behov efter en känsla av att världen är på väg någonstans, och att den har en plats för en själv på resan dit. Exakt vad detta sammanhang råkar vara varierar från epok till epok, men medan metanarrrativerna byts ut mot varandra eller försvinner helt, så tenderar behovet av sammanhang att stanna kvar.

Det är så nära vi kan komma en historisk konstant, strax bredvid de eviga krigen.

Krig är också ett vanligt inslag i dessa sammanhang. Det beror dock snarare på att krig är kraftfulla motorer för att göra berättelser intressanta än på att människan är krigisk till sin natur. Ty dessa sammanhang har samma struktur som berättelser, men till skillnad från berättelser av typen Harry Potter så är det här berättelsen om våra liv. Det är berättelsen om hur världen ser ut, och än viktigare om hur vår roll i den ser ut. Om vi vet att världen är på väg någonstans så vet vi också hur vi ska leva – det är bara att rådfråga världen och anpassa sig efter vad den säger.

Det finns förstås ett otal sådana berättelser. “Gud har en plan.” “Det var förutbestämt att vi skulle bli förälskade.” “Vi måste stoppa den muslimska invasionen av västvärlden.” De flesta är fungerande psykologiska mekanismer att organisera sin kaotiska tillvaro efter, och än mer sina sociala interaktioner. Inget bygger gemenskap bättre än en delad livsberättelse. Men ibland går de för långt, och leder till extrema handlingar.

När det blir självklart att världen är funtad på ett visst vis, och att ens livsmål är att med alla tillgängliga medel förhindra en stor ondska från att inträffa, blir de vanligtvis sunda berättelserna patologiska. Vi är hjältarna i storyn, och sålunda blir allt vi gör gott per definition; det är vad de onda gör som är ont, och det vi svarar med är bara rättfärdigat i jämförelse.

Det finns en skillnad mellan berättelser som enar och sådana som skiljer människor åt. Det är dock inte en skillnad i grundstruktur eller fundamenta, utan i grader och nyanser. Alla metanarrativer är metanarrativer, och om de är välkonstruerade så har de en början, en mitt och ett slut.

Den avgörande skillnaden ligger, som vid varje berättelse, hos berättaren. Och vilka krav denne ställer på lyssnaren, utlevaren.

Foto: Micronomics

En av de mest uppmärksammade aspekterna av Breiviks ondheter var att de var inplacerade i en berättelse om västvärlden. En förvirrad, ologisk och ohållbar berättelse om Eurabia. Om en muslimsk invasion av västvärlden med alla till buds stående medel, med Migrationsverket som primärt vapen. Som varje berättare kryddade han det hela med otaliga lass fantasi, men som berättelse är det ändå ett hafsverk av groteska proportioner. Fantasi allena gör ingen bra story.

Breiviks utbroderingar till trots så anammas ändå grundstoryn på många håll. Det är fullt möjligt att finna människor som på fullaste allvar inordnar sina liv under förväntningen att muslimerna kommer. Och att de vet om att de kommer, och till och med har en migrationsstridsledningscentral någonstans där de planerar den långsamma invasionen, steg för steg.

Det är ingen bra story. Den har flera logiska hål som kräver att lyssnaren stänger av sitt kritiska tänkande just där och då, och de berättare som ändå lyckas fånga publiken lyckas mer på grund av actionscenerna än någonting annat. Det är snarare bristen på andra berättelser att jämföra med som gör att det över huvud taget finns en publik – bortom den minoritet som har bestämt sig för att hata muslimer och bara letar efter att höra någon annan ge ursäkter för att känna så.

Det stora bekymret är att de bättre livsberättelserna är direkt frånvarande i vår samtid. Modernitetens självsäkra förkunnanden om det eviga framsteget klingar falskare för varje modern vardag, och religionernas väl utarbetade berättelser lyckas inte heller längre. Förtrollningen och magin har lämnat världen, och kvar är vi med våra meningslösa vardagsbekymmer och obetydliga sorger.

Behovet av ett större sammanhang att inordna livet i är evigt. När det inte uppfylls, pusslas lösryckta fragment från vardagen ihop till ett slarvigt hafsverk som faller samman vid första berättandet. Inte för att människor är dåliga författare, utan för att de är otränade sådana. Bristen på goda berättelser och desto bättre sammanhang leder till svält på bäggedera, och sålunda försöker vi skriva våra egna, utan att egentligen veta hur. Och när någon väl kommer förbi med en berättelse som verkar sammanhängande, och dessutom tycks få andra att lyssna med andakt –

När Lyotards pendel svingar, tar vi små människor vad vi haver och gör det bästa av det. Att det bästa en människa kan hitta ibland är en halvtaskig historia om muslimska invasionsmigranter – är en modern tragedi som ännu inte berättats.