Inom varje politiskt system är det nödvändigt att komma med konkreta förslag på lösningar på problem. Dessa problem kan vara mer eller mindre konkreta, och förvisso också mer eller mindre verkliga, men lösningarna måste alltid ta sig konkreta uttryck. Så och så mycket av budgeten ska avsättas för att göra så och så mycket, och dessa ansvarsposter ska delegeras för ändamålet – etc.

Lösningarna är ytterst sällan lika heroiska som problembeskrivningarna.

Detta för ibland med sig den märkliga konsekvensen att alla konkreta förslag som läggs fram till ett visst givet problem sågas. Inte för att de är dåliga förslag, utan för att diskrepansen mellan den politiska retoriken och den politiska realiteten är lite för stor. Vad som än föreslås så är det för lite, för futtigt, för defensivt, för orealistiskt och för insnöat för att möta den myriad av problem som människor möter i vardagen och verkligheten. Ingen åtgärd är stor nog – och det är i praktiken omöjligt att hitta någon som är inom rimliga budgetramar.

Ni som någonsin försökt förklara den politiska processen för ideologiskt drivna personer vet precis hur det går till. Efter många, långa och brutalt underbetalda timmar vid förhandlingsborden så har de lokala partirepresentanterna kommit överens om någonting som de flesta inte är helt nöjda med, men som ändå verkar få jobbet gjort på ett sådant sätt att ingen har någon egentlig anledning att fortsätta göra en poäng av det. Och eftersom alla är både trötta och underbetalda så verkar denna överenskommelse vara rimligare än att fortsätta en natt till.

Det säger sig självt att detta inte riktigt är helt lätt att förklara för någon som är helt inne på att revolutionera världen, med omedelbar verkan.

Men även utanför den konkreta soppa som är den politiska processen så slår detta till. Det räcker med att hålla en principiell diskussion om den ekologiska situationen för att drabbas av detsamma. Återvinning? Det är bara en ursäkt för att fortsätta den pågående rovdriften på resurser ett tag till. Samåkning? Det tjänar bara till att permanentera massbilismen än mer. Bli vegan? Det massindustriella moderna projektet kommer fortfarande finnas kvar, detta till trots.

Vad som än görs så är det allt annat än tillräckligt.

Kierkegaard hade ett uttryck för detta. “Inför gud gör vi alla fel.” Vilket är betryggande på sitt sätt – när någonting är ett allmänmänskligt fenomen så är det vanligtvis lite lättare att bära. Det är också en uppmaning om att ta ner politiken en smula, och försöka föra den lite mer för människan och lite mindre för gud. Lite färre slutgiltiga lösningar och lite fler små steg som gör världen bättre.

Nästa gång du träffar någon som är entusiastisk över ett till synes litet initiativ – räkna till fem innan du säger att det är för litet för att göra någon skillnad.