Det finns två ord som väldigt ofta befinner sig i närheten av varandra, och det är orden “demokrati” och “frihet”. Och det med goda skäl – när alternativen betraktas så ligger det i sakens natur att bägge hamnar på samma vågskål.

Om det ska beskrivas med en metafor, så är en geografisk sådan bäst. Ni vet hur det är med städer som ligger nära varandra utmed en större väg, och alla vägskyltar åt den ena också innehåller den andra. De ligger inte på samma plats, men vägen till bäggedera är oftare än inte samma väg.

Att de inte riktigt är samma sak märks inte förrän man börjat närma sig, och skyltarna börjar peka åt olika håll. Och helt plötsligt så måste man fatta beslutet – demokrati eller frihet?

Det är, över lag, ett bra problem att ha. Eftersom man då kommit väldigt långt från alternativen.

Men det är också ett reellt problem. Demokrati är ett system för kollektivt beslutsfattande, och som sådant så innebär det automatiskt ett ingrepp i individens frihet. När majoriteten beslutar om någonting så är det det som gäller, och den individ som råkar vara av annan åsikt får helt enkelt finna sig i att gilla läget.

Det finns, rent principiellt, ingenting som hindrar 51 procent av befolkningen att rösta igenom att de andra 49 procenten ska användas som slavarbetskraft i statens intresse. Det är mycket osannolikt att just det skulle hända i praktiken, men ni ser den generella problematiken: individens frihet måste på något plan ge vika för att demokrati ska kunna råda.

När de tu betraktas från avstånd så ligger de väldigt nära varandra, och utgör bägge steg i samma riktning. Men på nära håll så uppenbarar sig enorma skillnader, och den som till äventyrs vill vara politisk måste hålla sig mellan Skylla och Karybdis. Å ena sidan finns det alltid en risk att det kollektiva beslutsfattandet leder till ett förtryck av minoriteter; å andra sidan är kollektivt beslutsfattande det enda sättet att organisera stora mängder oliktänkande människor i samma politiska projekt. Utan att tvinga dem med direkt våld.

Och så länge du inte blir anarkist och vill reformera/revolutionera bort staten helt och hållet, så är det den balansgång du måste vandra i dina politiska gärningar.

Men känn förtröstan. Det kunde varit värre.