Att det skulle innebära ett betydande skifte i medlemsdemografin säger sig självt. Men tillräckligt många skulle stå kvar på de partibidragsfinansierade barrikaderna för att hålla lågan levande, och det passiva stödet från alla de missnöjda vardagsavpixlare där ute skulle vara precis så stort att ett öppet rasistiskt sverigedemokratiskt parti inte är en omöjlighet.

Det jag oroar mig för är dock inte den öppna rasismen. Det jag oroar mig för är reaktionen på den öppna rasismen.

Det finns trots allt en ständigt växande arsenal av verktyg att tillgå för den som vill reagera på upplevt farliga element i samhället. Det krävs ingen övning i kreativ juridisk hermeneutik för att använda antiterroristlagstiftning mot öppet rasistiska personer – själva poängen med rasism och invandrarhat är ju trots allt att vissa människor är mer giltiga måltavlor för våld än andra. Det är ironiskt nog också poängen med antiterroristlagstiftning, och om tillräckligt mycket rädsla kan mobiliseras så är fältet öppet för en väldigt obehaglig samhällsutveckling.

Om vi inte håller ett vakande öga öppet så är det fullt möjligt att vi upptäcker att samma skeende leder till samma resultat, oavsett vilken den katalyserande anledningen råkar vara. Sverigedemokraternas mörkare undersida utmålar muslimerna som det stora hotet och kräver extraordinära åtgärder för att komma till bukt med dem; det är inte överdrivet långsökt att anta att utmålandet av Sverigedemokraterna som ett än större hot även det kommer att ackompanjeras av krav på extraordinära åtgärder.

Extraordinära åtgärder som i dagsläget ligger helt och fullt inom ramen för dagens antiterroristlagstiftning.

Det är lätt att låta rädslan sätta agendan. Men det enda sättet att bevara ett demokratiskt samhälle är att låta någonting annat än rädsla definiera politiken.

Att tänka rätt är stort. Att tänka rätt är större.

Jag var inte obekant med företaget. De flesta fotografer har nog hört talas om Tammys flagga och alla fakturor som gått ut i samband med den bilden. När jag såg kuvertet var jag övertygad om att det skulle vara någon slags reklam. Han hade väl hittat någon stackars blogg som använt min bild någonstans (vilket de får göra) och ville erbjuda sina möjligheter att tjäna provision. Men istället fann jag motsatsen. Ett krav från Staffan Teste, herr Bildombudsman, på 8900 kr för olovlig användning av bild. Jag var förstummad och läste igenom allt. Först trodde jag att det hela rörde sig om att att han misstagit min bild på Swpols twitter för Tammys numera väldigt ökända flagga, vilket vore absurt och osannolikt – bilderna är inte speciellt lika. Min andra tanke var att det var en bluffaktura. Det kändes mer rimligt, och när jag väl kollade en tredje gång hittade jag kruxet (läs fler detaljer om brevet här). Ett enkelt misstag i researcharbetet som fick honom att skicka sitt krav till fel person – mig.

Om det hade handlat om ett ambitiöst nättroll så hade jag kunnat förstå det hela. Kanske till och med kunnat skratta en smula åt det. Men skickar man en lunta papper med betalningskrav så ligger det i sakens natur att det krävs lite mer i termer av due diligence. Kravbrev är ingenting att ta lätt på, trots allt.

Min tanke var att allt jag behövde göra var att ringa så skulle det hela redas ut. Från en förnuftig person till en annan.

Fel igen. På mina första samtal fick jag inget svar; mina samtal trycktes bort trots två medellanden på telefonsvararen om att han gjorde bäst i att ringa mig direkt. Och det var då jag bestämde mig för att om han inte hade ringt innan jag kom hem skulle jag skriva en bloggpost om saken som påvisade det nesliga misstaget i all sin mäktiga prakt. Jag struntade fullständigt i om han var upptagen på sitt håll – han hade förstört min familjemiddag, och detta i kombination med det oprofessionella (icke)bemötandet gjorde mig inte vänligare inställd till honom.

Hur det gick sedan är hur det brukar gå när de sociala medierna får nys om oegentligheter; plötsligt hade jag skrivit ett rekordinlägg igen. Men jag har fortfarande inte fått det telefonsamtal med en ursäkt jag krävde; istället fick jag ett nödtorftigt mail som kortfattat och torrt sammanfattade att om jag inte tagit bilden skulle jag inte betala. Jag undrar verkligen om jag fått samma svar om mitt inlägg inte fått en så pass stor spridning. Det är onekligen så att kravet aldrig hade lett till en rättegång; varje rådman värd titeln hade avskrivit fallet på en gång. Men det var svårt att inte få uppfattningen att Bildombudsmannen inte brydde sig ifall fakturorna kom rätt eller fel, så länge de kom fram till en mottagare över huvud taget.

Låt mig ta det där igen. Bildombudsmannen ger intrycket att inte bry sig om misstag och sanningen när han skickar sina fakturor.  Det finns inget utrymme i hans värld för att vara flexibel eller att lyssna på folk. Först när en rådman förklarar för honom att han finner honom och hans argument irriterande kan han tänka sig att börja en förlikning. Det absolut främsta beviset för detta är hur han lät sig själv användas som ett verktyg för hämnd mot den ärevördige Genusfotografen med ett speciellt litet trick som han själv hjälpt till att ta fram.

Det absolut största argumentet mot Staffan Testes verksamhet inom Bildombudsmannen AB är dock det faktum att han fakturerar direkt. Ingen varning, ingen information, ingen dialog över huvud taget. Fakturera fakturera fakturera!  verkar vara modellen. Fakturera allt som rör sig, i trygg förvissning om att folk kommer bli så rädda att de betalar vare sig kravet är korrekt eller inte. Pengarna måste dras in – men inte åt Fotograferna som han säger sig vurma, utan till sig själv. Han får ju faktiskt hela en tredjedel av beloppet – förutom sina 900 kr i startavgift. Metoden att fakturera först och låta bli att ställa frågor senare har blivit så uppmärksammad att till och med Journalistförbundet reagerat.

Det här vore väldigt mycket tomt och argt prat, om det inte vore för att Bildombudsmannen AB och Staffan Teste fortfarande är igång. Samma mönster, samma metoder, samma allt. Vilket innebär att jag, förutom att göra er uppmärksamma på detta, även vill uppmuntra till en bojkott av de som använder sig av deras tjänster. Konflikter skall alltid lösas med dialog och enbart i värsta fall skall fakturor skickas med hotelser om rättegång. Det är inte bara sunt förnuft, utan även etablerad god sed. Att aktivt låta bli att lära av de många stormiga episoder som inträffat både i gamla och nya medier tyder bara på en enda sak – att Staffan Teste och Bildombudsmannen AB vet precis vad de gör, och gör det ändå.

Jag har inget intresse av att som fotograf bli associerad med de maffiametoder Teste använder. Jag vill ta bilder, inte förklara överdimensionerade hotbilder.

Det finns förmodligen någon slags poäng med detta. Men om det enda som kan motivera människor att arbeta är hot om fysisk ohälsa, svält och misär, så finns det ofrånkomliga besvär både med arbetsmarknaden och incitamenten för att delta i denna.

Hunger är en bra krydda, enligt ordspråket. Men desperation är inte ett recept på ett bra liv. Särskilt inte när det normaliseras till att bli ett vardagstillstånd.

Det finns ett allt större antal människor som befinner sig i ett tillstånd av att vara sysselsatta utan att vara anställda. Som slussas från arbetsplats till arbetsplats, från arbetstid till arbetstid, och som inte har någon annan fast punkt i vardagen annat än att de sällan kan räkna med att ha en vardag.

Hur blir deras arbetsmoral bättre av att deras vardag blir sämre? Hur ökar deras incitament att arbeta mer för mindre av att de inte kan betala hyran ens när de arbetar?

Det sägs att levnadsstandarden för arbetslösa måste sänkas, så att de motiveras att skaffa ett jobb. Hur hjälps de av att arbetsmarknaden blir så pass flexibel att den inte längre behöver fast anställda?

Det finns en dubbel rörelse här. Å ena sidan görs livet för de arbetslösa svårare i syfte att få dem att sluta vara arbetslösa. Å andra sidan omdistribueras arbetslösheten mellan de lägst rankade arbetande så att de ständigt lever i ett tillstånd av att aldrig riktigt veta om de arbetar eller inte. I slutänden får bägge det sämre, och ingendera kan egentligen sägas vara motiverad att begå arbetsmarknadsmässiga stordåd i sina försök att undvika svälten.

Ty människor som är sysselsatta med att undvika svält är inte intresserade av att begå stordåd. De kan möjligtvis upptäcka en nyfunnen motivation att bege sig in på en brottsligare form av karriär, men det är nog inte riktigt det som avses med orden motivation eller incitament.

Vad vi ser är den gradvisa uppluckringen av gränsen mellan arbetslös och arbetande. De arbetslösa ska få det sämre i motiverande syfte; de inte riktigt anställda är inte riktigt anställda, och kan inte räkna med att deras komplicerade varianter av projektanställningar, inhopp, ackord, timlöner och vikariat kommer att räcka till det där som behövs för att klara vardagen. Gränsen mellan anställd och arbetslös håller på att förvandlas till en gräns mellan arbetslösa och snart arbetslösa, vilket gör att bägge kan hotas med den arbetslöses incitamentfyllda vardag.

Det finns ingen som helst värdighet i detta. Inte för individen som inte kan planera sin vardag på grund av skräcken för ekonomisk ruin, och inte heller för det samhälle som baserar sin existens på att de lägre klasserna lever i konstant skräck för att incitamentet för att arbeta hårdare en dag ska ta död på dem.

Det är inte värdigt ett samhälle som vill kalla sig civiliserat. Det är dessutom inte värdigt ett samhälle som vill göra några som helst anspråk på att vara rikt.

Det borde inte vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle består av värdiga medborgare. Det borde inte heller vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle inte ska behandla sina fattiga värre än sina brottslingar. Men tack vare de motivationshöjande åtgärderna för de arbetslösa ibland oss ter sig kriminalitet som det mer lockande alternativet – om anställningsformerna nu ändå ska vara osäkra så är det väl lika bra att kunna tjäna pengar på det man gör, och den som hamnar i fängelse har en väldigt större vardagstrygghet än den som ständigt måste oroa sig för att inte ha råd med mat och hyra den här månaden heller.

Desperata tider kräver desperata åtgärder, sägs det. Förhoppnings finns det någon slags motivation att tänka tanken att tiderna inte behöver bli desperatare än vi gör dem. En motivation som inte tar sig uttryck i flygande gatstenar.

Vad vi däremot kan ordna nu, idag, det är att se till att det material som faktiskt har befriats från upphovsrätten också kommer allmänheten till godo. I nuläget finns kolossala mängder material som egentligen är fritt, men som i praktiken är oåtkomligt. Denna värdefulla kulturskatt finns nämligen spridd över hundratals institutioner inom den så kallade ABM-sektorn – arkiv, bibliotek och museer (på engelska kallas ABM-sektorn för GLAM: galleries, libraries, archives och museums). Trots att upphovsrätten gått ut, är den lika inlåst och ospridbar som någonsin ett av skivbolagen vaktat nyutgivet verk.

Men detta kan ändras. ABM-/GLAM-sektorn vill inte behålla kulturskatten bakom lås och bom, utan ABM brinner minst lika mycket som vi pirater för ett fritt kulturarv. Problemet är att de ibland inte känner sig riktigt bekväma med offentliggörandet av kulturen. Vem skulle inte göra det? Vi talar om institutioner som funnits sedan långt innan Internets födelse, som nu ska hantera dels en ny för många förvirrande teknik, dels en mycket svårgenomtränglig upphovsrättslagstiftning.

Det är här Wikimedia Sverige kommer in i bilden. Först kan en kortare presentation vara på sin plats: Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att främja spridandet av fri kunskap; “fri” som i fria licenser och yttrandefrihet, inte nödvändigtvis “fri” som i gratis. Detta gör Wikimedia Sverige främst genom att stödja de olika Wikimediaprojekten, där Wikipedia, den fria encyklopedin, är den mest berömda. Flera andra Wikimediaprojekt finns: Wikimedia Commons, den fria fildatabasen, Wiktionary, den fria ordboken, och så vidare.

Nå, Wikimedia Sverige arbetar alltså för att främja spridningen av den fria kunskapen och den fria kulturen. Och vi har en situation där mängder av fri kunskap och fri kultur finns inlåsta på ABM-institutioner landet över. Slutsats: Wikimedia Sverige hjälper ABM-institutioner att befria sitt kulturarv!

Detta har föreningen ägnat sig åt ett par år, och lyckade samarbeten är till exempel det med Nordiska museet då museet beslutade sig för att lägga ut sina fria bilder (däribland fotografier tagna av Strindberg!) på Wikimedia Commons. Regionarkivet gjorde samma sak, och Riksantikvarieämbetet lägger upp sina bilder fritt på Flickr.

Dessa initiativ – som bara är några få av mängder av liknande projekt världen över – är utmärkta. Men det är ofta svårt att övertyga institutionerna om att släppa sitt material fritt, framförallt då en sammanställning av grundlig handledning och sakkunskap saknas. Just en sådan sammanställning skapas just nu av Wikimedia Sverige, och kan hittas på denna länk: Projekt GLAM-vitbok. Syftet är att samla all tillgänglig kunskap på området (och det handlar alltså nu om att offentliggöra sådant material som redan är fritt, inte om fortfarande upphovsrättsligt skyddade verk).

Piratpartiet är en stark försvarare av kunskapen och kulturen, och av att bevara och sprida vårt kulturarv. Om du vill göra en insats för dessa värden i praktiken – engagera dig i GLAM-vitboken! Ett möte arrangeras 24 februari i StockholmVi pirater har massor av expertkunskap inom detta område, och har därför mycket att bidra med.

Kopiera och sprid.

Det här inlägget har tidigare publicerats här.

Detta är fel.

Det är viktigt att förstå hur mycket Politiskt Inkorrekt gjorde för Sverigedemokraterna inför valet 2010. De förenklade saker, gjorde enskilda händelser större, blåste upp dem till en tendens, applicerade denna på samhället och kallade det för ett generellt problem. Allt detta kryddat med hånfulla små kommentarer, som ofta anspelade på hur mycket de visste sanningen om saker och ting. Viktigt är då att man dessutom har tillräckligt mycket rätt – eller upplevs ha det. Huruvida de faktiskt har det eller inte är irrelevant, för personer som försöker komma dragandes med torra fakta brukar – men inte alltid – bemötas med glåpord eller nedsättande kommentarer.

På tal om kommentarsfältet så tenderar detta att fyllas med bloggens fanclub som förklarar hur rätt inlägget har. Samma fanclub kommer mer än gärna med extremt överdrivna analogier eller “framtidsvisioner” om det bloggen kritiserar. Det som börjar som en fjäder blir väldigt fort en hel höna.

Det är en ytterst effektiv metod om den riktas åt rätt håll. En person som ytligt håller med om vad bloggen skriver om kommer få intrycket av att det som sägs är rätt och riktigt, och kommer oftast finna att det väsentliga i artikeln oftast är korrekt vid en kort faktakoll. Huruvida allting i det som skrivs är korrekt är en politisk åsiktsfråga och går inte att besvara.

Problemet är bara att det inte fungerar för Alliansfritt. Det är en av Sveriges största bloggar, och där Politiskt Inkorrekt försökte låtsas vara ett folkets blogg, som berättade vad folket ville veta så är Alliansfritt – och kommer alltid vara – en reklampelare för det som en gång utgjorde de rödgröna. Det är främst personer med rödgröna åsikter som besöker bloggen, och håller med om det som skrivs och sägs. Och det är här Alliansfritt gör fel.

Politiskt Inkorrekt hade en liten, dedikerad kärna som tweetade och Facebookade ut dess artiklar under det att bloggen växte. Det talades om den på fikarasterna, då man hade läst något på “nätet” och var då oftast refererad som källa. Alliansfritt har redan sina läsare, men sättet de skriver på passar inte alltid in på de som de försöker nå. Deras artiklar är ofta enkla och välformulerade med en kort nyhet och en budskap, men det är inte de som sprids. Vad som sprids är när Alliansen trampat i klaveret (eller bara föreslagit något de rödgröna ogillar), och de börjar spy galla och satir kring sig, med titlar värdiga Aftonbladet, och inte sällan med konstiga och extrema överdrifter. Det är detta som sprids, detta som får tummar upp på Facebook och detta som fansen vill sprida vidare.

Problemet är bara att fansen sällan kan nå den publik de behöver. Alliansfritts överdrifter är uppenbara sådana, och sällan förklädda i den vinkling av sanningen Politiskt Inkorrekt var så bra på. Den blir helt enkelt för uppenbar när problemet inte är lika oöverskådligt eller krångligt som migrationspolitiken. Och då faller oftast överdrifterna, de satiriska kommentarerna och “framtidsvisionerna” av fansen helt enkelt inte i god jord. Tvärtom, det skapar illusionen att oppositionen inte kan nyansera sin kritik – eller att de letar småsaker att gnälla på, i brist på annan kritik.

Alliansfritt Sverige fyller idag en viktig roll som en digital opposition som är mer organiserad än vad Alliansens partier verkar vara. Det är en väloljad och effektiv maskin. Allt denna maskin behöver göra är att inte fortsätta i det spår som Politiskt Inkorrekt en gång följde och sedan gjorde till sitt eget, för det fungerar bevisligen inte. Allt de lockar och underhåller är de egna fansen, och om det är allt de gör krävs det ett extremt katastrofalt snedsteg av Alliansen för att Alliansfritt Sveriges namn skall bli verklighet.

När en börjar fundera över var man har hört sådana argument förut, är det lätt hänt att en blir lite fundersam.

Låt oss börja i vår omedelbara närhet; vi känner nog alla personer som hävdar, att om en bara tänker lite logiskt, så är ideologi X det enda vettiga svaret. Och de som inte omfamnar ideologi X är således antingen styrda av sina känslor, eller dumma i huvudet.

Om en nu är av uppfattningen att var och en ska ha rätt att tycka vad hen vill, så kan man kanske tycka att respekten för oliktänkande kunde gå något djupare än så.

Men låt oss fortsätta vår upptäcktsresa; vi beger oss till mitten av det förra seklet och till dåvarande Sovjetunionen, på den tiden styrt av Josef Stalin. Argument om vetenskaplighet och effektivitet präglade bolsjevismen.

Vi tar oss lite västerut, till ett annat totalitärt samhälle, Hitlers Tyskland. Ett under av rationalitet och vetenskaplighet. Vi har förvisso sparkat ut rasbiologin ur vetenskapens rum sedan dess, men den tiden var den tiden.

Och det är inget konstigt med att vi hittar något slags rationalitet i diktaturer; diktatur är trots allt långt rationellare än demokrati.

Och det är heller inte av rationella skäl vi vill ha demokrati. Att vilja ha demokrati av rationella skäl vore vansinne; det är mycket enklare, och effektivare, att styra ett samhälle om man har en vilja att ta hänsyn till, än om man har miljoner spretiga viljor att ta hänsyn till, och ju mer makt man ger åt miljonerna, desto trögare går det. Självklart.

Ändå är det just demokrati vi vill ha.

Så varför vill vi ha demokrati? Svaret är nog ganska enkelt; i en diktatur är vi maktlösa, i en demokrati är vi, åtminstone formellt, inte det. Och vi vill ha makt att påverka vår situation; när vi är maktlösa blir vi stressade och frustrerade. Och allt som skrämmer oss med totalitära samhällen handlar om precis den enskildes maktlöshet och statens totala makt.

Jag tror att den rena rationalitetens väg är en mycket farlig väg att beträda. Det är t.ex. ofta mycket rationellt att låta ändamålet helga medlen, vilket är oacceptabelt för demokrater.

Vi har hört enfaldens härolder skandera att de minsann har “fakta” på sin sida. Att deras “fakta” är våra lögner hindrar dem inte en sekund.

Det intellektuellt hederliga måste rimligen vara att se på oss själva på ett någorlunda vetenskapligt sätt, och erkänna att, ja, jag är människa, ja, jag styrs i mångt och mycket av mina känslor.

Vi vill ha demokrati av känslomässiga skäl. Vi vill, av känslomässiga skäl, inte kränka varandras rättigheter på vägen mot våra mål. Vi anser, av känslomässiga skäl, att ditt eller datt är Sanningen™, eller att sanningen är ett flyktigt begrepp, eller något annat.

Ironiskt nog är grunden för ett rationellt agerande att en inser att en är en känslomässig varelse, och lär sig identifiera när en låter känslorna styra, och besinna sig och omvärdera. Och i den omvärderingen också värdera vilka andra känslor som finns i omlopp, så att en inte blir enkelriktat tillmötesgående.

Göra en retorisk analys av de andras argument och se vad som är fakta och vad som är snömos.

Vi har en känslomässig grund att bygga partiet på. Den förefaller, ur mitt perspektiv, handla om ett fungerande rättssamhälle (med rimliga upphovsrätts- och patentlagar, och stor rättssäkerhet), en fungerande demokrati (utan otillbörlig övervakning och andra otillbörliga intrång i den personliga sfären), en moderniserad skola, en transparent förvaltning och en rik — delad — kultur.

Låt oss lämna formuleringarna om evidensbaserat och vetenskapligt till sakpolitiken, och till när vi har beslutat att driva en sakpolitisk fråga och börjar fundera kring hur. Det är alltså inte dags att blanda in de formuleringarna när vi diskuterar om vi ska hjälpa narkomaner till ett bättre liv, utan, om vi nu skulle bestämma oss för att vi ska göra det, när vi diskuterar hur det ska göras.

Den här texten är en något redigerad version av en text som ursprungligen publicerades här.

Det är rätt att följa lagen.

Inga märkligheter, som ni ser. Vi kan förmodligen få representanter från samtliga politiska partier och inriktningar att svära högtidliga eder på detta påstående. Om det är någonting vi kan sägas ha bred samhällelig konsensus om, så är det detta.

Nu är dock mänskliga lagar inte riktigt av samma dignitet som naturlagar. En naturlag kan inte brytas, ens av den som försöker. Mänskliga lagar, däremot, kan brytas, och därför behövs det en uppsättning samhälleliga funktioner som ser till att folk låter bli att göra detta. Så som poliser, domstolar, militären och så vidare.

De kallas inte lagens väktare för inte.

Allt eftersom tiden går så blir dessa lagens väktare bättre och bättre på sitt jobb. Rutin arbetas in, nya metoder utvecklas och nya uppfinningar görs för att utföra väkteriet. Om någon råkar bryta mot lagen så vet dess upprätthållare precis vad de ska göra – och hur de kan göra det på bästa sätt. Efter hand regleras även detta i lagen, så att stabilitet och förutsägbarhet skapas i arbetsformerna.

Inga märkligheter här heller, som ni ser.

Låt oss backa till premissen igen. Anledningen till att det över lag anses vara en god idé att följa lagen kan summeras i två huvudpunkter. Å ena sidan ett rent personligt plan – det blir långt mycket lättare att leva ett bra liv som laglydig medborgare än som en brottsling. Å andra sidan på ett mer övergripande plan – om lagarna är rättrådigt utformade, så skapar de ett rättvist samhälle genom att åtlydas.

Det där ordet – utformas – är viktigt i sammanhanget. Mänskliga lagar kan inte bara brytas, de kan också ändras. Och ändras gör de, med jämna mellanrum.

Särskilt lagarna om hur lagens väktare ska och får agera.

I USA utfördes nyligen en förändring av precis dessa lagar. Från och med nyss så är det helt lagligt för den amerikanska lagens väktare att arrestera vem de vill, när de vill, hur länge de vill och av vilken anledning de vill. Vem som helst, var som helst i hela världen. Bokstavligen. Med motiveringen att de redan gör det på platser så som Guantanamo, och att det därmed är bra att det blir reglerat i lag, snarare än att det bara görs rent generellt.

USA är också ett land med världens största militär. Deras totala militära styrka är större än resten av världens sammanlagt, och de har tillräckligt med kärnvapen för att kunna dela med sig till alla. Och de har redan invaderat två länder på den här sidan millennieskiftet. Det står med andra ord bortom varje rimligt tvivel att de är redo att använda sina resurser om och när det bedöms vara nödvändigt.

Kom ihåg utgångspunkten – det är rätt att följa lagen.

Och enligt den nyligen genomförda förändringen av nämnda lag så är hela världen en laglig måltavla.

När dåvarande president Bush sade att världen hatade USA för deras friheter, så var han nog någonting på spåret. Dock inte när det gäller medborgarnas frihet att göra vad de vill i sitt sökande efter laglydig lycka, utan när det gäller statens frihet att ta sig vilka friheter varhelst den råkar vilja göra saker.

Fast “hat” är fel ord. “Rädsla” är nog mer passande. Rädsla för vad som händer när lagen faktiskt följs, så som den är tänkt att följas, av de som är tänkta att se till att den följs.

När lagarna är rättrådiga finns det ingen anledning att vara rädd. Men vem ringer man när man är rädd för polisen?

Det vore hög tid att börja komma ihåg honom nu. Inte bara för att det är ett år sedan, utan även för att han används som exempelargument 1A på varför Säpo och Rikskriminalen bör få tillgång till den information FRA samlar in i sin verksamhet.

Ni känner till FRA:s verksamhet, eller hur? Försvarets Radioanstalt brukade hålla ett vakande öra öppet i radioetern efter signaler som antyder närvaron av andra staters verksamhet i riket. För ett par år sedan reformerades deras uppdrag till att hålla ett öga öppet i den mer digitala etern efter signaler som antyder närvaron av andra staters verksamhet. Så numera håller de koll på den kabeltrafik som passerar landets gränser för att se vad som är i görningen.

Det låter bra. I teorin. Två praktiska detaljer gör detta till någonting annat, dock. Den ena är att kabeltrafik färdas i nära nog ljusets hastighet, och att det därmed är vanligt att den snabbaste vägen mellan två datorer rör sig mellan ett otal länder även när bägge befinner sig i samma land. Den andra är att många servrar som vanliga svenskar använder till vardags ligger utomlands redan till att börja med, och därmed omfattas per automatik.

Vilket innebär att FRA, för att kunna utföra sitt nya jobb, måste hålla ett ständigt vakande öga på vad alla svenskar gör på internet. Alltid. Varje hemsida som besöks, varje mail som skickas och varje länk som klickas bevittnas av FRA:s vakande öga. För att hålla Sverige säkert så förvandlas allas mail till statens egendom, och det av teknologisk nödvändighet.

De kan inte göra sitt jobb annars. Bokstavligen.

När reformen föreslogs uppstod, för att uttrycka det milt, ett vilt liv kring detta. Efter hård debatt, brutal kritik och förödande förluster av prestige hos sittande regering, röstades en modifierad version av det ursprungliga förslaget igenom. Extra formuleringar om att personlig integritet ska respekteras lades till, en översynsmyndighet upprättades och det lades tusen heliga löften om att det bara var elaka utlänningar som skulle bevakas.

Det var då det. Men tiden läker alla politiska spår.

Nu är förstås frågan vilket som är värst. Att våra folkvalda politiker lägger tusen heliga löften bara för att sedan bryta dem i kallt blod, eller att de sätter upp ett system för massövervakning som redan till sin design inte kan göra annat än att ha brutit dem på förhand?

Säpo och Rikskriminalen ska enligt ett beslut som fattades tidigare idag få tillgång till resultaten av FRA:s verksamhet. Inte på grund av sunda juridiska principer, bastanta resonemang eller ens en ideologisk övertygelse. Utan på grund av det bekvämliga i att FRA redan i sin design måste läsa allas mail, och att det därmed är lika bra att låta berörda myndigheter läsa dem. Trots löften om motsatsen.

När kommer även andra myndigheter få ta del av samma information? När får handläggaren på Försäkringskassan ta del av kakan? 2015? 2013?

Kommer ni ihåg självmordbombaren som var i farten för ett år sedan? Han är ingenting annat än en figur idag. En retorisk figur för att motivera brytandet av tusen heligt avlagda löften. En retorisk figur för att dölja det nakna maktanspråk som ligger bakom viljan att veta precis vad man skriver till sin sambo när man saknar varandra under veckans gång.

Genom era ord dog han för era synder. Retroaktivt. Och nu är det vi laglydiga medborgare som får betala priset.

Om det ska beskrivas med en metafor, så är en geografisk sådan bäst. Ni vet hur det är med städer som ligger nära varandra utmed en större väg, och alla vägskyltar åt den ena också innehåller den andra. De ligger inte på samma plats, men vägen till bäggedera är oftare än inte samma väg.

Att de inte riktigt är samma sak märks inte förrän man börjat närma sig, och skyltarna börjar peka åt olika håll. Och helt plötsligt så måste man fatta beslutet – demokrati eller frihet?

Det är, över lag, ett bra problem att ha. Eftersom man då kommit väldigt långt från alternativen.

Men det är också ett reellt problem. Demokrati är ett system för kollektivt beslutsfattande, och som sådant så innebär det automatiskt ett ingrepp i individens frihet. När majoriteten beslutar om någonting så är det det som gäller, och den individ som råkar vara av annan åsikt får helt enkelt finna sig i att gilla läget.

Det finns, rent principiellt, ingenting som hindrar 51 procent av befolkningen att rösta igenom att de andra 49 procenten ska användas som slavarbetskraft i statens intresse. Det är mycket osannolikt att just det skulle hända i praktiken, men ni ser den generella problematiken: individens frihet måste på något plan ge vika för att demokrati ska kunna råda.

När de tu betraktas från avstånd så ligger de väldigt nära varandra, och utgör bägge steg i samma riktning. Men på nära håll så uppenbarar sig enorma skillnader, och den som till äventyrs vill vara politisk måste hålla sig mellan Skylla och Karybdis. Å ena sidan finns det alltid en risk att det kollektiva beslutsfattandet leder till ett förtryck av minoriteter; å andra sidan är kollektivt beslutsfattande det enda sättet att organisera stora mängder oliktänkande människor i samma politiska projekt. Utan att tvinga dem med direkt våld.

Och så länge du inte blir anarkist och vill reformera/revolutionera bort staten helt och hållet, så är det den balansgång du måste vandra i dina politiska gärningar.

Men känn förtröstan. Det kunde varit värre.

Idag tänkte jag skriva om frihet. “Frihet under ansvar” är ju ett begrepp vi alla har hört många gånger. Men vad är frihet egentligen?

När man funderar kring detta gör man ofta en distinktion mellan negativ och positiv frihet. “Negativ” och “positiv” ska här inte förstås som att den negativa friheten är dålig, eller att den positiva är bra; det är inte det som är begreppens innebörd.

Negativ frihet innebär att ingen hindrar dig (med hot, våld eller annat tvång) från att göra vad du nu kan tänkas vilja göra. Du är fri från tvång.

Positiv frihet innebär att du har makt och möjlighet att göra det du vill göra. Du är fri till att göra det du önskar.

Om du befinner dig ensam mitt ute i en öken, har du all negativ frihet du kan önska dig, men nästan ingen positiv frihet alls. Ingen hindrar dig från att göra något, men du har nästan inga möjligheter att göra något heller.

Det är en klen tröst att ingen hindrar dig från att söka skugga när närmaste skuggade fläck befinner sig på flera tiotals mils avstånd och det enda sättet att ta sig dit är en lång promenad genom sanden, där varje steg känns tungt, när fötterna sjunker ner, svetten lackar, och hals och hud bränner – och du inte ens vet i vilken riktning närmaste skuggade plats finns, eller hur långt det är till en skuggad plats i den riktning du råkar välja.

Jag skulle, bara för formens skull, vilja konstatera att total frihet – såväl negativ som positiv – för alla är mer eller mindre ouppnåeligt. Det räcker med att det finns en person som vill begränsa någon annans frihet så har den totala friheten för alla gått upp i rök; antingen för att den som vill begränsa inte får friheten att begränsa, eller för att den som blir begränsad, blir det. Och vi vill begränsa varandras frihet; vi vill till exempel begränsa människors möjligheter att ta saker ifrån varandra; det kallar vi äganderätt.

I svenska wikipedias artikel om frihet definieras “frihetlig” som synonymt till antiauktoritär, men med en not om att källhänvisning saknas, vilket får tolkas som att det råder delade meningar om vad som menas med “frihetlig”. Jag tycker dock att beskrivningen antiauktoritär stämmer ganska bra in på dem jag mött som kallar sig frihetliga.

Det som förefaller något märkligt för mig är, att många som kallar sig “frihetliga”, verkar i stor utsträckning nöja sig med negativ frihet. För mig blir den negativa friheten intressant först den dag vi alla har samma makt att agera. Och den dagen kommer aldrig att komma.

Fram till dess är den negativa friheten bara en chimär, vars enda effekt är att de som har makt kan göra vad de vill med dem som inte har någon.

Detta gynnar, föga förvånande, endast stora företag och rika personer (och då menar jag inte “rik” som i “har med nöd och näppe råd med en bostad på en fashionabel adress men måste äta havregrynsgröt till frukost, lunch och middag” utan “rik” som i “äger eget jetplan och har råd att köpa nytt om det kraschar, och försäkringen inte gäller”). Det missgynnar små företag och enskilda personer.

Små företag och enskilda personer behöver positiv frihet; allt annat är, för dem, ointressant. Det är precis därför kommunistpartiet i Ryssland fortfarande är populärt. De har den negativa friheten, men det ger dem inte mat på bordet.

Jag tror att det är här någonstans vi hittar pudelns kärna; ta bort auktoriteten så har vi automatiskt negativ frihet. Denna tanke ter sig nog väldigt lockande för de frihetliga. Problemet är att när man tar bort en auktoritet (staten om du så vill), så kliver en annan in (ett stort företag är inte helt osannolikt).

Vill man ha positiv frihet, behövs en auktoritet som balanserar och håller tillbaka de spelare som skulle få all makt om man försökte implementera negativ frihet fullt ut.

Det finns, som de frihetliga mycket riktigt observerar, ett problem med auktoriteter; nämligen det att makt korrumperar. De frihetligas lösning är att ta bort auktoriteterna, vilket inte fungerar i praktiken, eftersom några alltid kommer att ha mer makt än andra och de som har makt kommer att växa och bli – nya auktoriteter. Tänk att det aldrig kan få finnas enkla lösningar.

Mitt förslag på lösning är att ha en transparent auktoritet i en demokrati. Den svenska offentlighetsprincipen dragen ett steg längre om man så vill. Denna auktoritet ska ha till uppgift att ge folk och företag positiv frihet, bland annat genom att reglera marknader och upprätthålla lag och ordning.

Marknader behöver regleras, för att småföretag ska kunna ges en rimlig chans att etablera sig och vara livskraftiga.

Visst kommer en sådan auktoritet alltid att vara mer eller mindre korrupt, inkompetent och så vidare. Men en demokrati kan aldrig heller bli perfekt; det går inte att göra alla nöjda. Vi vill inte ha en parlamentarisk, representativ demokrati för att det är den där fantastiska superlösningen som gör allt bra. Vi vill ha den för att det förefaller vara det minst dåliga alternativet.

Av samma anledning behöver vi en stat som har någon auktoritet; jag förespråkar inte en totalitär stat eller något sådant, men någon auktoritet krävs, och den måste, på vissa områden, vara betydligt större än den alliansregeringen för närvarande utgör, och den som ett socialdemokratiskt alternativ eventuellt skulle vara beredd att axla.

Oavsett om vårdgivare, skolor och andra samhällstjänster tillhandahålls av staten eller av privata företag, måste de kontrolleras, följas upp och ha tydliga incitament för att leverera kvalitet. Idag har de bara incitament för att tumma på kvaliteten.

Det vill jag förändra. Vad vill du?

Denna text publicerades ursprungligen här.