Feb13

Om det politiskt inkorrekta hos Alliansfritt Sverige

by Jonathan Rieder Lundkvist on February 13th, 2012 at 11:55

Ah, Alliansfritt Sverige. De rödgrönas egna lilla Politiskt Inkorrekt. Lika hånfulla, lika argumenterande, lika benhårt självsäkra på gränsen till fanatism, och lika mycket ett propagandaverktyg för partierna de representerar som PI var för Sverigedemokraterna. Givetvis hävdar båda att de “stödjer verksamheten”, men att de inte på något sätt bidrar till den. Och båda kommer givetvis (och oroväckande ömsesidigt) hävda att “nej, vi har intet lärt från varandras metoder”.

Detta är fel.

Det är viktigt att förstå hur mycket Politiskt Inkorrekt gjorde för Sverigedemokraterna inför valet 2010. De förenklade saker, gjorde enskilda händelser större, blåste upp dem till en tendens, applicerade denna på samhället och kallade det för ett generellt problem. Allt detta kryddat med hånfulla små kommentarer, som ofta anspelade på hur mycket de visste sanningen om saker och ting. Viktigt är då att man dessutom har tillräckligt mycket rätt – eller upplevs ha det. Huruvida de faktiskt har det eller inte är irrelevant, för personer som försöker komma dragandes med torra fakta brukar – men inte alltid – bemötas med glåpord eller nedsättande kommentarer.

På tal om kommentarsfältet så tenderar detta att fyllas med bloggens fanclub som förklarar hur rätt inlägget har. Samma fanclub kommer mer än gärna med extremt överdrivna analogier eller “framtidsvisioner” om det bloggen kritiserar. Det som börjar som en fjäder blir väldigt fort en hel höna.

Det är en ytterst effektiv metod om den riktas åt rätt håll. En person som ytligt håller med om vad bloggen skriver om kommer få intrycket av att det som sägs är rätt och riktigt, och kommer oftast finna att det väsentliga i artikeln oftast är korrekt vid en kort faktakoll. Huruvida allting i det som skrivs är korrekt är en politisk åsiktsfråga och går inte att besvara.

Problemet är bara att det inte fungerar för Alliansfritt. Det är en av Sveriges största bloggar, och där Politiskt Inkorrekt försökte låtsas vara ett folkets blogg, som berättade vad folket ville veta så är Alliansfritt – och kommer alltid vara – en reklampelare för det som en gång utgjorde de rödgröna. Det är främst personer med rödgröna åsikter som besöker bloggen, och håller med om det som skrivs och sägs. Och det är här Alliansfritt gör fel.

Politiskt Inkorrekt hade en liten, dedikerad kärna som tweetade och Facebookade ut dess artiklar under det att bloggen växte. Det talades om den på fikarasterna, då man hade läst något på “nätet” och var då oftast refererad som källa. Alliansfritt har redan sina läsare, men sättet de skriver på passar inte alltid in på de som de försöker nå. Deras artiklar är ofta enkla och välformulerade med en kort nyhet och en budskap, men det är inte de som sprids. Vad som sprids är när Alliansen trampat i klaveret (eller bara föreslagit något de rödgröna ogillar), och de börjar spy galla och satir kring sig, med titlar värdiga Aftonbladet, och inte sällan med konstiga och extrema överdrifter. Det är detta som sprids, detta som får tummar upp på Facebook och detta som fansen vill sprida vidare.

Problemet är bara att fansen sällan kan nå den publik de behöver. Alliansfritts överdrifter är uppenbara sådana, och sällan förklädda i den vinkling av sanningen Politiskt Inkorrekt var så bra på. Den blir helt enkelt för uppenbar när problemet inte är lika oöverskådligt eller krångligt som migrationspolitiken. Och då faller oftast överdrifterna, de satiriska kommentarerna och “framtidsvisionerna” av fansen helt enkelt inte i god jord. Tvärtom, det skapar illusionen att oppositionen inte kan nyansera sin kritik – eller att de letar småsaker att gnälla på, i brist på annan kritik.

Alliansfritt Sverige fyller idag en viktig roll som en digital opposition som är mer organiserad än vad Alliansens partier verkar vara. Det är en väloljad och effektiv maskin. Allt denna maskin behöver göra är att inte fortsätta i det spår som Politiskt Inkorrekt en gång följde och sedan gjorde till sitt eget, för det fungerar bevisligen inte. Allt de lockar och underhåller är de egna fansen, och om det är allt de gör krävs det ett extremt katastrofalt snedsteg av Alliansen för att Alliansfritt Sveriges namn skall bli verklighet.

3 Comments
Jan25

Att veta vad en talar om

by Christer Jansson on January 25th, 2012 at 13:00

Jag hör ibland folk säga att politiken är eller bör vara “evidensbaserad”, “vetenskaplig” osv.

När en börjar fundera över var man har hört sådana argument förut, är det lätt hänt att en blir lite fundersam.

Låt oss börja i vår omedelbara närhet; vi känner nog alla personer som hävdar, att om en bara tänker lite logiskt, så är ideologi X det enda vettiga svaret. Och de som inte omfamnar ideologi X är således antingen styrda av sina känslor, eller dumma i huvudet.

Om en nu är av uppfattningen att var och en ska ha rätt att tycka vad hen vill, så kan man kanske tycka att respekten för oliktänkande kunde gå något djupare än så.

Men låt oss fortsätta vår upptäcktsresa; vi beger oss till mitten av det förra seklet och till dåvarande Sovjetunionen, på den tiden styrt av Josef Stalin. Argument om vetenskaplighet och effektivitet präglade bolsjevismen.

Vi tar oss lite västerut, till ett annat totalitärt samhälle, Hitlers Tyskland. Ett under av rationalitet och vetenskaplighet. Vi har förvisso sparkat ut rasbiologin ur vetenskapens rum sedan dess, men den tiden var den tiden.

Och det är inget konstigt med att vi hittar något slags rationalitet i diktaturer; diktatur är trots allt långt rationellare än demokrati.

Och det är heller inte av rationella skäl vi vill ha demokrati. Att vilja ha demokrati av rationella skäl vore vansinne; det är mycket enklare, och effektivare, att styra ett samhälle om man har en vilja att ta hänsyn till, än om man har miljoner spretiga viljor att ta hänsyn till, och ju mer makt man ger åt miljonerna, desto trögare går det. Självklart.

Ändå är det just demokrati vi vill ha.

Så varför vill vi ha demokrati? Svaret är nog ganska enkelt; i en diktatur är vi maktlösa, i en demokrati är vi, åtminstone formellt, inte det. Och vi vill ha makt att påverka vår situation; när vi är maktlösa blir vi stressade och frustrerade. Och allt som skrämmer oss med totalitära samhällen handlar om precis den enskildes maktlöshet och statens totala makt.

Jag tror att den rena rationalitetens väg är en mycket farlig väg att beträda. Det är t.ex. ofta mycket rationellt att låta ändamålet helga medlen, vilket är oacceptabelt för demokrater.

Vi har hört enfaldens härolder skandera att de minsann har “fakta” på sin sida. Att deras “fakta” är våra lögner hindrar dem inte en sekund.

Det intellektuellt hederliga måste rimligen vara att se på oss själva på ett någorlunda vetenskapligt sätt, och erkänna att, ja, jag är människa, ja, jag styrs i mångt och mycket av mina känslor.

Vi vill ha demokrati av känslomässiga skäl. Vi vill, av känslomässiga skäl, inte kränka varandras rättigheter på vägen mot våra mål. Vi anser, av känslomässiga skäl, att ditt eller datt är Sanningen™, eller att sanningen är ett flyktigt begrepp, eller något annat.

Ironiskt nog är grunden för ett rationellt agerande att en inser att en är en känslomässig varelse, och lär sig identifiera när en låter känslorna styra, och besinna sig och omvärdera. Och i den omvärderingen också värdera vilka andra känslor som finns i omlopp, så att en inte blir enkelriktat tillmötesgående.

Göra en retorisk analys av de andras argument och se vad som är fakta och vad som är snömos.

Vi har en känslomässig grund att bygga partiet på. Den förefaller, ur mitt perspektiv, handla om ett fungerande rättssamhälle (med rimliga upphovsrätts- och patentlagar, och stor rättssäkerhet), en fungerande demokrati (utan otillbörlig övervakning och andra otillbörliga intrång i den personliga sfären), en moderniserad skola, en transparent förvaltning och en rik — delad — kultur.

Låt oss lämna formuleringarna om evidensbaserat och vetenskapligt till sakpolitiken, och till när vi har beslutat att driva en sakpolitisk fråga och börjar fundera kring hur. Det är alltså inte dags att blanda in de formuleringarna när vi diskuterar om vi ska hjälpa narkomaner till ett bättre liv, utan, om vi nu skulle bestämma oss för att vi ska göra det, när vi diskuterar hur det ska göras.

Den här texten är en något redigerad version av en text som ursprungligen publicerades här.

2 Comments
Jan03

Den laglydige medborgarens fruktan

by Marcus Schmidt on January 3rd, 2012 at 13:00

Låt oss börja med en enkel premiss. En solid utgångspunkt, som du förmodligen redan håller med om:

Det är rätt att följa lagen.

Inga märkligheter, som ni ser. Vi kan förmodligen få representanter från samtliga politiska partier och inriktningar att svära högtidliga eder på detta påstående. Om det är någonting vi kan sägas ha bred samhällelig konsensus om, så är det detta.

Nu är dock mänskliga lagar inte riktigt av samma dignitet som naturlagar. En naturlag kan inte brytas, ens av den som försöker. Mänskliga lagar, däremot, kan brytas, och därför behövs det en uppsättning samhälleliga funktioner som ser till att folk låter bli att göra detta. Så som poliser, domstolar, militären och så vidare.

De kallas inte lagens väktare för inte.

Allt eftersom tiden går så blir dessa lagens väktare bättre och bättre på sitt jobb. Rutin arbetas in, nya metoder utvecklas och nya uppfinningar görs för att utföra väkteriet. Om någon råkar bryta mot lagen så vet dess upprätthållare precis vad de ska göra – och hur de kan göra det på bästa sätt. Efter hand regleras även detta i lagen, så att stabilitet och förutsägbarhet skapas i arbetsformerna.

Inga märkligheter här heller, som ni ser.

Låt oss backa till premissen igen. Anledningen till att det över lag anses vara en god idé att följa lagen kan summeras i två huvudpunkter. Å ena sidan ett rent personligt plan – det blir långt mycket lättare att leva ett bra liv som laglydig medborgare än som en brottsling. Å andra sidan på ett mer övergripande plan – om lagarna är rättrådigt utformade, så skapar de ett rättvist samhälle genom att åtlydas.

Det där ordet – utformas – är viktigt i sammanhanget. Mänskliga lagar kan inte bara brytas, de kan också ändras. Och ändras gör de, med jämna mellanrum.

Särskilt lagarna om hur lagens väktare ska och får agera.

I USA utfördes nyligen en förändring av precis dessa lagar. Från och med nyss så är det helt lagligt för den amerikanska lagens väktare att arrestera vem de vill, när de vill, hur länge de vill och av vilken anledning de vill. Vem som helst, var som helst i hela världen. Bokstavligen. Med motiveringen att de redan gör det på platser så som Guantanamo, och att det därmed är bra att det blir reglerat i lag, snarare än att det bara görs rent generellt.

USA är också ett land med världens största militär. Deras totala militära styrka är större än resten av världens sammanlagt, och de har tillräckligt med kärnvapen för att kunna dela med sig till alla. Och de har redan invaderat två länder på den här sidan millennieskiftet. Det står med andra ord bortom varje rimligt tvivel att de är redo att använda sina resurser om och när det bedöms vara nödvändigt.

Kom ihåg utgångspunkten – det är rätt att följa lagen.

Och enligt den nyligen genomförda förändringen av nämnda lag så är hela världen en laglig måltavla.

När dåvarande president Bush sade att världen hatade USA för deras friheter, så var han nog någonting på spåret. Dock inte när det gäller medborgarnas frihet att göra vad de vill i sitt sökande efter laglydig lycka, utan när det gäller statens frihet att ta sig vilka friheter varhelst den råkar vilja göra saker.

Fast “hat” är fel ord. “Rädsla” är nog mer passande. Rädsla för vad som händer när lagen faktiskt följs, så som den är tänkt att följas, av de som är tänkta att se till att den följs.

När lagarna är rättrådiga finns det ingen anledning att vara rädd. Men vem ringer man när man är rädd för polisen?

5 Comments
Dec15

Till mina övervakare

by Marcus Schmidt on December 15th, 2011 at 17:05

Kommer ni ihåg för ett år sedan, när en självmordsbombare nästan lyckades spränga sig själv mitt på öppen gata i centrala Stockholm?

Det vore hög tid att börja komma ihåg honom nu. Inte bara för att det är ett år sedan, utan även för att han används som exempelargument 1A på varför Säpo och Rikskriminalen bör få tillgång till den information FRA samlar in i sin verksamhet.

Ni känner till FRA:s verksamhet, eller hur? Försvarets Radioanstalt brukade hålla ett vakande öra öppet i radioetern efter signaler som antyder närvaron av andra staters verksamhet i riket. För ett par år sedan reformerades deras uppdrag till att hålla ett öga öppet i den mer digitala etern efter signaler som antyder närvaron av andra staters verksamhet. Så numera håller de koll på den kabeltrafik som passerar landets gränser för att se vad som är i görningen.

Det låter bra. I teorin. Två praktiska detaljer gör detta till någonting annat, dock. Den ena är att kabeltrafik färdas i nära nog ljusets hastighet, och att det därmed är vanligt att den snabbaste vägen mellan två datorer rör sig mellan ett otal länder även när bägge befinner sig i samma land. Den andra är att många servrar som vanliga svenskar använder till vardags ligger utomlands redan till att börja med, och därmed omfattas per automatik.

Vilket innebär att FRA, för att kunna utföra sitt nya jobb, måste hålla ett ständigt vakande öga på vad alla svenskar gör på internet. Alltid. Varje hemsida som besöks, varje mail som skickas och varje länk som klickas bevittnas av FRA:s vakande öga. För att hålla Sverige säkert så förvandlas allas mail till statens egendom, och det av teknologisk nödvändighet.

De kan inte göra sitt jobb annars. Bokstavligen.

När reformen föreslogs uppstod, för att uttrycka det milt, ett vilt liv kring detta. Efter hård debatt, brutal kritik och förödande förluster av prestige hos sittande regering, röstades en modifierad version av det ursprungliga förslaget igenom. Extra formuleringar om att personlig integritet ska respekteras lades till, en översynsmyndighet upprättades och det lades tusen heliga löften om att det bara var elaka utlänningar som skulle bevakas.

Det var då det. Men tiden läker alla politiska spår.

Nu är förstås frågan vilket som är värst. Att våra folkvalda politiker lägger tusen heliga löften bara för att sedan bryta dem i kallt blod, eller att de sätter upp ett system för massövervakning som redan till sin design inte kan göra annat än att ha brutit dem på förhand?

Säpo och Rikskriminalen ska enligt ett beslut som fattades tidigare idag få tillgång till resultaten av FRA:s verksamhet. Inte på grund av sunda juridiska principer, bastanta resonemang eller ens en ideologisk övertygelse. Utan på grund av det bekvämliga i att FRA redan i sin design måste läsa allas mail, och att det därmed är lika bra att låta berörda myndigheter läsa dem. Trots löften om motsatsen.

När kommer även andra myndigheter få ta del av samma information? När får handläggaren på Försäkringskassan ta del av kakan? 2015? 2013?

Kommer ni ihåg självmordbombaren som var i farten för ett år sedan? Han är ingenting annat än en figur idag. En retorisk figur för att motivera brytandet av tusen heligt avlagda löften. En retorisk figur för att dölja det nakna maktanspråk som ligger bakom viljan att veta precis vad man skriver till sin sambo när man saknar varandra under veckans gång.

Genom era ord dog han för era synder. Retroaktivt. Och nu är det vi laglydiga medborgare som får betala priset.

5 Comments
Dec13

Mellan frihet och demokrati

by Marcus Schmidt on December 13th, 2011 at 13:00

Det finns två ord som väldigt ofta befinner sig i närheten av varandra, och det är orden “demokrati” och “frihet”. Och det med goda skäl – när alternativen betraktas så ligger det i sakens natur att bägge hamnar på samma vågskål.

Om det ska beskrivas med en metafor, så är en geografisk sådan bäst. Ni vet hur det är med städer som ligger nära varandra utmed en större väg, och alla vägskyltar åt den ena också innehåller den andra. De ligger inte på samma plats, men vägen till bäggedera är oftare än inte samma väg.

Att de inte riktigt är samma sak märks inte förrän man börjat närma sig, och skyltarna börjar peka åt olika håll. Och helt plötsligt så måste man fatta beslutet – demokrati eller frihet?

Det är, över lag, ett bra problem att ha. Eftersom man då kommit väldigt långt från alternativen.

Men det är också ett reellt problem. Demokrati är ett system för kollektivt beslutsfattande, och som sådant så innebär det automatiskt ett ingrepp i individens frihet. När majoriteten beslutar om någonting så är det det som gäller, och den individ som råkar vara av annan åsikt får helt enkelt finna sig i att gilla läget.

Det finns, rent principiellt, ingenting som hindrar 51 procent av befolkningen att rösta igenom att de andra 49 procenten ska användas som slavarbetskraft i statens intresse. Det är mycket osannolikt att just det skulle hända i praktiken, men ni ser den generella problematiken: individens frihet måste på något plan ge vika för att demokrati ska kunna råda.

När de tu betraktas från avstånd så ligger de väldigt nära varandra, och utgör bägge steg i samma riktning. Men på nära håll så uppenbarar sig enorma skillnader, och den som till äventyrs vill vara politisk måste hålla sig mellan Skylla och Karybdis. Å ena sidan finns det alltid en risk att det kollektiva beslutsfattandet leder till ett förtryck av minoriteter; å andra sidan är kollektivt beslutsfattande det enda sättet att organisera stora mängder oliktänkande människor i samma politiska projekt. Utan att tvinga dem med direkt våld.

Och så länge du inte blir anarkist och vill reformera/revolutionera bort staten helt och hållet, så är det den balansgång du måste vandra i dina politiska gärningar.

Men känn förtröstan. Det kunde varit värre.

2 Comments