Sep12

Nuets framtid, framtidens nu

by Informationsbyrån on September 12th, 2011 at 12:00

Det är en väldigt överanvänd klyscha att tiderna förändras. Den är överanvänd eftersom det går att säga ungefär vad som helst efteråt – att det var bättre förr, att det är bättre nu, att det är lika bra fast med andra förtecken, att vi står inför nya utmaningar och nya hot. Vad som än ska sägas så passar det oftare än inte att inleda med att den nya tiden har anlänt.

Det som är speciellt med den nya tid som just anlänt är att den är oerhört tillfällig. Nuet kan inte vara för evigt, och kan inte ens vara relativt beständigt. Det är förutbestämt att gå över, övergå till någonting annat. Om den nya tiden redan anlänt så är framtiden på väg i full fart, och har inget direkt intresse av att stanna upp bara för att nuet råkar vara ett rätt bekvämt ställe att bo på.

Vi behöver bara betrakta två möjliga framtider för att se att nuet är en omöjlighet i längden.

Den ena är att vi även i fortsättningen kommer att få se nya framsteg, nya uppfinningar och över lag nya, oväntade förändringar. Mobiltelefoner, internet och global masskommunikation var bara början, och morgondagen gnuggar ivrigt sina händer i väntan på det nya nya nya. Vi kan kanske eller kanske inte förutsäga vad det kommer vara, men ingen kan förneka att någonting nytt väntar runt varje hörn. Förändring är vardag.

Den andra är att vi på det stora hela nått vägs ände. Det blir inga fler framsteg, inga fler uppfinningar och de oväntade förändringarna har redan hänt. Bortsett från att saker blir lite mindre nya för var dag som går, så är nuet i stort sett vad vi har att vänta oss framöver. Framtiden är så att säga redan här, bokstavligen.

Som ni ser så är dessa två möjliga framtider antingen maximal eller minimal förändring. Den vi kommer vandra in i kommer förmodligen att vara någon slags mellanting, där vissa saker stannar upp och andra accelererar.

Nuet är dock ohållbart i bägge dessa framtider. I den första säger det sig självt – saker förändras lite för mycket, och när den första digitala tankeläsaren dyker upp sprängs många av de förutsättningar som dagens samhälle bygger på. Men även i den andra framtiden är nuet ohållbart, i och med att vi ännu inte sett hur monumentalt allomfattande den förändring som införandet av mobiltelefoner, internet och omedelbar global masskommunikation innebär. När dessa konsolideras och utkristalliseras kommer det ofrånkomligen innebära att många av de institutioner vi har idag (som i många fall är desamma som de vi hade för valfritt antal decennier sedan) förändras.

Vad innebär det exempelvis för demokratin att yttrandefriheten i praktiken slitits från massmediernas händer och givits till vanligt folk? När bokstavligen vem som helst kan göra sig själv till en samhällsdebattör genom att skaffa sig en blogg, eller genom att delta på allmännyttiga projekt så som här på Svpol?

Vad innebär det för det för den globala ekonomin att distributionen av idéer blivit omedelbar och i praktiken gratis?

Vad innebär det att de barn som växer upp idag växer upp i en på många sätt helt annan värld än deras föräldrar växte upp i?

Det säger sig självt att nuet är en övergångsperiod. Och att det inte är en framgångsstrategi att fortsätta med en politik vars enda och största ambition är att bevara nuets status quo tills vidare.

Framtiden är ju trots allt redan här.

4 Comments
Sep05

Förvirringen kring upphovsrätten

by Christer Jansson on September 5th, 2011 at 12:00

Den 3:e September 2011 läser jag denna märkliga artikel på SvD. Titeln är “Annie Lööf förstår inte äganderättens betydelse”, och är undertecknad av Anna Carlson, Alfons Karabuda, och Jan Granvik.

Lööf kritiseras för att hon vill göra fildelning för privat bruk laglig, och kritiken kan lite förenklat sammanfattas med “kulturskaparna måste ha rätt till sitt arbete för att kunna ta betalt för det”.

Man skriver:

Vilken annan vara får man gratis, bara för att man använder den för privat bruk? Ska vi, utan tillstånd, kunna bygga oss hus på lantbrukares mark – om det sker för privat bruk?

Om jag nu skulle ta mig för att försöka bygga ett hus på en lantbrukares mark, är det knappast något som skulle passera obemärkt. Ingen skulle behöva ägna sig åt otillbörlig övervakning för att upptäcka att jag var i färd med att begå brott och anmäla det och få hjälp av polis och/eller rättsväsende med att stoppa mitt tilltag.

Om man däremot vill stoppa mig från att fildela illegalt måste man utsätta mig för otillbörlig övervakning. Övervakningen är otillbörlig eftersom jag måste övervakas utan att det finns någon misstanke om brott riktad mot mig. Jag måste övervakas bara för att jag finns och, i egenskap av levande människa, skulle kunna begå brott.

Och vad menas egentligen med ”privat bruk”? Vi har frågat så många politiker om det, men aldrig fått det definierat.

Kanske för att det är ganska trivialt? “Privat bruk” borde rimligen innebära att man konsumerar, men inte säljer.

Var och en kan lätt förstå att om allt som är för ”privat bruk” skulle vara gratis, skulle ingen marknad återstå.

Om detta hade haft någon som helst sanningshalt skulle alla våra musikartister vara arbetslösa redan idag. Det fildelas nämligen bara mer och mer hela tiden och det går samtidigt allt bättre för artisterna. Verkligheten talar sitt tydliga språk.

Det förefaller minst sagt märkligt om det skulle vara så att denna verklighet är okänd för artikelförfattarna.

Men även om det hade varit sant att musikartisteriet hade varit hotat på det sättet som påstås, så skulle det ändå inte vara i närheten att motivera den totala övervakning som krävs för att upprätthålla upphovsrättslagstiftningen. Inget artisteri i världen är värt att förlora sin frihet för, och film och musik kommer folk aldrig att sluta skapa. Det kommer inte att skapas på samma sätt i framtiden som i det förflutna, och inte att distribueras på samma sätt. Det är inget att vara rädd för.

Att bli övervakad är däremot något att vara mycket rädd för. Vi har redan sett hur oskyldiga människor fått sina hem stormade av polis och gripits under förnedrande former – bara för att polisen haft tillgång till data, men använt fel data p.g.a. ett felaktigt vittnesmål. De kommer att använda fel data igen, det är bara en tidsfråga. Fler oskyldiga kommer på olika sätt att hamna i klammeri med rättvisan, kanske inte så dramatiskt som i det här exemplet, men det behöver inte vara dramatiskt för att förstöra ditt liv. Det kan räcka med att polisen slår till mot dig för att de misstänker dig för olaga fildelning. Även om du faktiskt bevisas oskyldig kommer du att få alla datorer, telefoner, mediespelare och annat som det går att lagra data i beslagtaget och det kommer sannolikt inte att återlämnas i förstone, om alls.

Vi har alltså, tvärtemot vad som påstås i artikeln, en upphovsrättslagstiftning som inte behövs men som är mycket farlig för samhället. Det är hög tid att reformera den.

3 Comments
Sep01

Karl Henrik Karlsson: Är politiska ideologier passé?

by Gästskribent on September 1st, 2011 at 12:00

Moderaterna svängde vänster och blev ”Sveriges nya arbetarparti”. Miljöpartiet står i mitten då de i grunden varken är ett höger- eller vänsterparti, och Socialdemokraterna verkar inte veta helt säkert vart de ska vända sig för att få tillbaka väljarna. Där har ni dem gott folk, Sveriges riksdags tre största partier anno 2011.

Alla turer i riksdagen på sistone har varit intressanta att följa, inte minst för att vi efter valet 2014 kan ha en helt annat politisk karta än idag, och detta syns på det sätt debatten förs idag. Den senaste opinionsmätningen av Synovate visade att hela fyra av de mindre partierna ligger under 4%-spärren idag, dels på grund av att Moderaterna fortsätter äta upp sina stödpartier i alliansen, och kanske också dels på grund av det stora fokus som satts på Socialdemokraterna den senaste tiden. Att Miljöpartiet fortsätter vara relativt starka i opinionen skulle kunna förklaras med att de valt två nya, starka partiledare, men också deras öppenhet till att samarbeta med regeringen i vissa frågor.

Det är också intressant att se det sätt på vilket de tre stora partierna verkar förhålla sig till sin egen ideologi. Det tydligaste exemplet är ju som bekant M:s svängning till vänster inför valet 2006, men nu har även MP, som vanligtvis betraktas som något av ett vänsterparti, börjat samarbeta med regeringen i vissa frågor och därmed kan sägas ha gjort något av en högersväng.

Det enda parti som verkligen brinner för sin ideologi idag verkar vara Vänsterpartiet. Där är klasskamp och de svagas rätt i samhället fortfarande starkt lysande ledstjärnor. Visserligen kan man hävda att även andra partier drivs av sådana eller liknande ideologiska förtecken, men hos V tycks det mig ändå som att de lyser lite, lite starkare, och något samarbete med en högerledd regering verkar inte finnas på kartan.

Så vad har egentligen hänt med de gamla ideologierna? När får vi till exempel se en ny Olof Palme, som väl kan sägas vara den av svenska nutida politiker som allra tydligast stod upp för vad han trodde var rätt, och som dessutom vågade kämpa för det på allvar?

Håller de forna ideologierna sakta på att utbytas mot ren pragmatik, där det inte längre handlar om att sträva emot ett utopiskt samhälle utan istället ägna sig åt att lösa de aktuella problemen, oavsett om detta innebär att tumma lite på sina ideologiska rättesnören? Det tycks onekligen vara en fråga värd att ställa och i alla fall försöka besvara.

Kanske är detta en positiv utveckling, vad vet jag? Dagens samhälle kanske kräver ett mer pragmatiskt synsätt. Men om så är fallet blir ju de politiska partierna bara en samling utbytbara karaktärer, som är så lika varandra att de knappt går att skilja åt annat än på namnet. En situation där den politiska debatten handlar om att peka ut vad de för närvarande styrande partierna gjort fel, snarare än att stå upp för vad man själv anser vara rätt.

Detta vore en urvattnad politisk debatt, som enbart fokuserade på sakfrågorna och där de olika partierna kom med ungefär samma lösningar, bara formulerade på olika sätt. Kanske är politiska ideologier passé, åtminstone så som de tog sig i uttryck förr i tiden. Om detta är sant eller inte är jag inte rätt man att avgöra, men jag tycker frågan är intressant och viktig att hålla i åtanke, så att framtida politiker inte förlorar sig helt i pragmatik och glömmer bort de mer långtgående frågorna och de större perspektiven.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Det här är en minimalt redigerad version av den text som står att finna här.]

 Comment 
Aug31

Att nyansera en problematisk debatt

by Marcus Schmidt on August 31st, 2011 at 18:00

Det har förmodligen inte undgått någon att #svpol – twittertaggen – översvämmats en smula av personer med vissa intresseområden på sistone. De har av någon anledning inte varit lika flitiga på att skriva hos oss som på twitter, vilket är en märklig men empiriskt verifierbar erfarenhet. Jag vill inte spekulera om varför just här och nu, dock, utan i stället ta tillfället i akt att problematisera Politiskt Inkorrekt (framöver förkortat till PI) en smula.

Deras inbjudan till att nyansera debatten är helt klart en inbjudan till dylikt problematiserande. Systematiskt och konstruktivt problematiserande är oerhört nyanserande, och jag finner det högst otänkbart att redaktionen enbart använder ord när de råkar gynna deras sak.

Jag kommer här att ta upp sex punkter, och illustrera dem med länkar till inlägg hos PI.

1. PI är en intellektuellt steril miljö. Till en början kanske det verkar nytt, fräckt, och utmanande – en motvikt till den tråkiga vardagen. Men efter ett tag försvinner det där nya, och det blir desto uppenbarare att det bara är samma gamla samma gamla som upprepas gång på gång på gång. Om du tar dig för att analysera nyhetsflödet så kommer du snart att lära dig se mönstren, och med lite systematik kommer du även kunna förutsäga vad som kommer härnäst. Eller bara bli ytterst oförvånad när det för fyrtioelfte gången handlar om samma saker igen.

Och igen och igen. Intet nytt föds ur det gamla, så det gamla består. Och det lär bestå ett tag till.

Vi ska dock inte falla i fällan att tro att det här har med kritik av invandring, invandrare eller mångkultur att göra. Intellektuell sterilitet är någonting som kan drabba alla diskurser, och att det hänt just PI kan varken förklaras eller ursäktas med att de har en viss inriktning.

2. PI är en ytterst homosocial miljö. Eller, med andra ord – det är samma typ av människor som frekventerar deras kommentarsfält mest hela tiden. Och de drar till sig likasinnade. Vilket inte är märkligt i sig, eftersom människor gillar att umgås med personer de är överens med mer än sådana de inte kommer överens med. Vad det än gäller.

Men det där mötet med folk som inte håller med en om allt behövs. Inte bara för att det i längden är lite småtrist att bara hålla med varandra om allt, utan även för att utöka sina referensramar. När ingen i ens omgivning säger emot om saker och ting blir ens ställningstaganden väldigt konturlösa, och man glömmer bort vad man egentligen tycker om saker och ting. Och, än mer, varför.

Här skulle det kunna sägas att försöket att nyansera debatten är ett försök att bredda referensramarna, men det faller på att de möten som uppstod mer hade karaktären av att proselytera än diskutera. “Anpassa er eller stöd vänstermaffian” är inte riktigt ett utökande av referensramen – snarare av dess anspråk, vilket inte riktigt är samma sak.

3. PI baserar sin trovärdighet på att resten av medievärldens aktörer är dumma i huvudet. Och när jag säger resten av medievärlden så menar jag inte bara det som i vissa kretsar kallas “gammelmedia“, utan medier mer generellt. Tidningar, teve, radio, bloggar, till och med twitter – det är bara på PI som det sanna, fria ordet finns. Överallt annars råder konsensuskulturens osynliga hand, och de fria tänkarna kvävs innan de ens hinner formuleras.

Det säger sig självt att detta inte är den mest nyanserade inställningen till det samtida medieklimatet. Att ställa upp en polarisering mellan sig själv och alla andra är förvisso en framgångsrik strategi för att skapa en identitet hos de som befinner sig på den egna sidan, men den som på allvar vill diskutera och påverka samhället måste börja med att ta det på allvar. Och, än mer, visa det ett minimum av respekt – om inte annat för att undvika att marginalisera sig själv till ett fåtal hängivna anhängare.

4. PI saknar hjältegalleri. Det finns gott om skurkar – i ordens olika betydelser – men desto färre hjältar. Högern har sina förgrundsgestalter – Smith, Mill, Locke, Rawls, Nozick. Vänstern har sina – Marx, Marcuse, Habermas, Adorno. Men PI tycks agera i någon slags historiskt vakuum – de har sina åsikter, och de har inte kommit till dem via ackumulerad visdom. Snarare upptäcktes de en dag, och har varit gällande sedan dess.

Det skulle kunna sägas att SD-topparna utgör någon slags hjältar i deras drama, men det är inte riktigt detsamma som att säga att de har en väl etablerad intellektuell grund att utgå ifrån i sina göranden och låtanden.

5. PI använder sig av ett systematiskt vinklat språkbruk. Kulturberikare, nybyggare, vänstermaffia, PK-vänster, kulturmarxister – listan kan göras lång. Det som kännetecknar detta språkbruk är att det är mer eller mindre omöjligt att skriva objektivt med det. Redan genom att använda ordet “kulturberikare” som någonting annat än ett exempel så bekänner sig en författare till en viss syn på invandring, och för den som av någon anledning tycker och tänker någonting annat blir hela begreppsapparaten oanvändbar.

Nu är det förstås inte fel att utarbeta en systematiskt sammanhängande begreppsapparat – större delen av den akademiska verksamheten går ut på att göra just detta, och varje specialiserad bransch har sina specifika ord. Men när det gäller samhällsdebatt så finns det ett egenvärde i att de olika deltagarna har ett gemensamt språkbruk att utgå från. Om en av parterna isolerar sig i en egen enklav av nytillkomna ord så gör den sig  antingen obegriplig eller irrelevant – eller bäggedera.

Alla som vill delta i det offentliga samtalet måste först och främst göra sig begripliga. Att isolera sig i en egen kulturell sfär är motsatsen till detta.

6. Det är högst osannolikt att PI skulle publicera detta. På gott och ont. Jag har inget intresse i att säga åt PI-redaktionen vad den ska göra och inte göra – var redaktion är en suverän entitet, ansvarig inför sina läsare, trots allt. Däremot har de inte direkt en historia av att låta personer med radikalt annorlunda åsikter komma till tals från deras plattform – trenden är snarare att länka till personer som av någon anledning misshagar redaktionen och såga både deras texter och deras person. I varierande grad, beroende på tid och temperament.

Det inspirerar inte direkt till eventuella debattmotståndare att göra en stillsam förfrågan om ett eventuellt samarbete. Däremot gör det de utpekade personerna avogt inställda, och alienerar de gammelmediala aktörerna mer än vad punkt 3 redan lyckas åstadkomma på egen hand.

Detta är mina sex punkter för att nyansera och problematisera bilden av Politiskt Inkorrekt, och i förlängningen även den debatt de förespråkar att samhället ska ta. Läs dem, begrunda dem, kritisera dem – (miss)förstå dem. Ordet är fritt.

17 Comments
Aug29

Bilen är gårdagens internet

by Informationsbyrån on August 29th, 2011 at 12:00

Det går att dra paralleller. De kanske eller kanske inte är väntade, men det går att dra dem. Så låt oss dra en oväntad sådan:

Bilen är gårdagens internet.

Tänk på saken. Det är ett redskap för underlättandet av överföringen av budskap, information och människor, många är ekonomiskt beroende av det, dess införande in i masskulturen medförde ett massivt förändringsarbete vars konsekvenser vi ännu inte hunnit utröna fullt ut, dess spridning utplånar geografiska skillnader, återvitaliserar förfallna bygder som av olika anledningar blivit geografiskt otillgängliga, är ett fokus för enorm kulturell idolisering och om du är hipp så kör du fortfarande med en gammal klassisk maskin som drivs enbart av ren känsla för stil.

Och nu har vi inte ens börjat prata om bilar.

Bägge delar dessutom egenskapen att så fort någon ifrågasätter nödvändigheten hos endera så genererar det enorma reaktioner från människor som ser sina vardagar hotade. Någonting som är så väldigt självklart för livsföringen upplevs komma under attack, och den omedelbara responsen på en attack är alltid att mobilisera försvar – hur motiverat det än är med en problematisering av fenomenet.

Som med alla beroenden är det inte alltid rationellt att se ifrågasättanden som ett angrepp. Eller att utgå från att den situation som råkar råda just nu är den naturliga för tid och evighet.

Att bilen är gårdagens internet ger oss dock potentiella broar att bygga. Det sägs att det är katastrofalt svårt att förklara internets roll i det nymoderna samhälle vi nu lever i för folk som inte riktigt lever i det. Helt plötsligt finns det ett effektivt sätt att förklara det hela. Säg bara att det finns en ambition att fördyra eller försvåra användandet av deras bilar rejält, och använd sedan den omedelbara ilska som uppstår för att exemplifiera exakt hur de där unga obegripliga internetfanatikerna känner sig när diverse ingrepp planeras på deras förmåga att framföra sina favoritfordon.

Redan där har vi en solid bro av djupgående emotionell förståelse som skulle ha tagit åratal av ineffektivt rationellt förklarande att åstadkomma.

Historien är lite egen av sig. Den upprepar sig aldrig, men den hickar, rimmar, allitererar, använder anmärkningsvärda anaforer och tenderar över lag att följa vissa mönster i sitt framåtskridande. Det går att dra paralleller, och som ett anspråkslöst förslag vill vi lägga fram att börja se internet som en fortsättning av bilen, snarare än som en amorf och obegriplig nykomling som ingen förstår sig på.

Politiken blir så mycket lättare att förklara för väljarna då. Vilken målgrupp och politik det än råkar handla om.

4 Comments