Aug08

Daniel Strömholm: Vad vilja liberalerna?

by Gästskribent on August 8th, 2011 at 12:00

Det historiska handgemänget mellan förmögen och fattiga hade egentligen inte varit över under tjugohundratalets barndomsår, trots att många antingen lyckades övertyga sig själva eller lät sig övertygas om att så var fallet. Faktum var att spaltmeter i allsköns press flitigt fylldes av de fina herrar och damer, som gärna ville berätta för folket hur fantastiskt landet blivit, där alla, sade man, åtnjuter en alldeles särskilt stor valfrihet. Och eftersom de flesta av dessa herrar och damer var både utbildade och välbeställda, blev det som så, att inte många ifrågasatte deras budskap.

‘För var det till exempel inte fantastiskt’, hade en välansedd herre skrivit, ‘att man nuförtiden kunde gå till vilket apotek som helst för att få läkemedel?’ Att köerna var längre och att rätt medicin inte alltid stod att finnas dit man gick brydde han sig inte om – själv köpte han huvudvärkstabletter ibland, men inte mycket annat. En annan menade högljutt att ‘ungdomen, de hade minsann skämts bort i lönekuvertet’. För honom var det en självklarhet att om man undlät att fullt betala ut till de redan arbetande vad arbetet var värt kunde snart fler kunde anställas av näringen. Dessutom gillade ju ungdomen att flytta på sig hela tiden, skrev han – varför skulle de vara så svåra att göra sig av med? ‘Och var det ändå inte föråldrat’, tyckte en dam, ‘detta med fack? Förhandla sin lön kunde väl var och en göra med sin chef?’. Hon hade själv bra betalt och gillade sin chef.

Ja, det visste ju alla, påminde de fina herrarna och damerna, att själv veta själv bäst. Det visste ju varje skolbarn. Det var ju nu delvis sant. En gång i historien, för mycket mycket länge sedan, hade man i Frankrike rest sig för att förneka tyrannin och med samlade röster avsatt kungar och baroner, drottningar och baronesser från sina höga säten – med blott drömmen om individens inneboende frihet och jämlikhet i åtanke. Men den drömmen eller lärdomen, då i tjugohundratalets barndomsår, hade inte varit vad de fina herrarna och damerna egentligen var ute efter. Idéen om denna frihet hade förvisso en gång använts som verktyg för att riva ned de högsta av säten, men hade på senare tid kommit att användas för att bygga helt nya – inte längre sammansatta av stål, religion och tradition, som på de franska kungarnas och drottningarnas tid, utan subtilt konstruerade säten av makt, sammanfogade av mänsklig girighet, illa maskerad av en billig, falsk lyster av frihet.

[Daniel Strömholm är en 26-årig akademiker från Lund med penchant för det skrivna ordet som på fritiden engagerar sig med att sucka uppgivet kring den svenska politiken och spilla ut kaffet över demokratins förfall.]

1 Comment
Aug06

Christer Jansson: När politiken möter asfalten

by Christer Jansson on August 6th, 2011 at 12:00

I DN igår skrev Fredrik Reinfeldt, Birgitta Ohlsson och Beatrice Ask en artikel med rubriken “Det här ska vi göra för att förebygga extremismen“, och i de inledande raderna refererar man till en tidigare varning för att det offentliga samtalet inte får fokusera ensidigt på den “våldsbejakande islamismen“.

Men de missar det stora och övergripande problemet, roten till det onda. Demokratiunderskottet.

Vi har, åtminstone på papperet, demokrati i Sverige. Men hur ser demokratin i Sverige egentligen ut?

Vi har en borgerlig allians, vars partier tycks ha övergett allt i sina forna ideologier, med några enstaka undantag: man privatiserar fortfarande statlig verksamhet, man driver sin “arbetslinje”, man försöker med alla medel tömma staten på resurser.

Vi har en socialdemokrati som inte verkar förmå eller vilja kritisera denna “arbetslinje”, och som också verkar vilja fortsätta privatiserandet av statlig verksamhet, och som inte tycks våga andas ett ljud om att stärka staten med avseende på resurser.

Så har vi lydpartierna och brydpartierna som inte gör någon större skillnad och så har vi riksdagens paria, SD.

Så vad har vi att välja mellan?

Låt se:

  • Alternativ A (i moderat tappning)
  • Alternativ A (i socialdemokratisk tappning)
  • SD
  • Något av småpartierna utanför riksdagen

Och mitt i denna demokratiska katastrof vägrar alltså de övriga riksdagspartierna att tala med SD och ägnar all sin retorik åt att försöka beskylla motparten för att gå SD:s ärenden; våra folkvalda agerar i medierna som om vi väljare vore dumma i huvudet, oftast genom att vägra att svara på obekväma frågor, ofta genom att styvnackat vägra att medge att man möjligen skulle ha kunnat göra något fel. Och, på senare tid, genom att tiga ihjäl kritiken.

De undrar varifrån politikerföraktet kommer, utan att se sitt eget väljarförakt.

Foto: Manuel

Detta skapar en känsla av maktlöshet hos folket. Tyvärr tror jag att många som röstade på SD i det senaste valet gjorde det, inte för att de stöder SD:s politik, utan för att rösta på något annat än de etablerade partierna, som bara tycks ha förakt till övers för vanligt folk. Ni vet, det där “verklighetens folk” som KD talar så lyriskt om.

Det bästa sättet för en regering att bekämpa extremism måste väl ändå vara att gräva bort den mylla som extremismen gror i? Det vill säga: börja debattera som vuxna människor, tala med SD, ta ansvar för den förda politiken. Ge skäl för den legitimitet man i tal och handling gör anspråk på.

Att vägra svara på obekväma frågor och vägra erkänna att man gjort något fel väcker bara hat och frustration hos folket.

Att ägna debatter åt pajkastning och personangrepp väcker bara hat och frustration hos folket.

Att vägra tala med SD och försöka beskylla varandra för samarbete med SD väcker bara hat och frustration hos folket.

Och hatet och frustrationen kommer garanterat att ta sig uttryck i både mer extremism och fler röster på SD. Som, allt annat till trots, ändå bemödar sig med att försöka ge ett sken av demokratisk dialog med medborgarna.

Foto: Barnaby_S

Titta gärna på den här debatten där Jimmie Åkesson vinner över Maud Olofsson mer eller mindre på Walk-Over. Programledaren försöker bemöta de påståenden som Åkesson faktiskt gör, men Olofsson försöker prata förbi honom, prata om andra saker. Och framstår som en idiot, medan Åkesson lyckas med konststycket att faktiskt framstå som ganska sansad – mycket tack vare att Olofsson finns där som kontrast.

Om programledaren fått intervjua Åkesson utan Olofssons närvaro hade intrycket förmodligen blivit ett helt annat, för hon kritiserar nämligen precis det Åkesson säger. Men på grund av Olofssons dominerande plats i samtalet kommer programledarens sakliga kritik i skymundan.

SD plockade många poäng på den här intervjun. Huvudsakligen på att Åkesson höll sig lugn och höll sig till vad han försökt få fram i sin artikel, samtidigt som Olofsson var uppenbart i obalans redan från början. Det förmedlades inte minst av försöket att vända debatten till att handla om något annat än Åkessons artikel och dess innehåll. Och av att Olofsson ger sig på Åkesson som person, gång på gång, vilket tenderar att falla platt även när det fungerar.

Bilden blir en bild av den enkla människan som ställer den höge politikern till svars, och den höge politikern som slingrar sig som en mask på kroken. David mot Goliat – och ni vet ju vem man brukar heja på.

Vad vi behöver är politiker som faktiskt tar debatten – i det här fallet hade vi behövt en politiker som faktiskt läst Åkessons artikel, gjort hemläxan och bemött Åkessons påståenden och siffror med fakta. Och ur detta försökt dra fram de värderingar och skillnader i värderingar som förelåg. Då hade politikern kunnat gå därifrån med medborgarnas respekt, och förmodligen skulle intresset för Åkessons budskap därmed ligga nära noll.

Om Olofsson bara kunnat föra en saklig debatt så skulle vi inte ha blivit arga på henne. I bästa fall skulle vi inte ha blivit arga på Åkesson heller. I bästa fall skulle vi ha kunnat konstatera krasst att okej, de säger så, bra, då vet vi det. Och på köpet skulle en del av grogrunden för extremism sköljas bort. Både för vänster- och högerextrema, eftersom ingen kan säga sig vara en modern David.

Men till syvende och sist så räcker det inte med att våra politiker agerar mot extremismen. Inget är så kraftfullt som att agera själv.

Allianspartiernas ideologier karaktäriserades en gång av tankegångar kring frihet och personligt ansvar. Var finns det ansvaret? Vi sitter bara och väntar på att politikerna ska fixa allt åt oss. Ska vi stoppa extremismen måste vi prata med varandra, och få våra medmänniskor att känna sig betydelsefulla.

Det sägs ju ändå att all makt utgår från folket. Och folket är inte Alliansen eller vänstern eller ens SD. Folket – det är vi.

[Christer Jansson är aktiv i Piratpartiet, identifierar sig som vänster och har tidigare publicerat denna text här.]

2 Comments
Aug05

När könsnormen anfaller

by Marcus Schmidt on August 5th, 2011 at 12:00

Det finns något av en tendens att utmåla könsfrågor som ett abstrakt tidsfördriv som bara överutbildade, överakademiska överambitiösa människor har tid med. Som någonting som har att göra med allt annat än den vardag som pågår här och nu. Som en elitsport som verklighetens folk är för evigt bannlysta från – av upplyst ointresse.

Det finns något av en tendens. Du har förmodligen stött på den någon gång.

Problemet med detta sätt att se på saken är att det missar en fundamentalt ofrånkomlig del av könspolitiken, som absolut ingen kommer ifrån. Inte ens de som engagerar sig som mest i HBT-frågor, och allra minst de som inte engagerar sig alls. Nämligen den lilla aspekten att alla medborgare måste vara antingen det ena eller det andra, antingen man eller kvinna. Något tredje gives icke.

Särskilt inte i passet. Men ännu mindre i vardagen.

Att vara ett kön är förknippat med vissa förväntningar. Vi skulle nästan kunna kalla det ansvarsområden. En man måste, en kvinna måste – en man får inte, en kvinna får inte. Beroende på tid och omständigheter ser dessa måsten och förbud olika ut, men principen är alltid densamma. Som endera har du ett obönhörligt tryck på dig att leva upp till rollen som man/kvinna, och ett ännu obönhörligare tryck om du av någon anledning går omkring och gör någonting annat än rolluppfyllande.

Och som vi såg ovan så har uppdelningen man/kvinna anspråk på att vara allomfattande. Alla ska med. Med våld, ibland, när det sociala tryckets effekter inte är tillräckliga.

Det finns något av en tendens att utmåla könsfrågor som ett abstrakt tidsfördriv för vardagsfrånvända akademiker. Ingenting kan vara längre från sanningen – och det snabbaste sättet att bekräfta det är att försöka sig på att bryta en könsnorm i sin egen vardag.

Om det redan nu har börjat framstå som ett otänkbart alternativ, så har du precis slagit hål på myten om att könsfrågor är en elitsport.

Grattis.

4 Comments
Aug04

Karl Henrik Karlsson: Fred under extrema former

by Gästskribent on August 4th, 2011 at 12:00

“They say Islam a religion of peace. Do you buy that?”

“Yes, when they blow you up there’s a piece of you over there, one piece over there, another piece over there…”

– Bill Maher, i en intervju med Anderson Cooper

I år är det tio år sedan World Trade Center föll, den elfte september. Minns du var du var när du först hörde talas om attacken? Det sägs ju att när någonting sådant inträffar minns varje människa var man var och vad man gjorde när man hörde talas om det. Det är den typen av händelser som för alltid förändrar debattklimatet och synen på världen, och vad människor är benägna till. Det förändrade också för alltid synen på islam, och framför allt islamsk terrorism, som sedan under hela 00-talet debatterades fram och tillbaka.

Detta startade ju också den hätska debatten om övervakning av enskilda medborgare, framför allt på internet, för att förhindra liknande attacker att äga rum. Jag har själv lite bytt position när det gäller övervakningssamhället. Säkerheten för medborgarna måste ha hög prioritet, men samtidigt för övervakningen inte få sådana proportioner att de inkräktar på oskyldiga människors privatliv i onödan. Det finns ingen som vill se ett Orwellianskt samhälle växa fram, men ett säkert och tryggt samhälle tror jag är någonting de flesta skulle betala ett relativt högt pris för att säkerställa. Ingen tänkande och kännande människa vill trots allt ha ett nytt elfte september.

Den islamska terrorismen har också radikaliserats under 00-talet, det vill säga blivit tio gånger värre. Vi har förutom WTC-attacken sett terrorattentat i flera europeiska länder, och även våldet emot kristna i mellanöstern har ökat. Islamistisk terrorism är inte det största hotet emot den västerländska civilisationen, men den är ändå ett hot. I mellanöstern ställer den religiösa extremismen till stora problem, och har gjort så under lång tid. Denna extremism har nu också börjat sprida sig till Europa och USA.

Jag är inte emot islam i sig, jag har läst och studerat Koranen och som litterärt verk är texten, precis som de bibliska och andra antika skrifter, väl värda att bevara, om inte annat än som ett testamente på hur långt vi har utvecklats som människor. Men en ideologi som kan användas till att rättfärdiga massmord av typen att flyga plan in i skyskrapor, eller mordförsök på människor vars enda ”brott” är att ha ritat en karikatyr av en helig profet eller att ha framför kritik av religionen, är i starkt behov av reform.

Det finns extrema krafter i så gott som alla religioner, i alla fall de som innefattar total underkastelse och lydnad under en gudomlig auktoritet, men det betyder inte att det är försvarbart, eller att man kan skylla det hela på ”extremister” och inte se att stora delar av problemet ligger i ideologin själv. Faktum kvarstår att de människor som säger sig tillhöra och stötta ideologin, även om de skalar bort de uppenbart omoraliska lärorna, ger skydd åt de extrema krafter vars mål är att missbruka de ideologiska lärorna för sina egna destruktiva syften.

Extremism är ju naturligtvis inget nytt fenomen. Det har alltid funnits mer eller mindre extrema krafter i stort sett överallt, men det civiliserade samhället har som uppgift att kontrollera och motarbeta dessa krafter. Det sekulära samhället, speciellt i västvärlden, har i regel varit relativt bra på detta. De extrema krafterna har hållits i schack och både samhället och dess medborgare har fått möjlighet att utvecklas i en positiv riktning.

Foto: Harper Ganeswoort

Islam går idag igenom samma process som kristendomen undergick under upplysningstiden. Kritiken emot islam och dess sanningsanspråk liknar de som fördes fram emot kristendomen under 1700-talet och som fortsatte under 1800- och 1900-talen, och som format den sekulariserade och moderata kristendom vi har idag. Detta är en nödvändig och oundviklig utveckling, då människor blir med medvetna om religionens skadeverkningar och negativa utslag som blir alltmer omöjliga att blunda för. Det går aldrig att avskaffa religionen helt, en reformerad religion är antagligen det bästa möjliga resultatet man kan nå.

Det är förstås inte politiskt korrekt att säga att de västerländska värderingarna är överlägsna andra värderingar, men det är dessa värderingar och normer som givit oss det välstånd vi har idag, både ekonomiskt och kulturellt. De positiva effekterna av dessa normer och värderingar är omöjliga att förneka, och i det avseendet är det helt korrekt att säga att de är överlägsna andra som inte ger lika bra eller rent av negativa effekter för ett samhälle.

Har västvärlden rätt att försvara dessa värderingar emot destruktiva krafter utifrån? Mitt svar på den frågan är ja, det som upplysningen tillförde framför allt Europa är för viktigt, för värdefullt för att låta gå förlorat. När yttre krafter hotar att rasera det människor under sekler byggt upp är det mer än rättfärdigat att slå tillbaka. Ett “vända andra kinden till”-tänkande fungerar inte i längden, det skulle innebära den västerländska civilisationens undergång.

Länderna i mellanöstern, länder där islam har skrämmande stort inflytande, har inte nått samma nivå av välstånd som västvärlden. Detta är förstås inte bara religionens fel, även om teokratin har en stor del i detta. Det är inte bara religionen som degraderar samhällen, men i religionens namn kan många oförrätter begås som annars skulle väcka starkt motstånd och fördömande.

Jag är dock lite ambivalent emot begreppet islamofobi. Å ena sidan tycks det syfta till en överdriven rädsla för muslimer överlag, och i det avseendet kan jag förstå det. Men å andra sidan tycks begreppet användas också på kritiken som riktas emot islam idag, och detta är enligt mig någonting helt annat som inte har med fobier att göra.

Att rikta kritik emot islam är inte att vara islamofob. Med samma logik, skulle man i så fall vara ”kristofob” om man kritiserar katolska kyrkans uttalanden om aids i Afrika? Eller är man ”judeofob” om man kritiserar Israels bosättningar på västbanken? Människor verkar ibland ha svårt att skilja på legitim kritik och överdriven rädsla, och detta är förståeligt. Det är ibland mycket svårt att skilja på vilka synpunkter som förs fram på grund av rädsla, och vilka som förs fram på grund av en oro inför ett reellt hot.

Provokationer är däremot en annan sak. Att provocera för sakens skull leder sällan till någonting positivt. Det kan diskuteras huruvida vissa uttalanden om islam är rena provokationer på grund av rädsla eller välförtjänt kritik, det är som sagt ibland svårt att se skillnad. Men en sak är i alla fall klar: ingenting rättfärdigar att svara på en provokation genom att ta till fysiskt våld. Civiliserade människor dödar inte varandra, de åtalar varandra.

Islam har enligt mig förbrukat sitt förtroendekapital i världen, på samma sätt som kristendomens förtroendekapital försvann redan under medeltiden. Extrem eller inte, så är religionen inte en väg till vare sig sanning eller fred. Det är därför det sekulära samhället, där staten är fullkomligt neutral i religiösa frågor det enda statsskicket som är långvarigt hållbart.

Med det sagt skulle jag aldrig vilja förbjuda religiösa yttringar bland befolkningen, för det första vore det omöjligt, för det andra vore det inte önskvärt. Det handlar snarare om att kontrollera de extrema strömningar som finns överallt, inte bara inom religionen. Det är detta man måste kämpa för, det är livsnödvändigt för mänsklighetens vidare fortlevnad och välstånd, vare sig det gäller mellanöstern eller norra Europa.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Det här är en något redigerad version av den text som står att finna här.]

1 Comment
Aug03

Den antågande vardagen

by Informationsbyrån on August 3rd, 2011 at 12:00

Många reagerar på nyheten att en elvaårig flicka blivit avkastad från ett tåg i Kumla. Ensam, utan vare sig förälder eller sin medresande storasyster. Och de reagerar med rätta – vi vill inte på något sätt förminska er ilska, upprördhet och/eller medkänsla till de inblandade. Däremot vill vi försöka se ett mönster i det hela, ge lite perspektiv på reaktionerna.

Till en början har vi reaktionerna mot konduktören som verkställde avkastningen. Många är arga och upprörda, och kräver en omedelbar avgång. Andra ställer sig frågan hur någon kan vara så fyrkantig och lagbunden; var finns medmänskligheten. Beroende på tid och temperament så kanske samma känslor förs över även på SJ som organisation, men de flesta riktar in sig specifikt på konduktören.

Det är förståeligt. När någon gör någonting är det naturligt att se denne som ansvarig för detta. Det är det varje moralkaka i vår uppväxt sagt oss är det rätta, trots allt.

Därefter har vi reaktionerna mot medpassagerarna, som inte reagerade på att konduktören kastade av elvaåringen. Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, och det krävs att en hel passagerarvagn tyst tittar på för att ett barn ska kunna kastas av. Det hade räckt att en enda person hade sagt att han/hon/hen sett flickan med någon annan, eller erbjuda sig att lösa biljett, eller bara hålla konduktören upptagen tills storasystern hann komma tillbaka. En enda, av alla närvarande, hade räckt. En enda.

Även det är förståeligt. Orättvisor som beror på att ett flertal aktivt låter bli att begå en liten handling i vardagen är onödiga orättvisor, och blir desto värre just därför.

Ungefär här stannar de flestas analyser. Fyrkantiga/okänsliga konduktörer och likgiltiga medpassagerare. Med ett antal olika variationer på tema, förstås. Det är inga dåliga analyser, men det går att gå längre. Exempelvis genom att ställa sig frågan om hur det är möjligt att ett barn blir avkastad ensamt på en plats mitt ute i ingenstans. Eller, mer specifikt, varför någon blir avkastad över huvud taget.

Foto: Tasha Lulek

Vi kan spåra detta till biljetten som konvention. Den som har biljett får åka, och den som inte har det varken får eller ska åka. Den som kan uppvisa giltig biljett under färdens gång lämnas ensam tills denne når sin destination, och den som inte kan det ombeds kliva av. Den som inte kliver av blir i sista hand avkastad, under olika former beroende på tid och omständighet.

Biljetter kan verka som det naturligaste i världen, men bortom den rena konventionen döljer sig våldet som en ständig närvaro. Visa biljett, annars.

När det kommer till kritan är det det systematiska löftet om framtida våld som gör det möjligt för en ensam, elvaårig flicka att bli avkastad mitt ute i ingenstans. Ändå är det inte detta som orsakar störst uppståndelse, utan ett fall där det råkar användas på ett sätt som får det att framstå precis så brutalt som det faktiskt är.

Det är en fullt legitim anledning att bli upprörd.

Just SJ:s tåg är förstås rätt förutsägbara. Det är inte så många stationer, och det tenderar att vara samma personer relativt konstant under resans gång. Om det är en lång resa hinns det med att skaffa vänner för livet. Det är värre i mer kaotiska miljöer, som tunnelbanan, med fler stopp, mer personer, högre tempo och över lag mer oförutsägbarhet. SJ har tid med ensamma, tålmodiga personer som med ett leende säger sina “annars”. SL, däremot, har varken tid, lust eller budget för någonting sådant, och risken för missförstånd blir desto större när de säger sina.

Mer konkret: den som åker tunnelbana befinner sig i en miljö där personer som anser sig ha rätt att bruka våld mot dem vid vilken tidpunkt som helst kan stiga in i deras vardag och missförstå dem.

Våldet är ständigt närvarande. Och i stundens stressiga hetta kan det drabba även de mest oskyldiga av medborgare.

Vi är glada att den elvaåriga flickan klarade sig. Men vi är desto mindre förstående för den självklarhet som visas mot oundvikligheten i att det kommer att hända igen. I en vardag nära dig.

7 Comments