#svpol

Jag hör ibland folk säga att politiken är eller bör vara “evidensbaserad”, “vetenskaplig” osv.

När en börjar fundera över var man har hört sådana argument förut, är det lätt hänt att en blir lite fundersam.

Låt oss börja i vår omedelbara närhet; vi känner nog alla personer som hävdar, att om en bara tänker lite logiskt, så är ideologi X det enda vettiga svaret. Och de som inte omfamnar ideologi X är således antingen styrda av sina känslor, eller dumma i huvudet.

Om en nu är av uppfattningen att var och en ska ha rätt att tycka vad hen vill, så kan man kanske tycka att respekten för oliktänkande kunde gå något djupare än så.

Men låt oss fortsätta vår upptäcktsresa; vi beger oss till mitten av det förra seklet och till dåvarande Sovjetunionen, på den tiden styrt av Josef Stalin. Argument om vetenskaplighet och effektivitet präglade bolsjevismen.

Vi tar oss lite västerut, till ett annat totalitärt samhälle, Hitlers Tyskland. Ett under av rationalitet och vetenskaplighet. Vi har förvisso sparkat ut rasbiologin ur vetenskapens rum sedan dess, men den tiden var den tiden.

Och det är inget konstigt med att vi hittar något slags rationalitet i diktaturer; diktatur är trots allt långt rationellare än demokrati.

Och det är heller inte av rationella skäl vi vill ha demokrati. Att vilja ha demokrati av rationella skäl vore vansinne; det är mycket enklare, och effektivare, att styra ett samhälle om man har en vilja att ta hänsyn till, än om man har miljoner spretiga viljor att ta hänsyn till, och ju mer makt man ger åt miljonerna, desto trögare går det. Självklart.

Ändå är det just demokrati vi vill ha.

Så varför vill vi ha demokrati? Svaret är nog ganska enkelt; i en diktatur är vi maktlösa, i en demokrati är vi, åtminstone formellt, inte det. Och vi vill ha makt att påverka vår situation; när vi är maktlösa blir vi stressade och frustrerade. Och allt som skrämmer oss med totalitära samhällen handlar om precis den enskildes maktlöshet och statens totala makt.

Jag tror att den rena rationalitetens väg är en mycket farlig väg att beträda. Det är t.ex. ofta mycket rationellt att låta ändamålet helga medlen, vilket är oacceptabelt för demokrater.

Vi har hört enfaldens härolder skandera att de minsann har “fakta” på sin sida. Att deras “fakta” är våra lögner hindrar dem inte en sekund.

Det intellektuellt hederliga måste rimligen vara att se på oss själva på ett någorlunda vetenskapligt sätt, och erkänna att, ja, jag är människa, ja, jag styrs i mångt och mycket av mina känslor.

Vi vill ha demokrati av känslomässiga skäl. Vi vill, av känslomässiga skäl, inte kränka varandras rättigheter på vägen mot våra mål. Vi anser, av känslomässiga skäl, att ditt eller datt är Sanningen™, eller att sanningen är ett flyktigt begrepp, eller något annat.

Ironiskt nog är grunden för ett rationellt agerande att en inser att en är en känslomässig varelse, och lär sig identifiera när en låter känslorna styra, och besinna sig och omvärdera. Och i den omvärderingen också värdera vilka andra känslor som finns i omlopp, så att en inte blir enkelriktat tillmötesgående.

Göra en retorisk analys av de andras argument och se vad som är fakta och vad som är snömos.

Vi har en känslomässig grund att bygga partiet på. Den förefaller, ur mitt perspektiv, handla om ett fungerande rättssamhälle (med rimliga upphovsrätts- och patentlagar, och stor rättssäkerhet), en fungerande demokrati (utan otillbörlig övervakning och andra otillbörliga intrång i den personliga sfären), en moderniserad skola, en transparent förvaltning och en rik — delad — kultur.

Låt oss lämna formuleringarna om evidensbaserat och vetenskapligt till sakpolitiken, och till när vi har beslutat att driva en sakpolitisk fråga och börjar fundera kring hur. Det är alltså inte dags att blanda in de formuleringarna när vi diskuterar om vi ska hjälpa narkomaner till ett bättre liv, utan, om vi nu skulle bestämma oss för att vi ska göra det, när vi diskuterar hur det ska göras.

Den här texten är en något redigerad version av en text som ursprungligen publicerades här.