May06

Synnerliga Skäl

by Jonathan Rieder Lundkvist on May 6th, 2016 at 07:30

Jag fick ett brev från Polisen i slutet av förra månaden. Med tanke på brevets innehåll så var det förvånansvärt anspråkslöst – allt det hade var Polisens logotyp och en kort notering utanpå som avslöjade vilken avdelning det hela hade kommit ifrån. I brevet fanns någonting som är långt vanligare än vad de flesta personer antagligen inser; ett bevis på att jag hade rätt att äga ett skjutvapen av kaliber .22. För mig är en vapenlicens ett privilegium; ett bevis från samhället att de anser en laglydig och ansvarsfull nog för att inneha ett vapen.

Låt mig dessutom säga med en gång att jag stödjer begränsningar när det kommer till rätten att köpa och inneha vapen. Att det ska finnas ett behov, att din skjutskicklighet skall bevisas och att det hela ska förvaras säkert i vapenskåp anser jag vara helt rimliga krav. Således anser jag mig tycka att det svenska systemet fungerar väl på pappret. Det begränsar inte mer än det måste, det finns möjligheter att köpa en mängd olika vapen för nästan lika många sportskyttegrenar, väntetiden gör att brottslingar inte anser lagliga vapen vara värda besväret och den sociala kontrollen som en skytteklubb innebär skapar även en trygghet både för medlemmarna och samhället i stort.

Problemet är att pappret inte längre bestämmer hur saker skall göras utan verksamheten verkar ha kapats av individer med sin egen agenda, något som skapat bisarra resultat i bland annat Västra Götaland där en åttafaldig svensk mästare inte tilläts inköpa ännu ett vapen för att kunna tävla mer; ett beslut som tagits av en person som på sin resumé även har den smått uppseendeväckande bragden att försöka hindra en journalist att få ut offentliga dokument trots tre (!) domstolsbeslut i frågan. Som om inte det vore nog är licenstiderna så långa så att flertalet vapenhandlare har gått i konkurs för att de inte får betalt för de produkter som beställts i tid för att betala sina räkningar. Dessvärre så är bekymren för svenska sportskyttar inte slut där.

EU lanserade strax efter terrorattentatet i Paris ett förslag till ett nytt vapendirektiv i unionen; det är svårt att avgöra om det lanserades i all hast därför att chocken över angreppets brutalitet tillfälligt satte deras förmåga till logiskt tänkande ur spel eller om man såg en möjlighet att cyniskt använda dödsoffren för att driva igenom privata åsikter om vapenkontroll. Oavsett vilket får nog det hela anses vara en oerhört stort politisk blunder som antagligen fick motsatt effekt än önskvärt – motståndet mot direktivet materialiserade sig snabbt.

Förslaget skulle bland annat förbjuda semiautomatiska vapen, ställa krav på läkarkontroller innan man sökte licens, totalförbud att sälja vapen via Internet med mera. Andra har redan skrivit långt och bra om problemen med förslagets detaljer – jag tänker inte försöka överträffa Morgonsur på den punkten – förutom att berömma att han skrivit den konsekvensanalys som EU valde att bortse ifrån; antagligen för att en sådan skulle kommit fram till att förslaget stred mot EUs grundlagar på grund av försöken att skapa bindande direktiv.

Det är här vi kommer till det riktiga problemet. Trots det faktum att skytte är en väldigt populär sport inom unionen så verkar det finns en politisk vilja att införa direktiv som begränsar vapenägande som saknar stöd hos en majoritet hos befolkningen. Detta gör att det är svårt att se vilken avsikt man har med direktivet. Om avsikten är – som direktivet själv anger – att begränsa vapen som kan finnas tillgängliga hos brottslingar och terrorister så missar man målet så grovt så att man borde nekas behovsintyg. Vapnet som användes i Köpenhamn var redan olagligt och hade stulits från Danska Försvarsmakten; de vapen som användes vid de franska terroristdåden var insmugglade Kalasjnikovs som blivit över sedan Balkankrigen.

Faktum är att sportskyttar tillhör de mest laglydiga medborgarna i landet och deras och jägarnas vapen anses inte överdrivet stöldbegärliga av brottslingar; vapnen blir vid stöld och kriminellt användande för lätta att spåra. Faktum är att de terrorister som i modern tid har använt vapen de fått på licens för sina avskyvärda handlingar – Peter Mangs och Anders Breivik – över taget inte nämns i förslagets inledning. I min mening pekar på en skrämmande inkompetens när man inte ens kan använda exempel som passar direktivet för att motivera det och således är det svårt att tänka att det inte finns en privat åsikt eller en agenda bakom; att det hela är gammal hederlig populism tvivlar jag på eftersom man i sådana fall redan lagt ner direktivet inför den storm av kritik som det mötts av; Populistiska inlägg av den här sorten brukar gå och självdö om det inte finns större hyllningskörer för dem. Även om några av direktivets dyrkare redan finns bland samma personer som är ansvariga för de svenska problemen inom licensfrågor så är direktivets kritiker långt fler än de som talar för dem.

Problemet stannar inte där utan verkar även återfinnas i den delegation Riksdagen utsett för att diskutera hur direktivet skulle påverka Sverige. Inrikesminister Anders Ygeman har redan lovat på Twitter att man arbetar mot en begränsning av semiautomatiska vapen och begränsade licenstider vilket är lite konstigt för det senare är redan praxis i Sverige idag medans det förra har varit föremål för ett korståg hos somliga politiker och poliser vilket vi redan gått igenom. Vi kan utgå ifrån att dessa och deras motsvarigheter i andra länder inte kommer släppa frågan om semiautomatiska vapen så enkelt och de har en allierad; Regeringens vapenexpert har i den frågan redan valt sida, gått emot Riksdagens vilja i frågan och framför inte landets åsikt till EU.

Med tanke på att Ygeman dessutom talar sig varm för en mer effektiv terrorlagstiftning så är det konstigt att han inte redan avfärdat direktivet i sin helhet; framför allt då sportskytte hjälper både Polis och Försvarsmakt genom att ge deras personal den mängdträning som ger dem mer självsäkerhet och kunskap med sina vapen. Försvarsmakten släppte till och med en film där de visade hur deras personal tävlade i dynamiskt skytte vilket visar vilken vikt myndigheten lägger vid denna skytteform. Myten om att sporten skulle efterlikna eller utbilda väpnad strid är dock felaktig. Än mer konstigt är varför Ygeman väljer att fortsätta att ta direktivet på allvar och inte kräva att det läggs ner i sin helhet vilka andra politiker föredömligt gjort.  Som detta inlägg redan visat och återigen kommer att visa så saknar direktivet den för politiken ack så viktiga kopplingen mellan det man vill bekämpa och vad man faktiskt gör med lagstiftningen. Det finns inte en röd tråd mellan terrorism och de vapen som lagligt innehas av unionens medlemmar och det är inte troligt att så någonsin kommer att vara fallet.

Direktivet saknar helt enkelt det för oss skyttar ack så viktiga “Synnerliga skäl”. Direktivets resultat skulle innebära en avsevärd försämring för ett stort antal medborgare att ägna sig åt sin hobby eller tävla i den sport som de lagt ner mycket tid och pengar på utan att det skulle skapa ett större hinder för kriminella att få tag på vapen. Detta är inte en åsikt utan rent faktum. Polisen och Tullen har i flera år vittnat om hur enkelt det är att smuggla in vapen i landet eller köpa dem; när en av landets medier försökte för att se hur lätt det var så tog det dem fem timmar att få tag i ett skjutvapen och detta utan att ha ett större antal kontakter vilket antagligen ökar tillgången och kanske även sänker priset.

Samtidigt har liknande förbud inte fungerat alls i andra länder; När USA förbjöd vapentypen AR-15; ett populärt semiautomatiskt vapen så hade det knappt någon effekt alls på brottsligheten; en trend som även återspeglas i Australien. Samma sak återfinns i Storbritannien där legalt vapenägande är högst begränsat sedan nittiotalet men ej heller där har man lyckats få ordentlig bukt med de vapen som används av brottslingar. Direktivets enda offer är enbart de personer som redan förtjänat samhällets förtroende genom att använda och förvara sina vapen lagligt och ansvarsfullt och dessa personer har inte förtjänat den här behandlingen. Således anses direktivet sakna synnerliga skäl och bör avslås med omedelbar verkan.

1 Comment
Nov15

Vägen till fascismen är kantad av rädsla

by Marcus Schmidt on November 15th, 2012 at 09:00

I mina mörkare stunder funderar jag på vad som skulle hända om Sverigedemokraterna gick ut med det otvetydiga budskapet om att ja, de är rasister, och ja, de står för det helt och hållet. Vad som skulle hända om de tog tillfället i akt att skippa kringsnacket och återgå till det ursprungliga imperativet. Hur många som skulle stanna kvar, och hur många som skulle dra sig till rörelsen när de inte längre behövde dansa kring det krossade glaset.

Att det skulle innebära ett betydande skifte i medlemsdemografin säger sig självt. Men tillräckligt många skulle stå kvar på de partibidragsfinansierade barrikaderna för att hålla lågan levande, och det passiva stödet från alla de missnöjda vardagsavpixlare där ute skulle vara precis så stort att ett öppet rasistiskt sverigedemokratiskt parti inte är en omöjlighet.

Det jag oroar mig för är dock inte den öppna rasismen. Det jag oroar mig för är reaktionen på den öppna rasismen.

Det finns trots allt en ständigt växande arsenal av verktyg att tillgå för den som vill reagera på upplevt farliga element i samhället. Det krävs ingen övning i kreativ juridisk hermeneutik för att använda antiterroristlagstiftning mot öppet rasistiska personer – själva poängen med rasism och invandrarhat är ju trots allt att vissa människor är mer giltiga måltavlor för våld än andra. Det är ironiskt nog också poängen med antiterroristlagstiftning, och om tillräckligt mycket rädsla kan mobiliseras så är fältet öppet för en väldigt obehaglig samhällsutveckling.

Om vi inte håller ett vakande öga öppet så är det fullt möjligt att vi upptäcker att samma skeende leder till samma resultat, oavsett vilken den katalyserande anledningen råkar vara. Sverigedemokraternas mörkare undersida utmålar muslimerna som det stora hotet och kräver extraordinära åtgärder för att komma till bukt med dem; det är inte överdrivet långsökt att anta att utmålandet av Sverigedemokraterna som ett än större hot även det kommer att ackompanjeras av krav på extraordinära åtgärder.

Extraordinära åtgärder som i dagsläget ligger helt och fullt inom ramen för dagens antiterroristlagstiftning.

Det är lätt att låta rädslan sätta agendan. Men det enda sättet att bevara ett demokratiskt samhälle är att låta någonting annat än rädsla definiera politiken.

Att tänka rätt är stort. Att tänka rätt är större.

7 Comments
Nov05

Om allas vår Bildombudsman

by Jonathan Rieder Lundkvist on November 5th, 2012 at 15:35

Det var en gång en familjemiddag. En trevlig, mysig familjemiddag. En familjemiddag med god mat, trevligt sällskap och den avslappnade och lediga stämning som lätt uppstår när personer ur min släkt och familj möts. Det var helt enkelt den sortens familjemiddag man inte vill skall avbrytas av några mindre trevliga skäl. Ett sådant skäl fanns dock redan i hemmet. Då jag fortfarande hade min hemvist i Bromma gick postgången till mina föräldrar, och under trevligheterna så upptäckte jag ett tjockt kuvert från Bildombudsmannen AB.

Jag var inte obekant med företaget. De flesta fotografer har nog hört talas om Tammys flagga och alla fakturor som gått ut i samband med den bilden. När jag såg kuvertet var jag övertygad om att det skulle vara någon slags reklam. Han hade väl hittat någon stackars blogg som använt min bild någonstans (vilket de får göra) och ville erbjuda sina möjligheter att tjäna provision. Men istället fann jag motsatsen. Ett krav från Staffan Teste, herr Bildombudsman, på 8900 kr för olovlig användning av bild. Jag var förstummad och läste igenom allt. Först trodde jag att det hela rörde sig om att att han misstagit min bild på Swpols twitter för Tammys numera väldigt ökända flagga, vilket vore absurt och osannolikt – bilderna är inte speciellt lika. Min andra tanke var att det var en bluffaktura. Det kändes mer rimligt, och när jag väl kollade en tredje gång hittade jag kruxet (läs fler detaljer om brevet här). Ett enkelt misstag i researcharbetet som fick honom att skicka sitt krav till fel person – mig.

Om det hade handlat om ett ambitiöst nättroll så hade jag kunnat förstå det hela. Kanske till och med kunnat skratta en smula åt det. Men skickar man en lunta papper med betalningskrav så ligger det i sakens natur att det krävs lite mer i termer av due diligence. Kravbrev är ingenting att ta lätt på, trots allt.

Min tanke var att allt jag behövde göra var att ringa så skulle det hela redas ut. Från en förnuftig person till en annan.

Fel igen. På mina första samtal fick jag inget svar; mina samtal trycktes bort trots två medellanden på telefonsvararen om att han gjorde bäst i att ringa mig direkt. Och det var då jag bestämde mig för att om han inte hade ringt innan jag kom hem skulle jag skriva en bloggpost om saken som påvisade det nesliga misstaget i all sin mäktiga prakt. Jag struntade fullständigt i om han var upptagen på sitt håll – han hade förstört min familjemiddag, och detta i kombination med det oprofessionella (icke)bemötandet gjorde mig inte vänligare inställd till honom.

Hur det gick sedan är hur det brukar gå när de sociala medierna får nys om oegentligheter; plötsligt hade jag skrivit ett rekordinlägg igen. Men jag har fortfarande inte fått det telefonsamtal med en ursäkt jag krävde; istället fick jag ett nödtorftigt mail som kortfattat och torrt sammanfattade att om jag inte tagit bilden skulle jag inte betala. Jag undrar verkligen om jag fått samma svar om mitt inlägg inte fått en så pass stor spridning. Det är onekligen så att kravet aldrig hade lett till en rättegång; varje rådman värd titeln hade avskrivit fallet på en gång. Men det var svårt att inte få uppfattningen att Bildombudsmannen inte brydde sig ifall fakturorna kom rätt eller fel, så länge de kom fram till en mottagare över huvud taget.

Låt mig ta det där igen. Bildombudsmannen ger intrycket att inte bry sig om misstag och sanningen när han skickar sina fakturor.  Det finns inget utrymme i hans värld för att vara flexibel eller att lyssna på folk. Först när en rådman förklarar för honom att han finner honom och hans argument irriterande kan han tänka sig att börja en förlikning. Det absolut främsta beviset för detta är hur han lät sig själv användas som ett verktyg för hämnd mot den ärevördige Genusfotografen med ett speciellt litet trick som han själv hjälpt till att ta fram.

Det absolut största argumentet mot Staffan Testes verksamhet inom Bildombudsmannen AB är dock det faktum att han fakturerar direkt. Ingen varning, ingen information, ingen dialog över huvud taget. Fakturera fakturera fakturera!  verkar vara modellen. Fakturera allt som rör sig, i trygg förvissning om att folk kommer bli så rädda att de betalar vare sig kravet är korrekt eller inte. Pengarna måste dras in – men inte åt Fotograferna som han säger sig vurma, utan till sig själv. Han får ju faktiskt hela en tredjedel av beloppet – förutom sina 900 kr i startavgift. Metoden att fakturera först och låta bli att ställa frågor senare har blivit så uppmärksammad att till och med Journalistförbundet reagerat.

Det här vore väldigt mycket tomt och argt prat, om det inte vore för att Bildombudsmannen AB och Staffan Teste fortfarande är igång. Samma mönster, samma metoder, samma allt. Vilket innebär att jag, förutom att göra er uppmärksamma på detta, även vill uppmuntra till en bojkott av de som använder sig av deras tjänster. Konflikter skall alltid lösas med dialog och enbart i värsta fall skall fakturor skickas med hotelser om rättegång. Det är inte bara sunt förnuft, utan även etablerad god sed. Att aktivt låta bli att lära av de många stormiga episoder som inträffat både i gamla och nya medier tyder bara på en enda sak – att Staffan Teste och Bildombudsmannen AB vet precis vad de gör, och gör det ändå.

Jag har inget intresse av att som fotograf bli associerad med de maffiametoder Teste använder. Jag vill ta bilder, inte förklara överdimensionerade hotbilder.

3 Comments
Oct11

Med rätt motivation är vilken revolt som helst möjlig

by Informationsbyrån on October 11th, 2012 at 12:00

Det sägs ofta att levnadsstandarden för arbetslösa måste hållas på en låg nivå för att de ska motiveras att arbeta. Att om de får det för bra så kommer de att slöa till och helt plötsligt göra någonting annat än att arbeta. Att de inte tar arbetslivet på allvar om inte det mer generella livet är hotat när arbetslösheten står vid portarna.

Det finns förmodligen någon slags poäng med detta. Men om det enda som kan motivera människor att arbeta är hot om fysisk ohälsa, svält och misär, så finns det ofrånkomliga besvär både med arbetsmarknaden och incitamenten för att delta i denna.

Hunger är en bra krydda, enligt ordspråket. Men desperation är inte ett recept på ett bra liv. Särskilt inte när det normaliseras till att bli ett vardagstillstånd.

Det finns ett allt större antal människor som befinner sig i ett tillstånd av att vara sysselsatta utan att vara anställda. Som slussas från arbetsplats till arbetsplats, från arbetstid till arbetstid, och som inte har någon annan fast punkt i vardagen annat än att de sällan kan räkna med att ha en vardag.

Hur blir deras arbetsmoral bättre av att deras vardag blir sämre? Hur ökar deras incitament att arbeta mer för mindre av att de inte kan betala hyran ens när de arbetar?

Det sägs att levnadsstandarden för arbetslösa måste sänkas, så att de motiveras att skaffa ett jobb. Hur hjälps de av att arbetsmarknaden blir så pass flexibel att den inte längre behöver fast anställda?

Det finns en dubbel rörelse här. Å ena sidan görs livet för de arbetslösa svårare i syfte att få dem att sluta vara arbetslösa. Å andra sidan omdistribueras arbetslösheten mellan de lägst rankade arbetande så att de ständigt lever i ett tillstånd av att aldrig riktigt veta om de arbetar eller inte. I slutänden får bägge det sämre, och ingendera kan egentligen sägas vara motiverad att begå arbetsmarknadsmässiga stordåd i sina försök att undvika svälten.

Ty människor som är sysselsatta med att undvika svält är inte intresserade av att begå stordåd. De kan möjligtvis upptäcka en nyfunnen motivation att bege sig in på en brottsligare form av karriär, men det är nog inte riktigt det som avses med orden motivation eller incitament.

Vad vi ser är den gradvisa uppluckringen av gränsen mellan arbetslös och arbetande. De arbetslösa ska få det sämre i motiverande syfte; de inte riktigt anställda är inte riktigt anställda, och kan inte räkna med att deras komplicerade varianter av projektanställningar, inhopp, ackord, timlöner och vikariat kommer att räcka till det där som behövs för att klara vardagen. Gränsen mellan anställd och arbetslös håller på att förvandlas till en gräns mellan arbetslösa och snart arbetslösa, vilket gör att bägge kan hotas med den arbetslöses incitamentfyllda vardag.

Det finns ingen som helst värdighet i detta. Inte för individen som inte kan planera sin vardag på grund av skräcken för ekonomisk ruin, och inte heller för det samhälle som baserar sin existens på att de lägre klasserna lever i konstant skräck för att incitamentet för att arbeta hårdare en dag ska ta död på dem.

Det är inte värdigt ett samhälle som vill kalla sig civiliserat. Det är dessutom inte värdigt ett samhälle som vill göra några som helst anspråk på att vara rikt.

Det borde inte vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle består av värdiga medborgare. Det borde inte heller vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle inte ska behandla sina fattiga värre än sina brottslingar. Men tack vare de motivationshöjande åtgärderna för de arbetslösa ibland oss ter sig kriminalitet som det mer lockande alternativet – om anställningsformerna nu ändå ska vara osäkra så är det väl lika bra att kunna tjäna pengar på det man gör, och den som hamnar i fängelse har en väldigt större vardagstrygghet än den som ständigt måste oroa sig för att inte ha råd med mat och hyra den här månaden heller.

Desperata tider kräver desperata åtgärder, sägs det. Förhoppnings finns det någon slags motivation att tänka tanken att tiderna inte behöver bli desperatare än vi gör dem. En motivation som inte tar sig uttryck i flygande gatstenar.

5 Comments
Feb22

Leo Rudberg: Hjälp Wikimedia Sverige att befria kulturarvet!

by Gästskribent on February 22nd, 2012 at 13:00

I Sverige gäller upphovsrätten till ett visst verk under en upphovsmänniskas livstid och de 70 påföljande åren – sedan blir verken fria. Detta kan anses vara en orimligt lång tid, visst; och upphovsrätten bör förändras. Men det är ett lagstiftningsarbete som kräver riksdagsinträde innan vi kan ordna det. Vi kan inte ordna det nu, idag.

Vad vi däremot kan ordna nu, idag, det är att se till att det material som faktiskt har befriats från upphovsrätten också kommer allmänheten till godo. I nuläget finns kolossala mängder material som egentligen är fritt, men som i praktiken är oåtkomligt. Denna värdefulla kulturskatt finns nämligen spridd över hundratals institutioner inom den så kallade ABM-sektorn – arkiv, bibliotek och museer (på engelska kallas ABM-sektorn för GLAM: galleries, libraries, archives och museums). Trots att upphovsrätten gått ut, är den lika inlåst och ospridbar som någonsin ett av skivbolagen vaktat nyutgivet verk.

Men detta kan ändras. ABM-/GLAM-sektorn vill inte behålla kulturskatten bakom lås och bom, utan ABM brinner minst lika mycket som vi pirater för ett fritt kulturarv. Problemet är att de ibland inte känner sig riktigt bekväma med offentliggörandet av kulturen. Vem skulle inte göra det? Vi talar om institutioner som funnits sedan långt innan Internets födelse, som nu ska hantera dels en ny för många förvirrande teknik, dels en mycket svårgenomtränglig upphovsrättslagstiftning.

Det är här Wikimedia Sverige kommer in i bilden. Först kan en kortare presentation vara på sin plats: Wikimedia Sverige är en ideell förening som arbetar för att främja spridandet av fri kunskap; “fri” som i fria licenser och yttrandefrihet, inte nödvändigtvis “fri” som i gratis. Detta gör Wikimedia Sverige främst genom att stödja de olika Wikimediaprojekten, där Wikipedia, den fria encyklopedin, är den mest berömda. Flera andra Wikimediaprojekt finns: Wikimedia Commons, den fria fildatabasen, Wiktionary, den fria ordboken, och så vidare.

Nå, Wikimedia Sverige arbetar alltså för att främja spridningen av den fria kunskapen och den fria kulturen. Och vi har en situation där mängder av fri kunskap och fri kultur finns inlåsta på ABM-institutioner landet över. Slutsats: Wikimedia Sverige hjälper ABM-institutioner att befria sitt kulturarv!

Detta har föreningen ägnat sig åt ett par år, och lyckade samarbeten är till exempel det med Nordiska museet då museet beslutade sig för att lägga ut sina fria bilder (däribland fotografier tagna av Strindberg!) på Wikimedia Commons. Regionarkivet gjorde samma sak, och Riksantikvarieämbetet lägger upp sina bilder fritt på Flickr.

Dessa initiativ – som bara är några få av mängder av liknande projekt världen över – är utmärkta. Men det är ofta svårt att övertyga institutionerna om att släppa sitt material fritt, framförallt då en sammanställning av grundlig handledning och sakkunskap saknas. Just en sådan sammanställning skapas just nu av Wikimedia Sverige, och kan hittas på denna länk: Projekt GLAM-vitbok. Syftet är att samla all tillgänglig kunskap på området (och det handlar alltså nu om att offentliggöra sådant material som redan är fritt, inte om fortfarande upphovsrättsligt skyddade verk).

Piratpartiet är en stark försvarare av kunskapen och kulturen, och av att bevara och sprida vårt kulturarv. Om du vill göra en insats för dessa värden i praktiken – engagera dig i GLAM-vitboken! Ett möte arrangeras 24 februari i StockholmVi pirater har massor av expertkunskap inom detta område, och har därför mycket att bidra med.

Kopiera och sprid.

Det här inlägget har tidigare publicerats här.

3 Comments