I skrivande stund har sidan #stuffmoderaternadid 672 likes på Facebook. Vilket är en tanke som manar till eftertanke – hur hamnar ett twitterskämt på Facebook? Hur mobiliserar sig aktivitet på nätet, och hur migrerar den från en plats till en annan?

Om du kan svara på den frågan så lever du i en helt annan värld än dina (tekniskt sett) äldre medmänniskor. Och om du antog uppmaningen att tänka efter så har du garanterat börjat tänka bort fördomen att den viktigaste yrkesgruppen att hålla sig väl med inom det politiska är presskåren.

På den gamla tiden var sanningen mindre märklig än den är idag. När saker hamnade i tidningen så var de sanna, vare sig de råkade vara sanna eller inte. Inte för att pressen efterlevde sina efterkonstruerade pressetiska regler, utan för att det fanns ytterst få andra kanaler för att nå ut till en bred massa. Bristen på alternativa kanaler – och på information över lag – gjorde underverk för att cementera bilden av pressens tillförlitlighet. Vem ska man annars vända sig till när det bara finns en?

Detta medförde att det var väldigt mycket lättare att förutsäga hur ett agerande skulle bemötas av läsarna när det väl översatts av redaktionerna. Mediestrategier kunde utarbetas, nyckelfraser kunde övas in och propaganda appliceras vid strategiska nyckelpunkter. Ibland hände oförutsedda saker, men för det mesta kunde politiska aktörer lita på att journalisternas ethos inte ställde sig i vägen för en väl utförd PR-kupp.

Det var andra tider. Tider som definitivt är över – utan vidare pardon.

Taggen #stuffmoderaternadid finns inte som ett resultat av någons medvetna mediestrategi. Eller, rättare – ingen planerade att den skulle finnas. Den finns för att Moderaterna försökte agera som om vi fortfarande levde på den gamla tiden, genom att påstå sig ha varit drivande i kampen mot Apartheid och andra sociala orättvisor.

Varje skämt på temat #stuffmoderaternadid har varit ett stillsamt, påminnande vrål om att – NEJ, DET VAR NI INTE, OCH DET BLIR INTE SÅ BARA FÖR ATT NI SÄGER DET.

Tiderna då det räcker att säga någonting med självförtroende för att folk ska tro det är över. Självförtroendet hjälper, förvisso, men om det är det enda man har att komma med så kommer folk att tröttna och göra någonting annat. När det bli allt för uppenbart att det sagda är lögn, blir det antingen kontraproduktivt eller – värre – irrelevant.

Hur migrerar aktivitet från en plats till en annan? Från ett tema till ett annat?

Inte för att pressen dikterar det. Inte längre. Särskilt inte när den aktivt gör sitt bästa för att göra sig än mer irrelevant än den redan är – fallet Juholt har fortfarande kvar glöden, och bränner det sista av det förtroendekapital som pressen råkar ha kvar.

Det säger sig självt att den vars mediestrategi börjar och slutar med att ha vackra leenden och vackra formuleringar närhelst pressen råkar vara närvarande – inte kommer att saknas särskilt mycket när de väl glömts bort.

Även om 672 personer i skrivande stund skrattar åt Moderaternas otidsenligheter. Tills de inte gör det.

Välkomna till framtiden.