Det var en gång en familjemiddag. En trevlig, mysig familjemiddag. En familjemiddag med god mat, trevligt sällskap och den avslappnade och lediga stämning som lätt uppstår när personer ur min släkt och familj möts. Det var helt enkelt den sortens familjemiddag man inte vill skall avbrytas av några mindre trevliga skäl. Ett sådant skäl fanns dock redan i hemmet. Då jag fortfarande hade min hemvist i Bromma gick postgången till mina föräldrar, och under trevligheterna så upptäckte jag ett tjockt kuvert från Bildombudsmannen AB.

Jag var inte obekant med företaget. De flesta fotografer har nog hört talas om Tammys flagga och alla fakturor som gått ut i samband med den bilden. När jag såg kuvertet var jag övertygad om att det skulle vara någon slags reklam. Han hade väl hittat någon stackars blogg som använt min bild någonstans (vilket de får göra) och ville erbjuda sina möjligheter att tjäna provision. Men istället fann jag motsatsen. Ett krav från Staffan Teste, herr Bildombudsman, på 8900 kr för olovlig användning av bild. Jag var förstummad och läste igenom allt. Först trodde jag att det hela rörde sig om att att han misstagit min bild på Swpols twitter för Tammys numera väldigt ökända flagga, vilket vore absurt och osannolikt – bilderna är inte speciellt lika. Min andra tanke var att det var en bluffaktura. Det kändes mer rimligt, och när jag väl kollade en tredje gång hittade jag kruxet (läs fler detaljer om brevet här). Ett enkelt misstag i researcharbetet som fick honom att skicka sitt krav till fel person – mig.

Om det hade handlat om ett ambitiöst nättroll så hade jag kunnat förstå det hela. Kanske till och med kunnat skratta en smula åt det. Men skickar man en lunta papper med betalningskrav så ligger det i sakens natur att det krävs lite mer i termer av due diligence. Kravbrev är ingenting att ta lätt på, trots allt.

Min tanke var att allt jag behövde göra var att ringa så skulle det hela redas ut. Från en förnuftig person till en annan.

Fel igen. På mina första samtal fick jag inget svar; mina samtal trycktes bort trots två medellanden på telefonsvararen om att han gjorde bäst i att ringa mig direkt. Och det var då jag bestämde mig för att om han inte hade ringt innan jag kom hem skulle jag skriva en bloggpost om saken som påvisade det nesliga misstaget i all sin mäktiga prakt. Jag struntade fullständigt i om han var upptagen på sitt håll – han hade förstört min familjemiddag, och detta i kombination med det oprofessionella (icke)bemötandet gjorde mig inte vänligare inställd till honom.

Hur det gick sedan är hur det brukar gå när de sociala medierna får nys om oegentligheter; plötsligt hade jag skrivit ett rekordinlägg igen. Men jag har fortfarande inte fått det telefonsamtal med en ursäkt jag krävde; istället fick jag ett nödtorftigt mail som kortfattat och torrt sammanfattade att om jag inte tagit bilden skulle jag inte betala. Jag undrar verkligen om jag fått samma svar om mitt inlägg inte fått en så pass stor spridning. Det är onekligen så att kravet aldrig hade lett till en rättegång; varje rådman värd titeln hade avskrivit fallet på en gång. Men det var svårt att inte få uppfattningen att Bildombudsmannen inte brydde sig ifall fakturorna kom rätt eller fel, så länge de kom fram till en mottagare över huvud taget.

Låt mig ta det där igen. Bildombudsmannen ger intrycket att inte bry sig om misstag och sanningen när han skickar sina fakturor.  Det finns inget utrymme i hans värld för att vara flexibel eller att lyssna på folk. Först när en rådman förklarar för honom att han finner honom och hans argument irriterande kan han tänka sig att börja en förlikning. Det absolut främsta beviset för detta är hur han lät sig själv användas som ett verktyg för hämnd mot den ärevördige Genusfotografen med ett speciellt litet trick som han själv hjälpt till att ta fram.

Det absolut största argumentet mot Staffan Testes verksamhet inom Bildombudsmannen AB är dock det faktum att han fakturerar direkt. Ingen varning, ingen information, ingen dialog över huvud taget. Fakturera fakturera fakturera!  verkar vara modellen. Fakturera allt som rör sig, i trygg förvissning om att folk kommer bli så rädda att de betalar vare sig kravet är korrekt eller inte. Pengarna måste dras in – men inte åt Fotograferna som han säger sig vurma, utan till sig själv. Han får ju faktiskt hela en tredjedel av beloppet – förutom sina 900 kr i startavgift. Metoden att fakturera först och låta bli att ställa frågor senare har blivit så uppmärksammad att till och med Journalistförbundet reagerat.

Det här vore väldigt mycket tomt och argt prat, om det inte vore för att Bildombudsmannen AB och Staffan Teste fortfarande är igång. Samma mönster, samma metoder, samma allt. Vilket innebär att jag, förutom att göra er uppmärksamma på detta, även vill uppmuntra till en bojkott av de som använder sig av deras tjänster. Konflikter skall alltid lösas med dialog och enbart i värsta fall skall fakturor skickas med hotelser om rättegång. Det är inte bara sunt förnuft, utan även etablerad god sed. Att aktivt låta bli att lära av de många stormiga episoder som inträffat både i gamla och nya medier tyder bara på en enda sak – att Staffan Teste och Bildombudsmannen AB vet precis vad de gör, och gör det ändå.

Jag har inget intresse av att som fotograf bli associerad med de maffiametoder Teste använder. Jag vill ta bilder, inte förklara överdimensionerade hotbilder.