Oct11

Det här med ansvar

by Christer Jansson on October 11th, 2011 at 12:00

Jag fick häromdagen en länk till ett dokument av någon som reaktion på något jag sagt om att lämna samhällets svaga åt sitt öde. Jag ska länka den till dig också, men först vill jag resonera lite kring det här med ansvar.

Några av er känner kanske redan till Ayn Rand. Hon föddes i Sankt Petersburg 1905 och i samband med den ryska revolutionen konfiskerade staten hennes fars lilla företag. Efter avslutad universitetsutbildning flydde hon till väst och USA och grundade bl.a. objektivismen, en filosofisk inriktning.

Kritiker brukar säga att hon uppfann ett intellektuellt försvar för egoismen, och det är ungefär så jag ser på hennes verk. Jag har kunnat konstatera att många människor som kom till väst från de forna kommunistdiktaturerna var, och är, ur politiskt perspektiv i första hand intresserade av att distansera sig från kommunismen så mycket som möjligt. Sedan går det bra att vara fullständigt okritisk mot alternativen.

Nu var Rand knappast okritisk eftersom hon faktiskt grundade en alldeles egen filosofi, men jag tror att anledningen till att hon ändå körde spikrakt ner i diket var att hon var traumatiserad av kommunismen.

Vad gör då Rand för fel?

Det är det här med ansvar. Vad är ansvar egentligen?

Om vi börjar med att titta på begreppet att “ta ansvar”, det handlar för mig om att se till att något fungerar. Ett företag, ett projekt, en livssituation, en traktor.

Att “ha ansvar” är att vara den som är utsedd att ta ansvaret för företaget, projektet, livssituationen, traktorn.

Och det går ju bra att hålla folk ansvariga för sina liv och sina val… till en viss gräns. Till och med vår lagstiftning erkänner att det finns en gräns för hur mycket ansvar som kan utkrävas av en individ. Har man en tillräckligt svår psykisk störning, kan man inte dömas till fängelse, men väl till sluten psykiatrisk vård.

Däremot förväntas, av någon outgrundlig anledning, samma individ kunna ta ansvar för sin livssituation.

Låt mig göra en sak klart: psykiska störningar yttrar sig ofta just i att de som lider av störningen inte klarar av att ta ansvar för sig själva. Det kan handla om att inte tvätta sig, inte komma ur sängen, inte klara av att förklara sina behov för en myndighetsperson, inte klara av att ha en bostad, inte kunna förstå varför det är viktigt att dyka upp hos socialtjänsten där och då, varför det är viktigt att fylla i den där blanketten, hur den ska fyllas i, inte kunna tacka nej till en klunk öl, etc.

Listan kan göras hur lång som helst.

Då blir jag ärligt talat heligt förbannad när Dick Erixon sitter på sin skyddade verkstad Timbro och skriver en text som denna. Texten är 12 år gammal och fungerar förmodligen än i dag som alibi för arbetslinjen och det dåliga skämt som ska föreställa sjukförsäkringssystem i vårt land.

Foto: Mike Bitzenhofer

Här tar Erixon, rätt eller fel, avstamp i Rands filosofi – som går ut på att var och en ska ta ansvar för sig  själv, vare sig hen kan det eller ej – och gör det till en fråga om att förskjuta ansvar från samhällets högre skikt till samhällets lägre skikt. Staten ska inte ta ansvar, det ska individen göra. Men det handlar inte bara om staten, det handlar om makten, i alla dess former; konsekvensen blir att inte heller storföretag ska behöva ta något ansvar¹. Det ska ligga på individen. Det är precis det samhälle vi ser omkring oss nu. Inget ansvar hos Reinfeldt, inget ansvar hos Borg. Ansvaret vilar på dig och mig.

Det Erixon säger är att svagheten används för att ursäkta undandragande från ansvar, och att de som inte kan ta ansvar för sig själva används som alibi för att ta ifrån hela folket allt ansvar. Detta är oärligt, eftersom ingen föreslår eller menar att hela befolkningen ska sitta passivt och matas av staten. Och det är heller inget sådant som blir följden av att ha ett socialt skyddsnät i en välfärdsstat. Tvärtom kan vi konstatera, att trots att vi haft ett omfattande socialt skyddsnät i Sverige från 60-talet till åtminstone 80-talet, så hade vi hög sysselsättning och en befolkning som i stort sett tog sitt ansvar, och i den mån sådant ansvarstagande brast, var det oftast av helt andra skäl än att det fanns ett socialt skyddsnät.

Tittar man så på konsekvenserna av den politik som lutar sig mot den här typen av resonemang, är resultatet nedslående, inte minst ur ett ansvarsperspektiv.

De hemlösa ska bära ansvaret för att de rika inte vill. Och dessutom inte bara ansvaret för sig själva, utan ansvaret för samhällets alla tillkortakommanden, från att staten håller ansvarslösa banker under armarna till att staten inte ska få ta ansvar för sjukvården, tandvården, apoteken, samfärdseln, whatnot. Allt ansvar landar på de sjukas axlar, de utförsäkrades axlar, de arbetslösas axlar, de hemlösas axlar.

Det är nog detta Reinfeldt och Borg menar när de talar om “tid för ansvar”; det är tid för folket att ta ansvar där banker, storföretag och politiker struntar i det. Ju förr dess bättre, eftersom det då i ansvarsfullhetens namn går att sänka skatten fortare då.

De sociala skyddsnät som finns i Sverige idag kickar inte in förrän du befinner dig längst ner på botten. Att sätta in resurser på att stötta någon som “bara” är på väg dit finns inte på kartan. Man är hänvisad till att befinna sig i fritt fall tills man faktiskt når botten, och då – när man inte längre har något hem, kanske fastnat i drogberoende, kanske är såväl fysiskt som psykiskt sjuk – då är det så dags att yrvaket försöka rädda livet på en.

Det är det som blir konsekvensen av att med en dåres envishet hävda att alla – oavsett om de är förmögna därtill eller ej – ska ta ansvar för sig själva. Om man nu inte vill vara ännu mer cynisk och säga att äh, varför öda samhällets resurser på den där, det är ju kört ändå.

När det talas om individens ansvar verkar det betyda att du och jag får reda upp det som banker, storföretag och politiker ställt till med.

Och grejar vi inte det får vi skylla oss själva.

¹ Detta är också den helt oreglerade – i vissas terminologi “fria” – marknadens premiss – företagens ansvar begränsas till att generera vinst. Hur det går ihop med att ta ansvar för exempelvis viktiga samhällsfunktioner lämnas som en övning till läsaren.