#svpol

I måndags inledde Svenska Freds sin sommarturné Fika för fred. Målet är att stoppa svensk vapenexport till diktaturer. Denna inställning är typisk för den svenska debatten kring vapenexport, där oerhört låg acceptans visas för länder som valt andra styrelseskick än Sverige.

Att slå sig för bröstet och kalla sig demokratisk är lätt. Att leva upp till epitetet är något helt annat. Med hög svansföring kring demokratiska värden följer också att man måste vara konsekvent och acceptera andras åsikter. Det sätt som det i svensk debatt görs skillnad på olika länder beroende på vilket styrelseskick de har valt torde vara höjden av dubbelmoral.

De senaste fem åren har vapenexporten till icke-demokratier ökat med över 300 procent jämfört med de fem föregående åren. Det är givetvis positivt att vi normaliserar vårt förhållande till regimer där ledarna har en annorlunda framtoning, men det är svårt att inte bli upprörd när man tänker på hur stora intäkter som gått förlorade när exporten tidigare varit en bråkdel av vad den är idag. En intäktsförlust som antagligen hämmat den svenska arbetslinjen och allvarligt skadat arbetet för sunda statsfinanser.

Det finns en avgörande skillnad med att exportera vapen till en diktatur jämfört med att handla med en demokrati och den skillnaden är tryggheten. Vi vet helt enkelt vem det är vi gör affärer med och vi kan välja ifall den parten är någon vi vill förse med vapen. Att sälja vapen till en demokrati innebär ett helt annat risktagande, eftersom den vi gör affärer med idag kan vara bortröstad imorgon och vapnen plötsligt ligga i någon annan ledares händer.

Inte bara är vapenhandel med diktaturer tryggare eftersom vi kan vara säkra på vem som är mottagare. Vapnen vi säljer kan också användas för att stärka diktatorn, nå ökad stabilitet i landet och lägga grund för fortsatt trygg vapenhandel.

Den tidigare oviljan att exportera vapen till fredliga diktaturer är ett av de tydligaste uttrycken för det förtryck som den politiska korrekta eliten utövar i demokratins namn. Dess bättre är de faktiska beslutsprocesserna kring vapenexport sekretessbelagda så att det inte går att se vem som tyckt vad. Uppenbarligen verkar reglerad insyn vara en förutsättning för att den här typen av beslut ska fattas, då våra ledare annars inte vågar trotsa den opålitliga folkopinionens flyktiga åsikter och den politiska korrekthetens företrädare och deras vaga idéer om ”demokratiska rättigheter”.

Diktaturdemokraterna ser med glädje hur denna minskade insyn tillsammans med en ökad statlig kontroll i form av de senaste årens övervakningslagar fört oss närmare världens diktaturer. Att vi nu kunnat mångdubbla vår vapenexport till dessa länder är ett tydligt bevis för hur lönsam den här utvecklingen kan vara för ett litet land som Sverige. 2010 var Sverige störst i världen på vapenexport, räknat per person. Om denna utveckling tillåts fortsätta har vi en fantastisk resa framför oss mot frihet, jämlikhet och diktatur.

[Ruben Franzén är ledare för det nybildade initiativet Diktaturdemokraterna.]