#svpol

Det finns olika sätt att hantera kriminalitet. Ett av de mer komplicerade sätten kräver att brottsmisstankar måste ske på solida grunder, att eventuella åtgärder utifrån dessa misstankar ska vara klart reglerade, att den misstänkte ska fortsätta vara just misstänkt tills en utsedd domare sagt någonting annat, att straffen för de skyldiga ska vara förutsägbara på förhand och att ingen som inte är misstänkt för någonting ska behöva leva med att vara rädd för att helt plötsligt befinna sig på fel ände av straffskalan.

Ni anar förstås vari det komplicerade ligger. Tillstånd måste skaffas, domare måste bokas, lokaler måste vårdas och alla dessa oändliga lagar som måste korsrefereras! Jobb jobb jobb, och inga brottslingar blir tagna! De enda som gynnas är pappersvändare och brottslingar!

Ett mindre komplicerat sätt att hantera kriminalitet är att rada upp alla som råkar vara närvarande på led, förhöra dem en efter en och haffa de som råkar vara skyldiga. Omedelbar rättvisa, omedelbara besparingar och omedelbar rättning i ledet.

Och, om någon råkar bära någonting värdefullt, omedelbar återbetalning av skulder till staten.

Varför skulle någon välja det ena framför det andra? Varför skulle någon vilja göra så mycket besvär i onödan – besvär som dessutom låter terrorister och olagliga, papperslösa invandrare gå fria i väntan på nästa illdåd?

Befängt!

Och, av någon anledning, västerländsk rättstradition sedan tid urminnes, med Magna Charta som klassisk milstolpe för medborgerliga rättigheters status som okränkbara principer. Inte ens konungen själv får träda in oinbjuden, trots allt.

Det finns en påtaglig risk med att befinna sig i diskussionen om brottsbekämpning, och det är att begreppen medborgare och brottslingar används så ofta att de börjar smälta samman. Medborgare, brottsling, medborgare, brottsling, medbrottsling. Och innan någon vet ordet av så blir massövervakning, godtyckliga ingripanden och metodiska effektiviseringar i polisarbetet både nödvändigt och angeläget – omgående.

Det gäller att hålla tillräckligt mycket avstånd för att kunna envisas med att se skillnad på brottslighet och de medborgare som begår den. Du vill inte ha fel närhet till vare sig brottslingar eller till den grupp som jagar dem, ty då börjar straffen te sig för snälla och rättssäkerheten för omständlig.

Och vips så glöms det bort att rättssäkerheten inte är till för att skydda brottslingar, utan de som inte är det.