Yttrandefrihet är en märklig sak. Å ena sidan är människor världen över villiga att riskera både liv och lem för dess ideal; å andra sidan är människor överraskande ovilliga att ta den i anspråk när den väl finns. Vi skulle nästan kunna beskriva det som hemlängtan – det är bara när man är borta som den inträffar. Bara ytterst sällan stannar man upp i sina vardagsrutiner och känner ett lyckorus över att vara hemma.

På sätt och vis kan det också sägas att yttrandefrihet befinner sig i samma kategori som tanken att städa vindsvåningen. Det gnager ständigt i bakhuvudet att man kanske borde ta tillfället i akt att få det gjort, men det skjuts ändå upp varje gång. Bara när det blir akut eller någonting tvingar en att komma igång så genomgår ens möjliga yttranden formaliteten att faktiskt hända.

Vi skulle också, med ekonomerna, kunna säga att yttrandefrihet har en skarpt minskande marginalnytta. Ens första konfrontation med den är ett fenomenalt uppsving i upplevd livskvalitet, men efter ett tag övergår det till att bli någonting man har tillräckligt mycket av. Mer vore potentiellt användbart i vissa specifika situationer, men precis som med kylskåp tenderar de flesta att bara behöva ett visst antal innan det blir för mycket.

Nu finns det förstås uppenbara svårigheter med att försöka kvantifiera någonting sådant som yttrandefrihet. Men samtidigt finns det ändå en poäng i att inte ta den för given. Dels eftersom förmågan att använda denna frihet – precis som alla andra förmågor – är en fråga om övning, och den som tar en förmåga för given övar inte. Men också eftersom man glömmer bort hur man hanterar att andra använder sin reellt existerande yttrandefrihet.

Det senare är en förmåga som är oerhört beroende av övning. Och att skrika mot teven räknas inte som sådan.

När vi nu övergår från teven till datorn som primärt medium i människors vardag, ställs vi inför den stora paradoxen att folk har världen vid sina fingertoppar och aktivt låter bli att använda den. Det har aldrig varit lättare att få ut sina budskap, och aldrig varit lättare att komma i kontakt med människor av annan åsikt än en själv. Förutsättningarna för mellanmänsklig dialog och konstruktivt brytande av åsikter har aldrig varit bättre.

Men precis som med att städa vindsvåningen så är det inte riktigt läge för det just idag. Kanske senare.

Yttrandefrihet är en märklig sak, och en ännu märkligare förmåga. Det enda sättet att bli bra på den är att öva upp den, och det enda sättet att ha förutsättningar att kunna öva upp den är att befinna sig i ett socialt sammanhang som tillåter övning att hända. Vilket är i precis den vardag som för det mesta känns lite för stressig för att egentligen hinnas med.

Det är sällsynt att drabbas av hemlängtan i hemmet. Men det händer.