#svpol

Moderaterna svängde vänster och blev ”Sveriges nya arbetarparti”. Miljöpartiet står i mitten då de i grunden varken är ett höger- eller vänsterparti, och Socialdemokraterna verkar inte veta helt säkert vart de ska vända sig för att få tillbaka väljarna. Där har ni dem gott folk, Sveriges riksdags tre största partier anno 2011.

Alla turer i riksdagen på sistone har varit intressanta att följa, inte minst för att vi efter valet 2014 kan ha en helt annat politisk karta än idag, och detta syns på det sätt debatten förs idag. Den senaste opinionsmätningen av Synovate visade att hela fyra av de mindre partierna ligger under 4%-spärren idag, dels på grund av att Moderaterna fortsätter äta upp sina stödpartier i alliansen, och kanske också dels på grund av det stora fokus som satts på Socialdemokraterna den senaste tiden. Att Miljöpartiet fortsätter vara relativt starka i opinionen skulle kunna förklaras med att de valt två nya, starka partiledare, men också deras öppenhet till att samarbeta med regeringen i vissa frågor.

Det är också intressant att se det sätt på vilket de tre stora partierna verkar förhålla sig till sin egen ideologi. Det tydligaste exemplet är ju som bekant M:s svängning till vänster inför valet 2006, men nu har även MP, som vanligtvis betraktas som något av ett vänsterparti, börjat samarbeta med regeringen i vissa frågor och därmed kan sägas ha gjort något av en högersväng.

Det enda parti som verkligen brinner för sin ideologi idag verkar vara Vänsterpartiet. Där är klasskamp och de svagas rätt i samhället fortfarande starkt lysande ledstjärnor. Visserligen kan man hävda att även andra partier drivs av sådana eller liknande ideologiska förtecken, men hos V tycks det mig ändå som att de lyser lite, lite starkare, och något samarbete med en högerledd regering verkar inte finnas på kartan.

Så vad har egentligen hänt med de gamla ideologierna? När får vi till exempel se en ny Olof Palme, som väl kan sägas vara den av svenska nutida politiker som allra tydligast stod upp för vad han trodde var rätt, och som dessutom vågade kämpa för det på allvar?

Håller de forna ideologierna sakta på att utbytas mot ren pragmatik, där det inte längre handlar om att sträva emot ett utopiskt samhälle utan istället ägna sig åt att lösa de aktuella problemen, oavsett om detta innebär att tumma lite på sina ideologiska rättesnören? Det tycks onekligen vara en fråga värd att ställa och i alla fall försöka besvara.

Kanske är detta en positiv utveckling, vad vet jag? Dagens samhälle kanske kräver ett mer pragmatiskt synsätt. Men om så är fallet blir ju de politiska partierna bara en samling utbytbara karaktärer, som är så lika varandra att de knappt går att skilja åt annat än på namnet. En situation där den politiska debatten handlar om att peka ut vad de för närvarande styrande partierna gjort fel, snarare än att stå upp för vad man själv anser vara rätt.

Detta vore en urvattnad politisk debatt, som enbart fokuserade på sakfrågorna och där de olika partierna kom med ungefär samma lösningar, bara formulerade på olika sätt. Kanske är politiska ideologier passé, åtminstone så som de tog sig i uttryck förr i tiden. Om detta är sant eller inte är jag inte rätt man att avgöra, men jag tycker frågan är intressant och viktig att hålla i åtanke, så att framtida politiker inte förlorar sig helt i pragmatik och glömmer bort de mer långtgående frågorna och de större perspektiven.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Det här är en minimalt redigerad version av den text som står att finna här.]