#svpol

Söndagen den 9:e oktober 2011 anordnade SVT:s Agenda en partiledardebatt, som årligen görs i programmet efter att regering och opposition lagt sina respektive budgetar och skuggbudgetar. Samtliga partiledare från Sveriges riksdag var inbjudna till programmet, men två partier hade efter att först ha tackat ja, senare avböjt att medverka i programmet. Dessa partier var Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Anledningen till att dessa två partier avböjde att medverka var placeringen i studion, vilken ställde de fyra regeringspartierna på ena sidan och oppositionspartierna, inklusive Sverigedemokraterna, på den andra. Argumentet löd att man inte ville sammanställas med SD, då det för tittarna kunde synas som att man politiskt stod på samma sida som dessa, med tanke på placeringen i studion under debatten. Detta ledde alltså till att två partier lyste med sin frånvaro och att regeringspartierna hade endast Miljöpartiets Åsa Romson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson emot sig på andra sidan studiogolvet.

Jag vet inte hur tittarna uppfattade detta avståndstagande från söndagens Agenda, jag kan bara tala för mig själv, och min uppfattning är att man här gjorde en höna av en fjäder, eller rättare sagt: en höna av en Sverigedemokrat. Det för tankarna tillbaka till Lars Ohlys ovilja att använda samma sminkloge som Jimmie Åkesson under valnatten för ett år sedan, och den beröringsskräck som funnits för SD enda sedan dess.

Jag tvivlar starkt på att folk i allmänhet är så trångsynta att de sammanställer samtliga oppositionspartier med SD:s politik, bara på grund av att de är placerade på samma sida i en tv-studio under en politisk debatt. Vad det resulterade i var att Miljöpartiet fick ett oerhört mycket större utrymme att föra fram sina politiska tankar, och fick en ypperlig chans att oemotsagda från de övriga rödgröna partierna bemöta regeringen. Om någon vann på detta så var det otvivelaktigt Miljöpartiet, som i Åsa Romson visade upp en stark politisk vilja att förändra det politiska läget, inte minst när det gäller att motverka att SD får ytterligare politiskt inflytande i svensk politik.

Åsa Romson visade inga tecken på obehag av att vara placerad på samma sida som Jimmie Åkesson, och varför skulle hon egentligen göra det? Faktum är att SD i åtta fall av tio röstar med alliansen i riksdagen, ett faktum som knappast kommer glömmas bort av väljarna. Både Romson och allianspartierna visade också upp flera exempel på det bästa sättet att bemöta SD: med genomtänkt, väl artikulerad argumentation av sakfrågorna, inte med att ignorera partiet.

Vad S:s och V:s frånvaro gjorde med respektive parti var att få dem att framstå som oerhört arroganta emot väljarna, det visade upp en slags holier than thou-attityd hos bägge partier gentemot SD, som även om den tanken vore korrekt bara skadar dem själva i det långa loppet.

Vad man än må tycka om det så är SD faktiskt folkvalda, de har röstats in i riksdagen via samma demokratiska process som alla andra, och har precis lika mycket rätt att delta i det politiska samtalet som andra folkvalda partier. Taktiken att ignorera dem och låtsas som om de inte finns har visat sig vara fel väg att gå, och förefaller dessutom vara ganska juvenilt och omoget.

Min misstanke är att tittarna och väljarna ser igenom det S och V gjorde, och uppfattar det som att de inte har de rätta argumenten att bemöta SD med, till skillnad från MP som faktiskt deltog i debatten. För man kan inte tiga ihjäl politiska åsikter, varken i en politisk debatt eller i riksdagen. Det enda sättet att bekämpa sina politiska motståndare är genom argumentation och debatt, någonting våra ledande politiker borde ha insett redan samma dag som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Den här texten har även publicerats här.]