Frihet, säger du?
on December 12th, 2011 at 13:00Jag har tidigare skrivit om ansvar, ansvar och äldrevård, ansvar och makt.
Idag tänkte jag skriva om frihet. “Frihet under ansvar” är ju ett begrepp vi alla har hört många gånger. Men vad är frihet egentligen?
När man funderar kring detta gör man ofta en distinktion mellan negativ och positiv frihet. “Negativ” och “positiv” ska här inte förstås som att den negativa friheten är dålig, eller att den positiva är bra; det är inte det som är begreppens innebörd.
Negativ frihet innebär att ingen hindrar dig (med hot, våld eller annat tvång) från att göra vad du nu kan tänkas vilja göra. Du är fri från tvång.
Positiv frihet innebär att du har makt och möjlighet att göra det du vill göra. Du är fri till att göra det du önskar.
Om du befinner dig ensam mitt ute i en öken, har du all negativ frihet du kan önska dig, men nästan ingen positiv frihet alls. Ingen hindrar dig från att göra något, men du har nästan inga möjligheter att göra något heller.
Det är en klen tröst att ingen hindrar dig från att söka skugga när närmaste skuggade fläck befinner sig på flera tiotals mils avstånd och det enda sättet att ta sig dit är en lång promenad genom sanden, där varje steg känns tungt, när fötterna sjunker ner, svetten lackar, och hals och hud bränner – och du inte ens vet i vilken riktning närmaste skuggade plats finns, eller hur långt det är till en skuggad plats i den riktning du råkar välja.
Jag skulle, bara för formens skull, vilja konstatera att total frihet – såväl negativ som positiv – för alla är mer eller mindre ouppnåeligt. Det räcker med att det finns en person som vill begränsa någon annans frihet så har den totala friheten för alla gått upp i rök; antingen för att den som vill begränsa inte får friheten att begränsa, eller för att den som blir begränsad, blir det. Och vi vill begränsa varandras frihet; vi vill till exempel begränsa människors möjligheter att ta saker ifrån varandra; det kallar vi äganderätt.
I svenska wikipedias artikel om frihet definieras “frihetlig” som synonymt till antiauktoritär, men med en not om att källhänvisning saknas, vilket får tolkas som att det råder delade meningar om vad som menas med “frihetlig”. Jag tycker dock att beskrivningen antiauktoritär stämmer ganska bra in på dem jag mött som kallar sig frihetliga.
Det som förefaller något märkligt för mig är, att många som kallar sig “frihetliga”, verkar i stor utsträckning nöja sig med negativ frihet. För mig blir den negativa friheten intressant först den dag vi alla har samma makt att agera. Och den dagen kommer aldrig att komma.
Fram till dess är den negativa friheten bara en chimär, vars enda effekt är att de som har makt kan göra vad de vill med dem som inte har någon.
Detta gynnar, föga förvånande, endast stora företag och rika personer (och då menar jag inte “rik” som i “har med nöd och näppe råd med en bostad på en fashionabel adress men måste äta havregrynsgröt till frukost, lunch och middag” utan “rik” som i “äger eget jetplan och har råd att köpa nytt om det kraschar, och försäkringen inte gäller”). Det missgynnar små företag och enskilda personer.
Små företag och enskilda personer behöver positiv frihet; allt annat är, för dem, ointressant. Det är precis därför kommunistpartiet i Ryssland fortfarande är populärt. De har den negativa friheten, men det ger dem inte mat på bordet.
Jag tror att det är här någonstans vi hittar pudelns kärna; ta bort auktoriteten så har vi automatiskt negativ frihet. Denna tanke ter sig nog väldigt lockande för de frihetliga. Problemet är att när man tar bort en auktoritet (staten om du så vill), så kliver en annan in (ett stort företag är inte helt osannolikt).
Vill man ha positiv frihet, behövs en auktoritet som balanserar och håller tillbaka de spelare som skulle få all makt om man försökte implementera negativ frihet fullt ut.
Det finns, som de frihetliga mycket riktigt observerar, ett problem med auktoriteter; nämligen det att makt korrumperar. De frihetligas lösning är att ta bort auktoriteterna, vilket inte fungerar i praktiken, eftersom några alltid kommer att ha mer makt än andra och de som har makt kommer att växa och bli – nya auktoriteter. Tänk att det aldrig kan få finnas enkla lösningar.
Mitt förslag på lösning är att ha en transparent auktoritet i en demokrati. Den svenska offentlighetsprincipen dragen ett steg längre om man så vill. Denna auktoritet ska ha till uppgift att ge folk och företag positiv frihet, bland annat genom att reglera marknader och upprätthålla lag och ordning.
Marknader behöver regleras, för att småföretag ska kunna ges en rimlig chans att etablera sig och vara livskraftiga.
Visst kommer en sådan auktoritet alltid att vara mer eller mindre korrupt, inkompetent och så vidare. Men en demokrati kan aldrig heller bli perfekt; det går inte att göra alla nöjda. Vi vill inte ha en parlamentarisk, representativ demokrati för att det är den där fantastiska superlösningen som gör allt bra. Vi vill ha den för att det förefaller vara det minst dåliga alternativet.
Av samma anledning behöver vi en stat som har någon auktoritet; jag förespråkar inte en totalitär stat eller något sådant, men någon auktoritet krävs, och den måste, på vissa områden, vara betydligt större än den alliansregeringen för närvarande utgör, och den som ett socialdemokratiskt alternativ eventuellt skulle vara beredd att axla.
Oavsett om vårdgivare, skolor och andra samhällstjänster tillhandahålls av staten eller av privata företag, måste de kontrolleras, följas upp och ha tydliga incitament för att leverera kvalitet. Idag har de bara incitament för att tumma på kvaliteten.
Det vill jag förändra. Vad vill du?
Denna text publicerades ursprungligen här.
Intressant text!
Denna transparenta auktoritet som är till för att reglera positiv frihet / nya marknader osv. – vad är skillnaden på den och det parlamentariska system vi har idag? För mig låter det som riksdagen mer eller mindre.
Hej Olof!
Jag tänker mig nog i första hand att de som idag sköter upphandlingen av offentliga tjänster – som mest sitter i kommuner och landsting – ska ta ansvar för att tjänsterna verkligen fungerar tillfredsställande, och se till att de som missköter sina åtaganden helt enkelt inte blir betrodda med att fortsätta.
Men då måste de också vara beredda att välja något annat än det billigaste alternativet, och då måste det finnas en seriös finansiering bakom det hela, och där kanske regering och riksdag kan komma in i bilden. Jag väljer dock att avstå från konkreta förslag tills vidare, jag skulle helst vilja få igång en öppen och seriös debatt om principerna först.
Men för att titta på transparensen, så borde själva upphandlingarna vara helt transparenta – kanske inte medan de pågår, men åtminstone bör allt redovisas öppet i efterhand; vem som lagt vilka bud och lovat vilka tjänster osv. Dessutom tycker jag att politikerna ska motivera sina beslut utförligt, dels för att vi som medborgare ska kunna förstå varför de valt/valt bort en viss entreprenör, och dels för att hugade entreprenörer ska ha klart för sig vad som förväntas av dem.
“Frihet under ansvar” är ju egentligen ett lite korkat uttryck, för vi kan ju inte ta ansvar om vi inte har friheten att göra så.
Som OlofB konstaterar jag: “Intressant text!” Men man behöver inte vara en efterföljare för att man vill vara en fortsättare. Demokrati är ett begrepp som söker sin mening, sa min lärofader mycket bra uttryckt och tänkvärt. I vardaglig offentlighet och massmedialt retoriskt missförstådd eller indoktrinärt språkbrukande (definierar man underförstått) vårt svenska parlamentariska system som lika med demokrati. Det är falskspel. Men…
Jag vet inte om OlofB med sitt frågetecken slår ann en totalkritisk ton mot det sv. parlment ordningen eller om han ï huvudsak uttrycker sitt relativa gillande… men jag frågar mig själv, som f.d. vänsterextremist, om det inte ändå är så, att de demokratiska handlingarnas meningsskapande nått ett stycke fram; att tiden, i och för sig alltid, är till för att vända sig bakåt och kritiskt granska de fotavtryck och den riktning vandringen hit, tills nu, banat väg för… i stället för att inbilla sig själv och andra, att allt tidigare är ur spår eller passerat. Visserligen måste vi ta något för givet för att över huvudtaget kunna leva. Men om man tror att tåget kan avgå från noll och intet, har man väl ändå tagit för mycket för givet. Det är mot den självkritiska bakgrunden och meningen jag vill upprepa OlofBs inledande ord till kommentar av Christers inlägg. “Intressant text!”
Christer: Utan att lägga dina meningar om “negativ” och “positiv” på glömskans hyllplan förenklar jag påståendet om friheten på följande vis.
Frihet handlar om frihet från och till vad. Frihet ÄR tvånget att välja.
Icke-valet är alltid ett valalternativ. Man kan gå att hänga sig om allt synes hopplöst. Det ansvar man därmed tar, svarar an mot den meningslöshet man upplever i tillvaron och handlingen (be-)visar.
Steelneck: En möjligen mindre korkad läsart av “frihet under ansvar” kan vara att förstå “frihet”, inte som ett tillstånd, utan som handlingar. Att handla är att svara an mot något eller upp till någons ansvar (-ande förväntning och bedömning).
Ett begrepp som lurar i bakgrunden här, men som Christer uttryckligen berör, är våra respektive uppfattningar om vad “makt” är, respektive handlar om. Det finns här inte utrymme för en utredning. Men frågan min lärofader ställer lyder dock:
“Makt”: en fråga för statsvetenskapen, sociologin eller etiken?
Vi väljer det sista. Således blir makt primärt inte en fråga om vad vi har eller inte har, utan vad vi gör. Makt är handling; maktutövning. Ingen behöver utöva makt, handla maktfullkomligt, även om någons position, eller relation till andra gör denne förmögen att mer än andra kunna utöva makt. Även den som inte har allt det vardagsmänniskorna förknippar med makt är förmögen att begå makthandlingar. Den förmågan har vi alla. Men vi är inte tvungna att utöva den.
Det finns ingen god maktutövning. Att utöva våldshandlingar är inte det samma som maktutövning. Det finns exempel på goda våldshandlingar men inga goda makthandlingar.
“Kärt barn får många namn.” Makt är ett namn som avlat på tok för många barn. Det är ett stort mentalt och politiskt problem i vägen för begripande av vad demokratiska handlingar är till sin motsats.