Med rätt motivation är vilken revolt som helst möjlig
on October 11th, 2012 at 12:00Det sägs ofta att levnadsstandarden för arbetslösa måste hållas på en låg nivå för att de ska motiveras att arbeta. Att om de får det för bra så kommer de att slöa till och helt plötsligt göra någonting annat än att arbeta. Att de inte tar arbetslivet på allvar om inte det mer generella livet är hotat när arbetslösheten står vid portarna.
Det finns förmodligen någon slags poäng med detta. Men om det enda som kan motivera människor att arbeta är hot om fysisk ohälsa, svält och misär, så finns det ofrånkomliga besvär både med arbetsmarknaden och incitamenten för att delta i denna.
Hunger är en bra krydda, enligt ordspråket. Men desperation är inte ett recept på ett bra liv. Särskilt inte när det normaliseras till att bli ett vardagstillstånd.
Det finns ett allt större antal människor som befinner sig i ett tillstånd av att vara sysselsatta utan att vara anställda. Som slussas från arbetsplats till arbetsplats, från arbetstid till arbetstid, och som inte har någon annan fast punkt i vardagen annat än att de sällan kan räkna med att ha en vardag.
Hur blir deras arbetsmoral bättre av att deras vardag blir sämre? Hur ökar deras incitament att arbeta mer för mindre av att de inte kan betala hyran ens när de arbetar?
Det sägs att levnadsstandarden för arbetslösa måste sänkas, så att de motiveras att skaffa ett jobb. Hur hjälps de av att arbetsmarknaden blir så pass flexibel att den inte längre behöver fast anställda?
Det finns en dubbel rörelse här. Å ena sidan görs livet för de arbetslösa svårare i syfte att få dem att sluta vara arbetslösa. Å andra sidan omdistribueras arbetslösheten mellan de lägst rankade arbetande så att de ständigt lever i ett tillstånd av att aldrig riktigt veta om de arbetar eller inte. I slutänden får bägge det sämre, och ingendera kan egentligen sägas vara motiverad att begå arbetsmarknadsmässiga stordåd i sina försök att undvika svälten.
Ty människor som är sysselsatta med att undvika svält är inte intresserade av att begå stordåd. De kan möjligtvis upptäcka en nyfunnen motivation att bege sig in på en brottsligare form av karriär, men det är nog inte riktigt det som avses med orden motivation eller incitament.
Vad vi ser är den gradvisa uppluckringen av gränsen mellan arbetslös och arbetande. De arbetslösa ska få det sämre i motiverande syfte; de inte riktigt anställda är inte riktigt anställda, och kan inte räkna med att deras komplicerade varianter av projektanställningar, inhopp, ackord, timlöner och vikariat kommer att räcka till det där som behövs för att klara vardagen. Gränsen mellan anställd och arbetslös håller på att förvandlas till en gräns mellan arbetslösa och snart arbetslösa, vilket gör att bägge kan hotas med den arbetslöses incitamentfyllda vardag.
Det finns ingen som helst värdighet i detta. Inte för individen som inte kan planera sin vardag på grund av skräcken för ekonomisk ruin, och inte heller för det samhälle som baserar sin existens på att de lägre klasserna lever i konstant skräck för att incitamentet för att arbeta hårdare en dag ska ta död på dem.
Det är inte värdigt ett samhälle som vill kalla sig civiliserat. Det är dessutom inte värdigt ett samhälle som vill göra några som helst anspråk på att vara rikt.
Det borde inte vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle består av värdiga medborgare. Det borde inte heller vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle inte ska behandla sina fattiga värre än sina brottslingar. Men tack vare de motivationshöjande åtgärderna för de arbetslösa ibland oss ter sig kriminalitet som det mer lockande alternativet – om anställningsformerna nu ändå ska vara osäkra så är det väl lika bra att kunna tjäna pengar på det man gör, och den som hamnar i fängelse har en väldigt större vardagstrygghet än den som ständigt måste oroa sig för att inte ha råd med mat och hyra den här månaden heller.
Desperata tider kräver desperata åtgärder, sägs det. Förhoppnings finns det någon slags motivation att tänka tanken att tiderna inte behöver bli desperatare än vi gör dem. En motivation som inte tar sig uttryck i flygande gatstenar.
Om man ska vara lite elak så kan man tolka inlägget som ett bevis för att systemet fungerar. Det tvingar den arbetsovillige att välja mellan existensminimum och att ta ett oönskat arbete. Det går att leva på socialbidrag, men det ger inte utrymme för några utsvävningar. Jag vet, för jag var där en gång i min ungdom, och jag fick mig en ganska bitter läxa.
Om det fungerar, så reser det onekligen frågan om vad det önskade resultatet är. Om målet är att sätta människor i arbete, så motarbetas det en smula av att reellt existerande arbeten inte levererar den trygghet och vardagsstabilitet som utlovas. Och om det önskade beteendet inte levererar det som utlovas (det som motiverar) – vad gör då människor i stället för detta, nu när de väl blivit motiverade till handling?
Du måste vara medveten om att ”rättsstaten” har sina genomtänkta utslagningsmekanismer. Man måste göra sig av med undersåtarna vilka saknar socialkompetens och kliver utanför referensramar skapade av arbetsgivarna och facket.
Staten vill bli av med dig, du passar inte in i bilden av svenska modellen.
Saknar du själv socialkompetens gnäll på farsan och dina förfäder vilka har (lyckligtvis) missat selektiv avel av undersåtarna påbörjad under medeltiden.
http://sno.bravehost.com/fascist/sweden.html
Detta är den enda förklaring varför Svenskarna låter sig trampas hur som helst beroende på vilken dumskalle sitter i riksdag. I andra länder hade man dragit i gång med en revolution eller åtminstone skjutit ihjäl någon.
Finns det någon annan förklaring varför har Franska Revolutionen blivit försenad i ariska delen av Europa.
Dumskallarna är väljarna som tillåter att denna fars får fortsätta.
Om jag köper en ny bil så ger jag utbyte i form av kapital, detta kapital kan gå vidare för att bygga nya bilar, vilket hjälper folk att försörja sig och sätta mat på bordet eller tak över huvudet. Dessutom hjälper det till att öka en individs självkänsla, trygghet och säkerhet.
Ger jag dock ett bidrag så hjälper det bara för stunden, och personen tar allting för givet till slut. det blir en fågelunge som aldrig vill växa upp, utan skall bli matad hela livet.
En revolt är möjlig så fort folket inte tycker likadant som styret. Alla kan inte äta bakelser eller bo i samma lägenhet även om politiker tycker detta borde gå. Och en revolt kommer definitivt att blossa upp p.g.a det kraftiga orättvisorna i samhället där även hunger, bostäder, vård mm innefattas. Något som dagens sittande politiker inte tycks se eller vilja höra talas om.
Rädsla är en annan möjlighet, och när polisen inte har resurserna eller medlen för att bekämpa brott utan jagar cyklister och bilister i sin strävan på pengar till statskassan, vad tror ni händer till slut. Tänker ni efter lite så har ni redan sett startskottet på vad som sker.
Kan bara hålla med