Det sägs ofta att levnadsstandarden för arbetslösa måste hållas på en låg nivå för att de ska motiveras att arbeta. Att om de får det för bra så kommer de att slöa till och helt plötsligt göra någonting annat än att arbeta. Att de inte tar arbetslivet på allvar om inte det mer generella livet är hotat när arbetslösheten står vid portarna.

Det finns förmodligen någon slags poäng med detta. Men om det enda som kan motivera människor att arbeta är hot om fysisk ohälsa, svält och misär, så finns det ofrånkomliga besvär både med arbetsmarknaden och incitamenten för att delta i denna.

Hunger är en bra krydda, enligt ordspråket. Men desperation är inte ett recept på ett bra liv. Särskilt inte när det normaliseras till att bli ett vardagstillstånd.

Det finns ett allt större antal människor som befinner sig i ett tillstånd av att vara sysselsatta utan att vara anställda. Som slussas från arbetsplats till arbetsplats, från arbetstid till arbetstid, och som inte har någon annan fast punkt i vardagen annat än att de sällan kan räkna med att ha en vardag.

Hur blir deras arbetsmoral bättre av att deras vardag blir sämre? Hur ökar deras incitament att arbeta mer för mindre av att de inte kan betala hyran ens när de arbetar?

Det sägs att levnadsstandarden för arbetslösa måste sänkas, så att de motiveras att skaffa ett jobb. Hur hjälps de av att arbetsmarknaden blir så pass flexibel att den inte längre behöver fast anställda?

Det finns en dubbel rörelse här. Å ena sidan görs livet för de arbetslösa svårare i syfte att få dem att sluta vara arbetslösa. Å andra sidan omdistribueras arbetslösheten mellan de lägst rankade arbetande så att de ständigt lever i ett tillstånd av att aldrig riktigt veta om de arbetar eller inte. I slutänden får bägge det sämre, och ingendera kan egentligen sägas vara motiverad att begå arbetsmarknadsmässiga stordåd i sina försök att undvika svälten.

Ty människor som är sysselsatta med att undvika svält är inte intresserade av att begå stordåd. De kan möjligtvis upptäcka en nyfunnen motivation att bege sig in på en brottsligare form av karriär, men det är nog inte riktigt det som avses med orden motivation eller incitament.

Vad vi ser är den gradvisa uppluckringen av gränsen mellan arbetslös och arbetande. De arbetslösa ska få det sämre i motiverande syfte; de inte riktigt anställda är inte riktigt anställda, och kan inte räkna med att deras komplicerade varianter av projektanställningar, inhopp, ackord, timlöner och vikariat kommer att räcka till det där som behövs för att klara vardagen. Gränsen mellan anställd och arbetslös håller på att förvandlas till en gräns mellan arbetslösa och snart arbetslösa, vilket gör att bägge kan hotas med den arbetslöses incitamentfyllda vardag.

Det finns ingen som helst värdighet i detta. Inte för individen som inte kan planera sin vardag på grund av skräcken för ekonomisk ruin, och inte heller för det samhälle som baserar sin existens på att de lägre klasserna lever i konstant skräck för att incitamentet för att arbeta hårdare en dag ska ta död på dem.

Det är inte värdigt ett samhälle som vill kalla sig civiliserat. Det är dessutom inte värdigt ett samhälle som vill göra några som helst anspråk på att vara rikt.

Det borde inte vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle består av värdiga medborgare. Det borde inte heller vara ett radikalt påstående att ett värdigt samhälle inte ska behandla sina fattiga värre än sina brottslingar. Men tack vare de motivationshöjande åtgärderna för de arbetslösa ibland oss ter sig kriminalitet som det mer lockande alternativet – om anställningsformerna nu ändå ska vara osäkra så är det väl lika bra att kunna tjäna pengar på det man gör, och den som hamnar i fängelse har en väldigt större vardagstrygghet än den som ständigt måste oroa sig för att inte ha råd med mat och hyra den här månaden heller.

Desperata tider kräver desperata åtgärder, sägs det. Förhoppnings finns det någon slags motivation att tänka tanken att tiderna inte behöver bli desperatare än vi gör dem. En motivation som inte tar sig uttryck i flygande gatstenar.