I mina mörkare stunder funderar jag på vad som skulle hända om Sverigedemokraterna gick ut med det otvetydiga budskapet om att ja, de är rasister, och ja, de står för det helt och hållet. Vad som skulle hända om de tog tillfället i akt att skippa kringsnacket och återgå till det ursprungliga imperativet. Hur många som skulle stanna kvar, och hur många som skulle dra sig till rörelsen när de inte längre behövde dansa kring det krossade glaset.

Att det skulle innebära ett betydande skifte i medlemsdemografin säger sig självt. Men tillräckligt många skulle stå kvar på de partibidragsfinansierade barrikaderna för att hålla lågan levande, och det passiva stödet från alla de missnöjda vardagsavpixlare där ute skulle vara precis så stort att ett öppet rasistiskt sverigedemokratiskt parti inte är en omöjlighet.

Det jag oroar mig för är dock inte den öppna rasismen. Det jag oroar mig för är reaktionen på den öppna rasismen.

Det finns trots allt en ständigt växande arsenal av verktyg att tillgå för den som vill reagera på upplevt farliga element i samhället. Det krävs ingen övning i kreativ juridisk hermeneutik för att använda antiterroristlagstiftning mot öppet rasistiska personer – själva poängen med rasism och invandrarhat är ju trots allt att vissa människor är mer giltiga måltavlor för våld än andra. Det är ironiskt nog också poängen med antiterroristlagstiftning, och om tillräckligt mycket rädsla kan mobiliseras så är fältet öppet för en väldigt obehaglig samhällsutveckling.

Om vi inte håller ett vakande öga öppet så är det fullt möjligt att vi upptäcker att samma skeende leder till samma resultat, oavsett vilken den katalyserande anledningen råkar vara. Sverigedemokraternas mörkare undersida utmålar muslimerna som det stora hotet och kräver extraordinära åtgärder för att komma till bukt med dem; det är inte överdrivet långsökt att anta att utmålandet av Sverigedemokraterna som ett än större hot även det kommer att ackompanjeras av krav på extraordinära åtgärder.

Extraordinära åtgärder som i dagsläget ligger helt och fullt inom ramen för dagens antiterroristlagstiftning.

Det är lätt att låta rädslan sätta agendan. Men det enda sättet att bevara ett demokratiskt samhälle är att låta någonting annat än rädsla definiera politiken.

Att tänka rätt är stort. Att tänka rätt är större.