#svpol

Svensk skola är nästan alltid i fokus. Någon aspekt av den är ständigt högaktuell i samhällsdebatten. Är det inte betygen, så är det kommunaliseringen, de dåliga kunskaperna hos våra ungdomar eller smutsiga toaletter. Just nu debatteras förslaget att redovisa den ogiltiga frånvaron i terminsbetygen.

Skola och utbildning har tagit en ovanligt stor plats i mitt liv. Jag har inte bara varit elev i 12 år och student i ytterligare några. Jag har också varit lärare både i skolan, på vuxenutbildningar i den ideella sektorn och i näringslivet. I min universitetsexamen var pedagogik huvudämnet. I min släkt kryllar det av lärare. Jag har utbildat lärare och varit pedagogisk handledare åt utbildningskonsulter. Jag har anordnat studiecirklar och kursverksamhet. Under några år drev jag ett utbildningsföretag. När jag var kommunalpolitiskt aktiv var jag suppleant i gymnasienämnden. Idag har jag två barn i den utskällda svenska skolan.

Är skolan värd sitt dåliga rykte? Det är svårt att svara på. I debatten om skolan så blandas förenklingar, svårtolkade mätresultat och skillnader i grundläggande utgångspunkter på ett sätt som gör det mycket svårt att avgöra skillnaden mellan fakta och argument. Hur bra skolan är beror helt enkelt på vad vi menar med en bra skola.

Jag själv tror att den svenska skolan är mycket bättre än sitt rykte. Kanske inte den bästa skolan i världen, men den är bra. Bättre än vad den har varit och i ständig förbättring. Skolans stora problem är vår syn på den – bilden som målas upp i media och samhällsdebatten av ett misslyckande. Det sätt vi talar om skolan formar den. Att vi ständigt återberättar exempel på skolans misslyckande, men bra sällan de tusentals solskenshistorier den också rymmer gör skolan sämre än vad den behöver vara.

En verksamhet som ständigt förringas, ett yrke som bespottas och en plats som svartmålas får svårt att dra till sig de bästa människorna. Med dåligt rykte följer låg status och låga löner. Med en stämpel av misslyckande i pannan blir det svårare och svårare att lyckas.

Foto: Asbjørn Floden

Den bästa skolan är en skola med en modern humanistisk människosyn. Elever är människor först och produkter i en kunskapsfabrik i sista hand. Vi har en skola som strävar efter att bejaka elevernas initiativförmåga, som låter dem vara med och forma sin utbildning. Det ska vi vara stolta över.

Den bästa skolan är en skola med en realistisk kunskapssyn. Kunskap är en process, en pågående förändring i våra uppfattningar om omvärlden. Kunskap är inte synonymt med vetande. Kunskap är också ett verktyg för inhämtande av mer kunskap. Vi har en skola som sätter elevernas lärande före katederundervisning och faktakunskaper. Det ska vi vara stolta över.

Den bästa skolan är en skola som inser att målet är att lära in och inte ut. Vi människor lär oss själva. Modern neurofysiologisk forskning visar att kunskapsinhämtning är en kreativ process. Undervisning kan vara en metod för att starta eller påverka inlärning aldrig ersätta det. Vi har en skola som har förstått att den egna motivationen och intresset står i centrum för all inlärning. Det ska vi vara stolta över.

Även i den bästa skolan finns det naturligtvis saker som inte fungerar. Skolan och de som är verksamma i den har en ohyggligt svår uppgift. En lärare är i direktsändning stora delar av arbetsdagen inför en publik som ofta är där under tvång. Med begränsade resurser ska hon eller han väcka intresse för information som inte efterfrågas i konkurrens med hela populärkulturen. Att resultaten kan skifta och att de ibland är rena katastrofen ska vi inte sticka under stol med.

Jag har naturligtvis åsikter om vad som är dåligt och vad som kan förbättras i svensk skola. Liksom jag har åsikter om de olika förslag och krav som ställs i debatten. Men det tänker jag skriva om en annan gång. Det här är inte ett inlägg i den debatten. Det här är en vädjan om att se till det som är bra. Att hjälpas åt med skolans varumärkesproblem.

Jag vill att vi börjar tala om när skolan är bra. Jag vill höra historier från nöjda elever, föräldrar och lärare. Historier om unga människor som lämnat skolan väl förberedda för livet. Historier om elever som fått det stöd som behövts av engagerade lärare. Historier om lärare som gör ett bra jobb tillsammans. Vi vet ju alla att de historierna finns att de kanske till och med är fler än historierna om skolans misslyckande.

Men goda nyheter kommer inte i tidningen, tyvärr.

Idag startar jag en Facebookgrupp: Den bästa skolan. Där hoppas jag få se alla de historier som så sällan syns i debatten om skolan. Jag hoppas vi ses där.

[Göran Widham är aktiv i Piratpartiet, retorikkonsult och bloggare på Sagor från Livbåten. Den här texten har tidigare publicerats här.]