#svpol

Bamse är död. Länge leve Bamse.

Det har talats mycket om denna vår barndoms björn den senaste veckan. En psykoanalytiker skulle säga att vi med denna björn som ursäkt talar om vår egen barndom, med eventuella fiktiva flyktingbarn som ursäkt inför överjaget att låta detet få en smula fritt spelrum för en stund. Med tillräckligt goda ursäkter kan vi tillåta oss göra det mesta, trots allt, och när de ligger nära till hands och ännu närmare hjärtat är de desto lättare att använda.

De flesta viftar undan psykoanalysen, men med fel ursäkter, och av fel anledningar. Ursäkten tenderar att vara någonting i stil med en personlig gruff med Freud som personlighet, men det är inte en anledning. En mer påträngande sådan är att det alltid är lika olustigt med någon som säger att det som görs görs av andra anledningar än de sagda – som påminner om att den officiella ursäkten inte är den egentliga anledningen och på något vis hotar avslöja att det ensamma, otrygga barnet bara låtsas veta vad det gör med sin vuxenhet. Att de högtravande partiprogrammen är att betrakta mer som ursäkter än någonting annat.

Om psykoanalysen ska viftas bort så är det snarare med hänvisning till att den är kulturellt situerad och svår att använda utanför vissa livsvärldar. Att den envisas med att påstå att saker och ting inte är som de ser ut att vara är, däremot, en lisa för själen och den kreativa impulsen.

När vi reagerar på att Bamse säger att inte ens världens starkaste björn kan hjälpa alla, att Skalman ger rådet att stanna i skolan till arga barn, och att serien inte slutar med att hela familjen brutalt tvångsomhändertas av polisen för att sedan torteras oavbrutet i flera veckor innan de tillåts dö –

Det ligger i sakens natur att det inte längre handlar om Bamse. Men det blir så mycket lättare att tala om det, eftersom det finns en naturlig ursäkt inom räckhåll.

Det ligger också i det politiska samtalets natur att helt plötsligt konfronteras med nya, oförutsedda samtalsämnen utan att samtalets innehåll egentligen förändras. Helt plötsligt träder en ny ursäkt in på banan, och samma gamla samma gamla kan läggas fram igen med endast grammatiska förändringar till innehållet.

Politiska samtal handlar uteslutande om ursäkter. Politik är trots allt en social aktivitet, och den med bäst ursäkter vinner. Vilket inte nödvändigtvis hjälper den med bäst anledningar.

Det brukar ofta sägas att all makt utgår från folket, och att alla politiska mandat ges på grundval av informerat medgivande från medborgarna. Inbyggt i detta finns att makten och politiken ska förklara sig för folket – ingen kan trots allt ge medgivande till någonting de inte förstår sig på eller kan ursäkta. Omotiverad politik är lite närmare en naturkraft än en demokratisk process – vilket vilken person som helst som använder formuleringen “nu har politikerna bestämt att” kan bekräfta för dig.

Bamse, däremot, är en seriefigur, som aldrig riktigt ursäktat sig för att ha orsakat politiska samtal. Han är en ursäkt som ligger nära till hands, som tillåter de flesta att ta ett steg in på scenen och vara någonting annat än en publik för en stund. Även när vi inte har något intresse av honom själv så har vi ett intresse av de frågor han ursäktar oss att tala om, och som sådan är han värd att fira.

Ty om Bamse är den ursäkt som slungat in dig i det höghastighetsstillestånd som är det samtida politiska samtalet –

Tja, då behöver vi onekligen mer av honom. Men inte på grund av, utan för att. Anledning, snarare än ursäkt.

Bamse är död. Länge leve Bamse.