#svpol

Det är en urgammal sanning att allt som företas kostar pengar. Det är också en etablerad sanning, som organisationer och individer världen över kämpar med att anpassa sig till – allt från den exploaterade arbetaren som motiverar sitt alienerade arbete med sin överlevnad, till de stora företagen som ständigt försöker rationalisera bort onödiga kostnader, till politiker som måste motivera sina budgetprioriteringar.

Det ligger i sakens natur att det blir en prioritet att införskaffa pengar. Vad som än ska göras.

Eftersom det är en lika urgammal som etablerad sanning så finns det en enorm erfarenhet på området, liksom ett antal standardmetoder. Så som att, exempelvis, ta ett lån, hitta investerare, be om donationer (med olika grader av pomp och ståt), sätta upp en flattr-knapp, sälja merchandise, sälja konsulttjänster – det finns en hel uppsjö av alternativ och strategier för att tjäna pengar.

En av dem är att sälja droger.

Droger är något av standardfinansieringsmodell 1A för många kriminella organisationer. Dels eftersom det i praktiken är en skattebefriad ekonomisk zon (huruvida moms gäller för marijuana eller inte är för de flesta en högst akademisk fråga), men än mer eftersom profitmarginalen är enorm.

Ekonomer världen över kan berätta om tillgång och efterfrågan. När tillgången på någonting är lägre än efterfrågan, så går priserna upp. Och att göra någonting olagligt och konsekvent stigmatisera detta någontings användare är, för att inte hymla med det, ett sänkande av tillgång som heter duga. Eller, i konsumentperspektiv, en prishöjning av inte helt ringa mått.

Mycket bläck – fysiskt så väl som metaforiskt – har spillts på att diskutera drogfrågan. Det mesta har problematiserats – drogerna, användarna, langarna, sociala omständigheter, allt. Det finns en rik, nyanserad och ibland direkt obehagsframkallande litteratur på området, och alla som vill kan besöka sitt närmaste bibliotek för att ta del av denna.

I praktiken, utanför böckernas värld, är kriminaliseringen av de flesta aspekter av droger (innehav, försäljning, användning, transportering etc) en guldgruva för diverse kriminella organisationer. De flesta av dem är inte kriminella för att kunna sälja droger, men de är desto bättre finansierade och rustade att göra det de egentligen vill göra eftersom de har pengar nog att göra det. Och genom att fortsätta hålla droger kriminaliserade ger staten och samhället aktivt pengar till dessa kriminella organisationer – jag vill nästan gå så långt att säga att staten oavsiktligen subventionerar deras verksamheter genom detta.

Om vi vill komma åt den organiserade kriminaliteten behöver vi tänka större än att sätta dit enskilda kriminella. Med tillräckligt mycket pengar går det alltid att anställa någon att göra de riskfyllda delarna åt en. Om vi vill ha reell effekt måste vi sluta sopa problemen under mattan, sluta förse kriminella element med möjligheter att finansiera sig själva och, än mer, sluta försvåra livet för de medborgare som drabbas av både den ökade kriminaliteten OCH de missriktade försöken att stävja den.

Det är en urgammal sanning att allting kostar pengar. Det borde därmed vara en prioritering att se till att göra det så svårt som möjligt för den organiserade kriminaliteten att finansiera sig själv.

Börja med att försvåra modell 1A.