Mycket kan sägas om Hans Majestät Konungen.

Det kan, exempelvis, sägas att han är en lögnaktig kvinnokarl som minsann inte kan skilja mellan rätt och fel, och vars felbara känsla för dekorum lämnar tusen saker att önska.

Det kan också sägas att han är en dyslektisk tölp vars enda merit är att ha blivit född i rätt period av livet.

Eller att det är dags för den gamle att avgå till förmån för nya förmågor. Eller bara förmågor.

Eller att hela konungaämbetet är överspelat och borde läggas ner omgående.

Eller att det är en konstitutionell och demokratisk styggelse att vi fortsätter ha en statschef vars tillträde sker via arv.

Eller –

Den här listan skulle kunna pågå ett bra tag. Nyckelordet här är “mycket“.

Att säga att konungadebatten har återuppstått på sistone vore något av en underdrift. Helt plötsligt är statschefen på allas läppar – och tusentals varianter av det som återfinns ovan har yppats av tvärsäkra människor som alla vet vad som bör göras inom den snarast möjligaste framtiden.

Visst är det bra att kunna säga sådana saker om sin statschef utan att behöva frukta omedelbara repressalier?

Foto: Dplanet::

Ett argument mot att reformera statschefsämbetet är att saker och ting bevisligen fungerar utan att statschefen egentligen gör någonting. Eller, rättare, att saker och ting fungerar trots att statschefen går omkring och gör allt annat än att chefa över staten. Inte bara på grund av den många gånger ack så missbrukade maximen om att inte försöka fixa saker som inte är trasiga, utan även på grund av den enande och stimulerade funktion detta aktiva ickegörande har på det offentliga samtalet.

Tänk på saken. Med närmast strategiskt jämna mellanrum går vår statschef och gör någonting som skapar kontrovers (utanför skvallerpressen). Med viss fördröjning efter dessa tillfällen aktiveras samhällsdebattörer från de mest oväntade av håll, och genom att förenas av en plötslig gemenskap i kritiken av statschefen uppstår nya, oväntade möten mellan människor. Folk som annars knappt kan komma överens om att vatten historiskt sett tenderat att vara vått kommer helt plötsligt fullständigt överens om att Brunei inte var en helt snygg episod. För att ta ett exempel som håller på att falla ur mannaminne.

Och, än mer, så etablerar det en kultur av statskritik som vore fenomenalt oumbärlig om den bara vågade riktas mot någonting annat än just statschefen. Med den självklarhet som statschefen kan kritiseras utan att kritikern riskerar någonting alls, följer också att det borde vara lika självklart att kritisera andra statsfunktionärer när de går omkring och gör ogenomtänkta saker.

Kort sagt – kungen fostrar goda, demokratiska, kritiska medborgare som står redo att hugga ner vilken politiker som helst som vågar sig på att inte hålla stilen. Och det eftersom medborgarna haft så väldigt många tillfällen att öva upp sig på Hans Majestät Konungen. Utan att behöva frukta några som helst konsekvenser för sin framförda kritik.

Mycket kan sägas om vår statschef. Men att han inte gör sitt jobb eller fyller någon funktion?

Det kan behöva sägas många, många, många gånger till.