Vems demokrati?
on June 3rd, 2011 at 12:00Demokrati är inte så viktigt för dagens unga.
De är upptagna med att läsa utbildningar som inte leder till jobb, jobba på arbetsplatser som gör allt för att slippa behålla dem, leva i boendeförhållanden som är högst tillfälliga, övervinna tankemönster som är anpassade för en tid före dem, och dessutom med hela projektet att vara människor.
Demokrati är en lyxfråga när nästa räkning är oroväckande lik en vräkning.
Det är inte så att dagens ungdom är lata, bortskämda och oföretagsamma. Om något så kan föregående generationer, som kunde ta för givet att fabriken fortfarande fanns kvar vid avslutad skolgång, framställas som sådana i jämförelse. Den som vet med sig att det enda som behövs i arbetslivet är två händer och en tolerans för arbetsalienation behöver inte formulera ett CV.
Eller ens förstå vad som menas med att bygga ett eget varumärke.
Parallellt och i takt med den ekonomiska osäkerheten byggs ett otrygghetsnät upp för att fånga upp de som till äventyrs missade att globaliseringen medför ekonomiska fördelar. Med en arbetslinje som i det längsta undviker att beröra frågan om hur ett individuellt fenomen kan vara så oroväckande kollektivt, stigmatiseras individer för att det formella ansvaret ska kunna säga till sina väljare:
I takt med den ekonomiska osäkerheten blir det också angelägnare att finna syndabockar. Att skylla arbetslösheten på de arbetslösa är en enkel metod. Men även de stigmatiserade söker sina egna syndabockar, i en missriktad akt av motstånd. Det är invandrarna som orsakat problemen! Om de inte vore så många, så annorlunda och så närvarande så hade allt varit bättre!
Att ha rätt är ibland mindre viktigt än att ha gemenskap.
Samtidigt, på tre parallella kanaler motiverade av sina reklamavbrott, talas det om det goda livet. Det med pengar, vimmelbilder, trygga anställningar, lediga parkeringsplatser och vindsvåningar. Det med handväskor för flera månadshyror, regelbundna svårigheter att sysselsätta sig på flygplatser och en påtaglig frånvaro av det vissa kallar vardagsbekymmer.
Det här är inte ditt liv. Och det är förmodligen ditt fel.
Att beklaga sig över demokratins tillstånd är lovvärt. Det ger sympatipoäng, och är oerhört svårt att säga mot. Det ligger i demokratins väsen att alltid vara ett ständigt ofärdigt projekt, med ett potentiellt förfall bakom varje hörn. Det finns därför alltid nya möjligheter att beklaga sig; även ett juridiskt fullbordat paradis skulle ha sina duster med mänsklighetens inneboende oförmåga att fatta kollektiva beslut. Och det finns alltid beslut som måste motiveras med någon slags beklagan.
Men att beklaga sig är inte alltid detsamma som att vilja förändra. Förändring kräver ju trots allt förändring, vilket är långt farligare än till och med ett demokratiunderskott. Och om förändring är det enda sättet att komma åt demokratiunderskottet, så visar historien oss att den generella tendensen är att skjuta upp den tills den händer av sig självt.
Demokrati är inte så viktigt för dagens unga.
För att inte tala om de vuxna.
Demokrati är ingen lyxfråga. Det finns ju en hel massa folk i mycket fattigare länder än Sverige som är redo att dö för det. Tvärtom: det är att inte bry sig om demokrati som är en lyxfråga.
De ungdomarna du nämner som har svårt att få ekonomin att gå ihop är faktiskt de som bryr sig mest om politik. De som har det lätt och aldrig behövts anstränga sig för någonting är dem som inte bryr sig.