#svpol

“They say Islam a religion of peace. Do you buy that?”

“Yes, when they blow you up there’s a piece of you over there, one piece over there, another piece over there…”

– Bill Maher, i en intervju med Anderson Cooper

I år är det tio år sedan World Trade Center föll, den elfte september. Minns du var du var när du först hörde talas om attacken? Det sägs ju att när någonting sådant inträffar minns varje människa var man var och vad man gjorde när man hörde talas om det. Det är den typen av händelser som för alltid förändrar debattklimatet och synen på världen, och vad människor är benägna till. Det förändrade också för alltid synen på islam, och framför allt islamsk terrorism, som sedan under hela 00-talet debatterades fram och tillbaka.

Detta startade ju också den hätska debatten om övervakning av enskilda medborgare, framför allt på internet, för att förhindra liknande attacker att äga rum. Jag har själv lite bytt position när det gäller övervakningssamhället. Säkerheten för medborgarna måste ha hög prioritet, men samtidigt för övervakningen inte få sådana proportioner att de inkräktar på oskyldiga människors privatliv i onödan. Det finns ingen som vill se ett Orwellianskt samhälle växa fram, men ett säkert och tryggt samhälle tror jag är någonting de flesta skulle betala ett relativt högt pris för att säkerställa. Ingen tänkande och kännande människa vill trots allt ha ett nytt elfte september.

Den islamska terrorismen har också radikaliserats under 00-talet, det vill säga blivit tio gånger värre. Vi har förutom WTC-attacken sett terrorattentat i flera europeiska länder, och även våldet emot kristna i mellanöstern har ökat. Islamistisk terrorism är inte det största hotet emot den västerländska civilisationen, men den är ändå ett hot. I mellanöstern ställer den religiösa extremismen till stora problem, och har gjort så under lång tid. Denna extremism har nu också börjat sprida sig till Europa och USA.

Jag är inte emot islam i sig, jag har läst och studerat Koranen och som litterärt verk är texten, precis som de bibliska och andra antika skrifter, väl värda att bevara, om inte annat än som ett testamente på hur långt vi har utvecklats som människor. Men en ideologi som kan användas till att rättfärdiga massmord av typen att flyga plan in i skyskrapor, eller mordförsök på människor vars enda ”brott” är att ha ritat en karikatyr av en helig profet eller att ha framför kritik av religionen, är i starkt behov av reform.

Det finns extrema krafter i så gott som alla religioner, i alla fall de som innefattar total underkastelse och lydnad under en gudomlig auktoritet, men det betyder inte att det är försvarbart, eller att man kan skylla det hela på ”extremister” och inte se att stora delar av problemet ligger i ideologin själv. Faktum kvarstår att de människor som säger sig tillhöra och stötta ideologin, även om de skalar bort de uppenbart omoraliska lärorna, ger skydd åt de extrema krafter vars mål är att missbruka de ideologiska lärorna för sina egna destruktiva syften.

Extremism är ju naturligtvis inget nytt fenomen. Det har alltid funnits mer eller mindre extrema krafter i stort sett överallt, men det civiliserade samhället har som uppgift att kontrollera och motarbeta dessa krafter. Det sekulära samhället, speciellt i västvärlden, har i regel varit relativt bra på detta. De extrema krafterna har hållits i schack och både samhället och dess medborgare har fått möjlighet att utvecklas i en positiv riktning.

Foto: Harper Ganeswoort

Islam går idag igenom samma process som kristendomen undergick under upplysningstiden. Kritiken emot islam och dess sanningsanspråk liknar de som fördes fram emot kristendomen under 1700-talet och som fortsatte under 1800- och 1900-talen, och som format den sekulariserade och moderata kristendom vi har idag. Detta är en nödvändig och oundviklig utveckling, då människor blir med medvetna om religionens skadeverkningar och negativa utslag som blir alltmer omöjliga att blunda för. Det går aldrig att avskaffa religionen helt, en reformerad religion är antagligen det bästa möjliga resultatet man kan nå.

Det är förstås inte politiskt korrekt att säga att de västerländska värderingarna är överlägsna andra värderingar, men det är dessa värderingar och normer som givit oss det välstånd vi har idag, både ekonomiskt och kulturellt. De positiva effekterna av dessa normer och värderingar är omöjliga att förneka, och i det avseendet är det helt korrekt att säga att de är överlägsna andra som inte ger lika bra eller rent av negativa effekter för ett samhälle.

Har västvärlden rätt att försvara dessa värderingar emot destruktiva krafter utifrån? Mitt svar på den frågan är ja, det som upplysningen tillförde framför allt Europa är för viktigt, för värdefullt för att låta gå förlorat. När yttre krafter hotar att rasera det människor under sekler byggt upp är det mer än rättfärdigat att slå tillbaka. Ett “vända andra kinden till”-tänkande fungerar inte i längden, det skulle innebära den västerländska civilisationens undergång.

Länderna i mellanöstern, länder där islam har skrämmande stort inflytande, har inte nått samma nivå av välstånd som västvärlden. Detta är förstås inte bara religionens fel, även om teokratin har en stor del i detta. Det är inte bara religionen som degraderar samhällen, men i religionens namn kan många oförrätter begås som annars skulle väcka starkt motstånd och fördömande.

Jag är dock lite ambivalent emot begreppet islamofobi. Å ena sidan tycks det syfta till en överdriven rädsla för muslimer överlag, och i det avseendet kan jag förstå det. Men å andra sidan tycks begreppet användas också på kritiken som riktas emot islam idag, och detta är enligt mig någonting helt annat som inte har med fobier att göra.

Att rikta kritik emot islam är inte att vara islamofob. Med samma logik, skulle man i så fall vara ”kristofob” om man kritiserar katolska kyrkans uttalanden om aids i Afrika? Eller är man ”judeofob” om man kritiserar Israels bosättningar på västbanken? Människor verkar ibland ha svårt att skilja på legitim kritik och överdriven rädsla, och detta är förståeligt. Det är ibland mycket svårt att skilja på vilka synpunkter som förs fram på grund av rädsla, och vilka som förs fram på grund av en oro inför ett reellt hot.

Provokationer är däremot en annan sak. Att provocera för sakens skull leder sällan till någonting positivt. Det kan diskuteras huruvida vissa uttalanden om islam är rena provokationer på grund av rädsla eller välförtjänt kritik, det är som sagt ibland svårt att se skillnad. Men en sak är i alla fall klar: ingenting rättfärdigar att svara på en provokation genom att ta till fysiskt våld. Civiliserade människor dödar inte varandra, de åtalar varandra.

Islam har enligt mig förbrukat sitt förtroendekapital i världen, på samma sätt som kristendomens förtroendekapital försvann redan under medeltiden. Extrem eller inte, så är religionen inte en väg till vare sig sanning eller fred. Det är därför det sekulära samhället, där staten är fullkomligt neutral i religiösa frågor det enda statsskicket som är långvarigt hållbart.

Med det sagt skulle jag aldrig vilja förbjuda religiösa yttringar bland befolkningen, för det första vore det omöjligt, för det andra vore det inte önskvärt. Det handlar snarare om att kontrollera de extrema strömningar som finns överallt, inte bara inom religionen. Det är detta man måste kämpa för, det är livsnödvändigt för mänsklighetens vidare fortlevnad och välstånd, vare sig det gäller mellanöstern eller norra Europa.

[Karl Henrik Karlsson är humanist och litteraturvetare. Det här är en något redigerad version av den text som står att finna här.]