När könsnormen anfaller
on August 5th, 2011 at 12:00Det finns något av en tendens att utmåla könsfrågor som ett abstrakt tidsfördriv som bara överutbildade, överakademiska överambitiösa människor har tid med. Som någonting som har att göra med allt annat än den vardag som pågår här och nu. Som en elitsport som verklighetens folk är för evigt bannlysta från – av upplyst ointresse.
Det finns något av en tendens. Du har förmodligen stött på den någon gång.
Problemet med detta sätt att se på saken är att det missar en fundamentalt ofrånkomlig del av könspolitiken, som absolut ingen kommer ifrån. Inte ens de som engagerar sig som mest i HBT-frågor, och allra minst de som inte engagerar sig alls. Nämligen den lilla aspekten att alla medborgare måste vara antingen det ena eller det andra, antingen man eller kvinna. Något tredje gives icke.
Särskilt inte i passet. Men ännu mindre i vardagen.
Att vara ett kön är förknippat med vissa förväntningar. Vi skulle nästan kunna kalla det ansvarsområden. En man måste, en kvinna måste – en man får inte, en kvinna får inte. Beroende på tid och omständigheter ser dessa måsten och förbud olika ut, men principen är alltid densamma. Som endera har du ett obönhörligt tryck på dig att leva upp till rollen som man/kvinna, och ett ännu obönhörligare tryck om du av någon anledning går omkring och gör någonting annat än rolluppfyllande.
Och som vi såg ovan så har uppdelningen man/kvinna anspråk på att vara allomfattande. Alla ska med. Med våld, ibland, när det sociala tryckets effekter inte är tillräckliga.
Det finns något av en tendens att utmåla könsfrågor som ett abstrakt tidsfördriv för vardagsfrånvända akademiker. Ingenting kan vara längre från sanningen – och det snabbaste sättet att bekräfta det är att försöka sig på att bryta en könsnorm i sin egen vardag.
Om det redan nu har börjat framstå som ett otänkbart alternativ, så har du precis slagit hål på myten om att könsfrågor är en elitsport.
Grattis.
Om du som kvinna inte tror på att killar inte är lika begränsade av sin könsroll: Fundera på om du skulle gilla att se din kille i kjol. Sen ber du honom ha kjol på sig och går till ICA o handla mat tillsammans. Notera hur andra bär sig åt mot honom. Ge honom en stor kram när ni kommer hem som tröst.
Jag känner faktiskt inte igen mig i den bild du målar upp. Jag ser snarare en motsatt trend: att människor blir mer och mer medvetna om vilken roll (no pun intended) könsroller har i vardagen, och att detta debatteras fram och tillbaka i högre grad än tidigare
Jag ser ett samhälle växa fram som är mer förstående och tolerant emot avvikanden från normen, ett samhälle där till och med högt uppsatta politiker och andra makthavare kan vara öppet homosexuella utan några större problem
Könsrollerna handlar ju naturligtvis inte enbart om vilket biologiskt kön man tillhör, eller ens vilken sexualitet man har, och jag tror att de flesta människor idag faktiskt har tagit till sig detta faktum och applicerar det på sin vardag på ett annat sätt än tidigare
Egil: väl illustrerat.
Henrik: jag ser någonting liknande. Särskilt när det handlar om folk i vår ålder. Det är dock något ojämnt fördelat – på vissa platser finns förståelse, andra inte. Och om saker kan skuffas ens en aning i rätt riktning där det inte finns, så är mycket värt.
Baby steps, som jänkarna kallar det.
I vardagen finns det precis hur många variationer och alternativ som helst.
I passet finns det inte, men passets kön är inte heller förknippat med några förväntningar.
Det jag ser, i min verklighet, det är att födslar tenderar att påverka ansvarsfördelningen i traditionell riktning – även i de många högst otraditionella familjebildningar som jag personligen har kontakt med.
Den saken verkar man inte kunna göra något åt.