Det finns något av en tendens att utmåla könsfrågor som ett abstrakt tidsfördriv som bara överutbildade, överakademiska överambitiösa människor har tid med. Som någonting som har att göra med allt annat än den vardag som pågår här och nu. Som en elitsport som verklighetens folk är för evigt bannlysta från – av upplyst ointresse.

Det finns något av en tendens. Du har förmodligen stött på den någon gång.

Problemet med detta sätt att se på saken är att det missar en fundamentalt ofrånkomlig del av könspolitiken, som absolut ingen kommer ifrån. Inte ens de som engagerar sig som mest i HBT-frågor, och allra minst de som inte engagerar sig alls. Nämligen den lilla aspekten att alla medborgare måste vara antingen det ena eller det andra, antingen man eller kvinna. Något tredje gives icke.

Särskilt inte i passet. Men ännu mindre i vardagen.

Att vara ett kön är förknippat med vissa förväntningar. Vi skulle nästan kunna kalla det ansvarsområden. En man måste, en kvinna måste – en man får inte, en kvinna får inte. Beroende på tid och omständigheter ser dessa måsten och förbud olika ut, men principen är alltid densamma. Som endera har du ett obönhörligt tryck på dig att leva upp till rollen som man/kvinna, och ett ännu obönhörligare tryck om du av någon anledning går omkring och gör någonting annat än rolluppfyllande.

Och som vi såg ovan så har uppdelningen man/kvinna anspråk på att vara allomfattande. Alla ska med. Med våld, ibland, när det sociala tryckets effekter inte är tillräckliga.

Det finns något av en tendens att utmåla könsfrågor som ett abstrakt tidsfördriv för vardagsfrånvända akademiker. Ingenting kan vara längre från sanningen – och det snabbaste sättet att bekräfta det är att försöka sig på att bryta en könsnorm i sin egen vardag.

Om det redan nu har börjat framstå som ett otänkbart alternativ, så har du precis slagit hål på myten om att könsfrågor är en elitsport.

Grattis.