#svpol

Det historiska handgemänget mellan förmögen och fattiga hade egentligen inte varit över under tjugohundratalets barndomsår, trots att många antingen lyckades övertyga sig själva eller lät sig övertygas om att så var fallet. Faktum var att spaltmeter i allsköns press flitigt fylldes av de fina herrar och damer, som gärna ville berätta för folket hur fantastiskt landet blivit, där alla, sade man, åtnjuter en alldeles särskilt stor valfrihet. Och eftersom de flesta av dessa herrar och damer var både utbildade och välbeställda, blev det som så, att inte många ifrågasatte deras budskap.

‘För var det till exempel inte fantastiskt’, hade en välansedd herre skrivit, ‘att man nuförtiden kunde gå till vilket apotek som helst för att få läkemedel?’ Att köerna var längre och att rätt medicin inte alltid stod att finnas dit man gick brydde han sig inte om – själv köpte han huvudvärkstabletter ibland, men inte mycket annat. En annan menade högljutt att ‘ungdomen, de hade minsann skämts bort i lönekuvertet’. För honom var det en självklarhet att om man undlät att fullt betala ut till de redan arbetande vad arbetet var värt kunde snart fler kunde anställas av näringen. Dessutom gillade ju ungdomen att flytta på sig hela tiden, skrev han – varför skulle de vara så svåra att göra sig av med? ‘Och var det ändå inte föråldrat’, tyckte en dam, ‘detta med fack? Förhandla sin lön kunde väl var och en göra med sin chef?’. Hon hade själv bra betalt och gillade sin chef.

Ja, det visste ju alla, påminde de fina herrarna och damerna, att själv veta själv bäst. Det visste ju varje skolbarn. Det var ju nu delvis sant. En gång i historien, för mycket mycket länge sedan, hade man i Frankrike rest sig för att förneka tyrannin och med samlade röster avsatt kungar och baroner, drottningar och baronesser från sina höga säten – med blott drömmen om individens inneboende frihet och jämlikhet i åtanke. Men den drömmen eller lärdomen, då i tjugohundratalets barndomsår, hade inte varit vad de fina herrarna och damerna egentligen var ute efter. Idéen om denna frihet hade förvisso en gång använts som verktyg för att riva ned de högsta av säten, men hade på senare tid kommit att användas för att bygga helt nya – inte längre sammansatta av stål, religion och tradition, som på de franska kungarnas och drottningarnas tid, utan subtilt konstruerade säten av makt, sammanfogade av mänsklig girighet, illa maskerad av en billig, falsk lyster av frihet.

[Daniel Strömholm är en 26-årig akademiker från Lund med penchant för det skrivna ordet som på fritiden engagerar sig med att sucka uppgivet kring den svenska politiken och spilla ut kaffet över demokratins förfall.]