#svpol

Vad göra när omvärlden konstant och konsekvent utmålar en som någonting man kanske eller kanske inte är? Vad göra när det som sägs i media om en enbart och endast har en nedlåtande och skandalsökande karaktär? Vad göra när det verkar som att det finns en stor och icke ifrågasättbar konsensus rörande både en själv och ens frågor?

Tricket är att inte gå ut och försöka förneka det hela. Det leder ingen vart. I stället anpassar man sin retorik till status quo, och utgår från det i sina försök att nå ut till folk. Om det visar sig att det inte går att ändra på andra, så får man ta och ändra på sig själv.

Det må ha skrivits spaltmil om hur korkade Sverigedemokraterna är, men de har varit allt annat än korkade när det gäller att anpassa sin retorik. De har blivit konsekvent och närmast formellt uteslutna ur långt fler saker än någon orkar räkna, och som resultat av detta har de börjat tala om demokrati, inkludering och yttrandefrihet. Ett väldigt vanligt slagord hos deras ideologer är att yttrandefrihet inte gäller såvida den inte även gäller människor som tycker annorlunda. Vilket, i sammanhanget, har varit väldigt tilltalande för de som sett SD:s exkludering (reell eller inbillad) och tänkt att, hey, demokrati gäller antingen alla eller ingen! Helt plötsligt står de exkluderade stackarna för en demokratikamp, mot ett enigt etablissemang som ständigt utestänger dem med odemokratiska metoder.

Någonting annat de kapitaliserat på är alla dessa otaliga försök att störa deras sammankomster som inträffat i tid och otid. Detta särskilt som väldigt många nickat instämmande åt de vänsterautonomas göranden och – i många fall bokstavliga – låtanden. Särskilt som polisen i vissa fall låtit dessa hållas. Det spelar ingen roll hur eller varför – de har kunnat greppa sympati och demokratipoäng (och, än mer, röster) på sin roll som utstötta och motarbetade demokratikämpar. Igen.

Foto: Scott Robinson

Att det sedan skrivs tusentals blogginlägg, något färre debattartiklar och någon miljon tweets om hur, varför, i vilken grad och i vilka sammanhang Sverigedemokraterna är korkade hjälper bara till att spä på den här myten om hur exkluderade och odemokratiskt motarbetade de är. För varje gång någon hackat ner på dem har de kunnat vända sig både till varandra (och till andra!) och säga – se, vad var det vi sade?

Grejen här är att även smarta och demokratidiggande personer har dragits med av det här. Jag säger inte att de “gått på det”, eftersom de flesta av oss skulle säga oss vara för demokrati om vi blev tillfrågade. Men det är värt att notera hur Sverigedemokraterna lyckats sätta ett likhetstecken mellan sig själva och demokratitanken, och hur mycket alla deras motståndare lyckats hamra in detta genom att vara aktiva motståndare mot dem. Det finns en hel del smarta människor som röstat på SD, och det beror mindre på “invandringsfrågan” än på en sedan länge pågående kooptering av demokratitanken.

Och, i all ärlighet – när människor som uppriktigt kämpar för demokrati kallas odemokratiska, har de då inte börjat få rätt på något plan?

Tricket är att inte förneka att alla är emot en. Tricket är att anpassa sin retorik utifrån detta, och sedan göra den bästa lemonad som någonsin gjorts av ett par citroner.

Nu kommer det att bli intressant att se om den här strategin håller till 2014, eller om all den medieexponering som genererats tills dess lyckats göra myten oanvändbar.

Vad tror ni?

[Denna text är en något omarbetad version av en text som finns publicerad här. Vill du bidra med en replik till det ovanstående, en egen artikel eller ett omarbetat inlägg, skicka den då till oss.]