#svpol

Att debattera är någonting som är ständigt aktuellt. Att en gång för alla sätta sig ner och hålla Diskussionen som ska ända alla diskussioner, däremot, är det inte. Det enda som kommer ur en sådan slutgiltig diskussion är fundamentalism, och när det inte längre finns någonting att diskutera så är det enda som återstår att lyda.

Det vill säga motsatsen till demokrati.

Detta innebär att det finns ett ständigt behov av någonstans att diskutera. Det är inbyggt i demokratins väsen att diskussioner pågår, och det är inbyggt i diskussionens väsen att de pågår någonstans. I dessa moderna (eller senmoderna) tider kan de pågå både online, offline eller i någon slags framväxande hybridform.

De gamla grekerna brukade föra sina diskussioner på torgen. Bokstavligen. Det var ett offentligt utrymme dit alla (medborgare) hade tillträde. När det politiska växte sig större än vad torgen klarade av att hantera (både i termer av fysiskt utrymme och politiska sakfrågor) bildades över tid ett mer representativt system, med ombud och – om vi hoppar några tusen år – parlament.

Med internets intåg i vardagen har torget återuppstått. Tillgången har blivit allmängods, och med bloggar så kan var och en torgföra sina frågor efter bästa förmåga.

Foto: Olivier Bruchez

Problemet med egna torg är förstås att de är just egna, och det är inte självklart att någon kommer att ta sig vare sig tid eller dit. Vilket å ena sidan har bidragit till att den gamla tidens gatuutropare har fått något av en återuppståndelse, främst då via twitter. Å andra sidan återuppväcker de också behovet av mer allmänna torg, där människor befinner sig i största allmänhet. Vanligtvis är de förstås på väg någon annan stans den korta stund de är där, men de finns ändå där.

Torgen återuppstår, egna och allmänna. Och diskussionen pågår, mellan och om medborgarna.

Någonting som går förlorat i denna mångfald av torgbyggen och diskussioner är en plats att verkligen lägga ut texten. Ens egna torg – vars främsta exempel är bloggar – är inte optimala för längre utläggningar (i alla fall inte för den som vill ha läsare snarare än åskådare), och de traditionella allmänna torgen – ibland kallade gammelmedia, även om de numera ibland är väl så nya  – har traditionellt gjort en poäng av att bara publicera i vissa format. Och från vissa avsändare.

Det behövs något av en tredje plats, som inte har något intresse av att avfärda någon med orden “för mycket text” eller “kom tillbaka när du är någon”. Någonstans där intresserade och berörda parter kan lägga ut texten – med relevanta källreferenser, exkurser och begreppsförklaringar, om och när så önskas.

Här är vi.