#svpol

Begreppet “konservatism” är ett av de mest missförstådda inom samtida svensk politik. Vanligtvis används det som tillhygge av diverse aktörer som anses sig vara progressiva, och då främst mot andra aktörer som av någon anledning inte håller med om en viss ståndpunkt. Eller så målas en nidbild av konservatismen som ett okritiskt vurmande för en tid som flytt, oavsett om denna tid faktiskt funnits eller inte. Sverigedemokraterna utmålas ibland som konservativa, i och med att de säger sig värna om någonting som är väldigt likt en oerhört samtida bild av ett svenskt sjuttiotal.

Det är inte underligt att tanken på att vara konservativ inte riktigt slagit igenom bland dagens allt mer politiskt intresserade ungdom.

Det är av samma anledningar inte heller underligt att sådana konservativa värderingar som att skynda långsamt, tänka ett varv extra och ge saker den tid de behöver inte heller går hem. Att skynda långsamt är ett PR-mässigt självmord när mediedreven slår till, att tänka till ett varv extra producerar ofta lösningar som tar för lång tid att formulera, och hela grejen med att ting tar tid blir snart delegerat till att bli Bodil Jönssons ensak. Kvar står vi med ett politiskt klimat som kräver evig utopi – nu!

Ändå åligger det varje modernt samhälle att skynda just långsamt. I och med att alla eventuella förändringar i politisk inriktning med nödvändighet tar tid på sig att få synliga effekter på samhället – det må vara i form av förändrad skattesats, förändrade villkor för arbetslösa eller en satsning på någonting – så ligger det i sakens natur att det inte omedelbart går att avgöra huruvida en viss politisk gärning fungerat eller ej. Såvida inte gärningen i fråga lett till en ren katastrof, tenderar resultaten på kort sikt att vara plus i ena kanten och minus i den andra. Att ta ett enstaka plus och utifrån detta hävda att det varit en otvetydig framgång är förhastat; precis som det är lika förhastat att konstatera att någonting varit en solklar försämring bara för att ett enda minus kan uppvisas.

Foto: Jonathon D. Colman

Den som frågar en muslim om Gud kommer att få svaret att Gud är större. Inte större än dig, utan större än vad du kan tänka dig. Som politiker ligger det i vår arbetsbeskrivning att tänka samma tanke. Samhället är större än vi förstår, och hur mycket vi än lär oss så kommer det ständigt att överraska oss på sätt vi inte kommer att förstå förrän nästa överraskning tar vid. Att tänka mindre är så är antingen småsint, att inte ta sitt politiska uppdrag på allvar, eller ett tecken på att ens sociala umgängeskrets är lite för snäv för sitt eget bästa.

Att huvudlöst skynda in i det senaste bara för att det lovar precis lika glimmande guld och precis lika gröna skogar som det förra senaste är motsatsen till att skynda långsamt. Och att tro sig veta hur läget “egentligen” är, är även det smått förhastat. Det är bara historiker som verkligen vet hur saker och ting slutar, och de försiktigare bland dem brukar ibland försynt påpeka att vi ännu inte riktigt vet hur andra världskriget slutade.

Det faller sig med andra ord naturligt att tänka ett extra varv på saker och ting innan det blir dags att sätta sig i lagstiftarposition. Inte bara i termer av att gå igenom sakfrågan inom den närmaste sfären kontakter, utan även i att skicka ut den på remiss till ett antal experter på ett lika stort antal områden.

Detta sker förstås i den rent lagstiftande processen, tack och lov. Men hur ofta annars? Hur ofta frågar vi våra meningsmotståndare om vad de råkar tycka om någonting? Hur ofta söker vi självmant upp en expert för att på egen hand utröna deras åsikter och insikter? Hur närvarande är – för att invokera antropologin – den Andre i ens vardag?

Det är inte utan att det är lätt att få mjölksyra i sina diskursiva lårmuskler av att tänka det där extra varvet. Det finns alltid en vinkel och ett perspektiv kvar att beakta saker ur, och vanligtvis tenderar litteraturförteckningen i den där sista boken att mynna ut i fler vinklar att se världen ur. Världen inte bara är större, utan blir också större ju mer vi förstår av den.

Foto: Dimitri N.

En spontan reaktion många har på detta är att det förmodligen tar massor av tid. Och ja, att vara konservativ är någonting som tar tid. Själva begreppet antyder ett förhållande till tiden, och varandet är desto mer tidsbundet. I dubbel bemärkelse. Men som sagts ovan så tar social förändring tid, och den bör även tillåtas ta tid.

Människor är trots allt vanedjur, och gör det de gör av anledningar vi kanske inte förstår men som ändå bevisligen är rimliga för dem. Att försöka införa en radikal förändring i deras sätt att göra saker förändrar inte deras anledningar, och de fortsätter därmed att agera utifrån dessa. Med resultat som förmodligen inte riktigt ligger i linje med den rådande politiska ambitionen; det behöver nog inte sägas att det finns gott om misslyckade politiska reformer som lett till allehanda märkliga bieffekter.

Ting tar tig. Politik tar tid. Människor är tid. Att tänka, förstå och bejaka detta är grundstommen i den konservativa hållningen. Att det så ofta utmålas som ett oreserverat kramande av det förgångna är lätt att förstå; det ligger trots allt nära till hands när den eftertänksamme inte reservationslöst vill återuppfinna hjulet för tredje gången med hänvisning till att de två förra gångerna räcker både gott och väl.

Månne finns det fortfarande plats för en politisk konservatism inom den samtida svenska politiken. Jag fruktar dock att dess förespråkare tenderar att fly undan till lugnare platser, så som det akademiska eller det kulturella. Inte för att deras intresse i sakfrågorna slocknat, utan för att de förlorar intresse i att delta i det politiska mediejippo som år efter år blir allt mer likt melodifestivalen.

Men det sista som överger en är ju trots allt hoppet.