#svpol

Tanken om epistemologisk balkanisering är under inga omständigheter en ny tanke. Insikten om att människor är olika har funnits med oss så länge medvetenheten om (och, förvisso, erkännandet av) andra människor funnits. Poängen med att använda ord som epistemologi och balkanisering ligger dels i att det är ett mer precist sätt att säga att människor är olika, att det omedelbart antyder att grunden till olikheten ligger i våra sätt att betrakta världen och – än mer – i att det är ett fenomenalt exempel på sig självt.

Det finns nämligen en akut risk att en stor andel av genomsnittsbefolkningen inte förstår vad begreppen innebär – eller, för den delen, har anledningar i sin vardag att förstå det dem. För att uttrycka det utan att lägga någon vidare värdering i det.

(Den korta versionen: episteme = kunskap. -logi = läran om det ord som kommer före. Epistemologi = läran om kunskap och dess villkor. Balkanisering är den tendens människor har att sluta umgås med andra än sina likar, med extrempunkt att alla andra än ens närmaste ses som någonting annat än jämbördiga varelser. Jfr det moderna Balkans historia.)

Ett mer välkänt exempel är det faktum att det samtidigt finns ömsesidigt uteslutande sätt att se på världen, så som med vetenskapare och homeopater. Å ena sidan människor som benhårt hävdar fördelen med replikerbara, väl utformade positivistiska experiment som fundamentet för all applicerad kunskap; å andra sidan människor som hävdar att universalreceptet för att öka en medicins effektivitet är dess frånvaro. Å ena sidan materialistisk empirism; å andra sidan dess direkta motsats.

Att säga att människor är olika räcker inte för att beskriva det avgrundsdjup som finns mellan dessa grupperingar. Det är inte fråga om en mindre nyansskillnad av en tolkning av ett obskyrt textstycke; bokstavligen hela världen utgör skillnaden. Ingenting beskriver läget mer passande än ordet balkanisering.

Det finns ett otal liknande skillnader. Vissa hävdar med största visshet att världen är hemsökt av utomjordingar; andra går omkring och fruktar en global muslimsk konspiration som kommer att använda påtvingat höga födelsetal för att muslimifiera världen innan 2050; andra lever redan i vad som kan kallas ett informationsmässigt 2050, och undrar när alla andra ska hinna ikapp. Åter andra känner inte till att Sovjet rämnat, med en motpart som inte ens känner till Berlinmurens existens.

Att säga att människor är olika räcker inte riktigt hela vägen.

Foto: Víctor Nuño

Det räcker inte heller hela vägen att leka postmodern och invokera relativism som förklaringsmodell. Vilken filosofistudent som helst som råkade vara vaken på föreläsningarna kan berätta för dig att någontings sanningshalt inte har någonting att göra med hur mycket någon går omkring och tror på detta. Eller ens om det råkar vara många som gör det.

Samtidigt skulle sociologistudenten insistera på att Thomas-teoremet gäller. Det vill säga att sanningen är irrelevant, socialt sett – när människor går omkring och tror att läget är på ett visst sätt, så agerar de också som om världen är sådan, vilket gör att den inbillade situationen blir verklig till sina konsekvenser. Det väldigt dramatiska exemplet på detta är förstås när någon skriker “det brinner!” i en överfylld lokal. En brand orsakar panik; att människor i ens närhet agerar paniskt över en inbillad brand orsakar samma panik tills beskedet om brandens icke-existens sprider sig.

Detta har vissa konsekvenser för hur vi organiserar våra politiska liv.

Särskilt nu i dessa nya mediala tider, där det är fullt möjligt för en person att fördjupa sig så djupt och så länge inom ett ämne att det blir svårt att kravla upp igen. Och, än mer, när det är inte bara möjligt utan även enkelt att skapa sådana djupa och breda sammanhang åt människor att fördjupa sig i.

Möjligheterna att ta del av världens mångfald av tankar och intryck har aldrig varit större än nu. Precis som möjligheterna att aktivt låta bli att ta del av dessa.

Eller, lite brutalare: Politiskt Inkorrekt är lika mycket livsstilsblogg som vilken modebevakerska som helst.

Foto: Steve Garfield

Om vi nu frågar en student i socialpsykologi, så kommer denne att säga att människor blir som de umgås. Det skulle kunna formuleras som så att vår livsvärld är en funktion av de människor som omger oss – att vår identitet är ett socialt sammanhang. Och beroende på vilka som befinner sig i vårt sammanhang, blir vi över tid olika personer.

När möjligheterna att medvetet filtrera ut vissa typer av information – kommunikation – ökar, ökar också möjligheterna till både livsstilsval och självsegregering. De är många gånger två sidor av samma mynt – det är en livsstil att omge sig med vissa former av nyheter och nyhetsflöden, och allt för ofta ingår det att inte omge sig med vissa andra sådana. Inte bara för att det är fysiskt omöjligt att ta del av allt som brusar förbi, utan även för att det är diametralt motsatt mot ens sätt att vara. Rasisten läser inte de senaste rönen om hermeneutisk metodik vid tvärkulturell retorik; homeopaten är inte intresserad av validitetsaspekterna av evidensbaserad medicin; de flesta låter aktivt bli att läsa Playboy i det offentliga.

Den epistemologiska balkaniseringen handlar inte om sanningen. Inte ens om Sanningen, med stort S. Den handlar om de sociala nätverk vi aktivt omger oss med – och aktivt undviker. Det är fullt möjligt att bo i en livsvärld där invandring, invandrare och invandrarproblem är det enda som diskuteras, dag ut dag in. Det är lika fullt möjligt att göra detsamma med bävanden inför högerns ekokammare, förfasanden över situationen i Japan, glädjanden över Anonymous senaste härjningar eller – varför inte – det egna fotbollslagets triumfer och nederlag.

Eller, som så många cyniska arbetsgivare upptäckt och omsatt i praktiskt handling, arbetets olika moment.

Att säga att människor är olika räcker inte. Det har inte den udd av självinsikt som krävs för att komma tillrätta med det hela. Det handlar enbart om andra människor, och det hjälper inte när den förste att segregera sig själv in i vissa gemenskaper är vi själva. Och det hjälper absolut inte när vi konfronteras med andra som gör detsamma. Avgrundsdjupet mellan oss försvinner inte av att vi konstaterar att det är där och sedan fortsätter bygga bo på var sin sida.

Det försvinner inte heller av att bygga broar. Med sådana går det bara desto fortare att springa hem igen när saker blir för konstiga. Det försvinner först när vi tar på oss vandrarutstyrseln och vandrar omkring på andra sidan ett tag. Det försvinner när vi inser att gräset tenderar att vara grönt även där.

Att säga att människor är olika räcker inte. Ett vi börjar alltid med det som är lika. Och ju större det där digitala viet är, desto större är även jaget.

Så varför nöja sig med mindre?