#svpol

Det går inte att komma ifrån att frågan om arbetslösheten ligger och har legat i fokus väldigt mycket på sistone, både före och efter valet. Vissa säger att den ökar, andra att den minskar, och det är inte utan att det finns en viss systematik i tillskrivandet av skuld respektive ära i frågan. Det här är inte rätt plats att reda ut vem som gjorde vad av vilken anledning med vilken avsikt och med eller utan vilka resultat, och detta skulle (vår ytterst generösa policy rörande att låta argumentationen ta den plats den behöver till trots) ta lite för mycket utrymme i anspråk.

I stället vill vi presentera er med två paradigm kring arbetslöshet, och en utmaning.

Det ena kan kallas ett dygdecentrerat paradigm, och utgår från att det är individens fel att arbetslöshet finns. Detta är ett intuitivt tilltalande sätt att se på saken, i och med att det är lätt att se det framför sig: den som tar sig i kragen, anstränger sig, sätter sig i biblioteket och läser hela dagarna, lär sig saker och på det hela taget jobbar hårt – är till sist även den som lyckas.

Stolthet och en känsla av självrespekt följer på ett väl uträttat arbete, och det sägs därför ofta att ett väl uträttat arbete är en belöning i sig självt.

Det säger sig självt att nyckeln till framgång är att redan tidigt frammana denna känsla av självrespekt och karaktär hos de unga. När de väl vet hur saker ska göras och vad de kan göra, så kommer ingenting att ställa sig i vägen för dem. Om det inte finns något jobb kommer de helt sonika att skapa ett, eftersom de kan.

Foto: Willem J. Poolen

Det andra paradigmet kan kallas strukturalistiskt, och är lite mindre handfast. Utgångspunkten är att samhället är mer komplicerat än de individer som utgör det, och att det därför inte alltid är individens förtjänster eller fel som leder till att denne har ett arbete eller inte.

Det finns ett otal varianter av strukturalism, med olika grader av komplexitet och huvudförvridning, men det exempel på konkret tillämpning som flest känner till är lagen om tillgång och efterfrågan. När tillgången på någonting är sällsynt och svårt så ökar efterfrågan på detta något, varpå priset ökar. När samma någonting finns överallt, och det inte är särskilt mycket orkafaktor på att få tag på detta, sjunker priset.

Inga konstigheter, med andra ord. (Även om det kan vara svårt att släppa individen som alltings mått. Vi återkommer till detta framöver.)

För arbetstagares del innebär detta att det i vissa perioder finns en större efterfrågan efter deras tjänster, och att det därmed finns möligheter att ta ut mer betalt. Och, omvänt, att det ibland finns för mycket tillgång på arbetskraft inom ett visst område (geografiskt eller branschmässigt), och att det därmed per marknadsmässig automatik inte finns arbete åt alla, hur duktiga de än är.

Foto: bitchcakesny

Det var två paradigm. Kvar återstår utmaningen.

När vi nu har dygdetanken och strukturtanken utstakade för oss, så kan vi börja använda dem för att försöka tänka vad endera sida skulle kunna tänkas säga om de möttes i en mörk gränd någonstans. Den förra skulle säga att de arbetslösa är lata och behöver lite mer karaktärsfasthet; den senare skulle då svara att det pga marknadsläget inte finns några jobb hur karaktärsfast en person än är; den förre skulle då säga att det är väl bara att starta eget, med resultatet att den senare svarar att det inte finns någon plats för nya initiativ på marknaden, och att de som försöker i hundra procent av fallen går i konkurs och står med karaktärstärande lån. –

Och så vidare, tills kreativiteten, tålamodet eller ens lediga tar slut.

Detta är vad som brukar kallas “å ena sidan, å andra sidan”. Eller, för att vara gammalmodiga och inte rädas att folk rättar oss utifrån ett otal andra paradigm, dialektik.

Utmaningen vi vill ge er är denna: nästa gång du diskuterar arbetslöshet, försök att inte gå direkt till en ståndpunkt och hävda den kategoriskt. Försök i stället att tänka bägge tankgångar på samma gång, och se vad som händer.

Vi på redaktionen lovar inte guld och gröna skogar. Men väl en lite mer utmanande vardag.