#svpol

Det finns inom den moderna retoriken – avrundat till närmaste polarisering – två inriktningar att hänge sig åt. Det ena är talarens retorik, som sysslar med att producera diskurs som vid sitt slut lämnar åhöraren övertygad om eller påverkad av någonting. Vilket är allt från den nervöse bröllopstalaren som vill allt annat än att stappla fram några högtidsord, till den cyniske reklammakaren som gärna ser till att samme talare råkar nämna ett visst varumärke stundens hetta. Vilket onekligen är en hel del.

Den andra är läsarens retorik, som spänner från frågeställningen om vad nationalsången egentligen handlar om, till dekonstruktionen av den polyvalenta subjektspositionen i den postkoloniala diskursen rörande kvinnliga modebevakare. Vilket, erkänningsvis, är ett mindre världsomspännande omfång än det till en början verkar vara.

Egentligen är det inte svårare än skillnaden mellan att skriva och att läsa. Men talaren har ofta ett intresse av att få det sagda att framstå som mer imponerande än det egentligen är, precis som läsaren har ett intresse av att förstå vad i helsike den där pretentiöse snobben snackar om.

Det behövs ingen längre tid som politiskt aktiv för att bli en härdad läsare. Ens politiska motståndare använder vanligtvis en rätt begränsad mängd argument, och efter ett tag lär en sig vilka ord som är rent dekorativa och vilka som faktiskt är värda att reagera på. Alla parter kommer att prata om demokrati, frihet, tillväxt och andra konjunktioner som behövs för att ens kommunikation inte ska innehålla en massa grammatiska tomrum, och att göra stort väsen kring dessa får bara ens eventuella åhörare att vänta på extranumret de egentligen kom för att höra.

Visst är det intressant att se hur läsandet och skrivandet växer ihop?

Foto: Churl Han

En annan intressant aspekt av det retoriska är att den metod som används för att konstruera en kommunikation också kan användas för att analysera den. Och vice versa. Vi härdade läsare kan, om vi bara kommer på tanken, bygga våra egna argumentationer på det vi finner felaktigt hos våra motståndare, och rutinerade talare kan, när de väl förstår vad de sysslar med, såga sina motståndare utifrån sin egen erfarenhet. Övning är med andra ord färdighet, även om vi kanske inte råkar veta om våra retoriska superkrafter än.

Tre begrepp som ingen politisk retoriker klarar sig utan är ethos, pathos, logos. Speciellt inte när de läggs fram i den ordningen, eftersom den politiska processen fungerar enligt denna.

Det första en talare behöver göra är att etablera ethos. Vilket, som minimum, är svaret på frågan “varför fortsätter jag lyssna till den här människan?”, och mer avancerat innebär en slags identifikation med och/eller tilltro till den talande. Synonymer är image, pondus, trovärdighet.

Det andra som behöver göras – när publiken väl sitter still – är att få någon slags känslomässig respons. Så som engagemang eller intresse. Eller, mer avancerat, ilska, glädje eller någon annan stark känsla om ens ämne. Eller, för att göra som mästarna, att göra sig själv till huvudnummer, och sedan fortsätta vara huvudnummer när övergången mellan den egna kommunikationen och lyssnarens tankegångar väl är gjord.

Efter det? Logos?

Bah.

Du behöver möjligtvis känna till det för att veta varför du inte behöver tänka på det, men det är ungefär så stort utrymme det förtjänar.

Foto: Dilip

Ungefär här anar jag att det – avrundat till närmaste polarisering – kommer att finnas två olika responser. Å ena sidan de som nickar igenkännande och tänker att, – så är det! Det är bara ego och känslor, och allting annat förläggs på sin höjd till Spanarna. Och, å andra sidan, de som tänker att, – nämen så kan det ju inte vara? Orden har väl inte tappat sin betydelse och politiken blivit ett propagandaspel där den som syns mest på Melodifestivalen och Almedalen vinner?

Det går väl fortfarande att säga någonting meningsfullt? Utan att för den skull omedelbart bli omklassificerad till konstnär, och därmed omedelbart politiskt omintetgjord?

Att skriva är en svår konst. Att läsa är en ännu svårare konst.

Målet i bägge är att inte bli för härdad, för cynisk, för snabb med att spela på de stora trummorna bara för att läget råkar vara gynnsamt. Konsten är att ständigt klara av den där balansgången mellan viljan att påverka och förmågan att åverka; att erkänna att vissa saker kanske inte är så liv och död som de framställs, och ändå kunna prata sansat om det som faktiskt är liv och död. Och det samtidigt som ens meningsmotståndare många gånger aktivt inte gör det.

Ty logos är en kräsen väljare, och dyker bara upp i de sammanhang som väcker dess intresse, välvilja och förståelse.

Blir jag politiskt omintetgjord om jag använder ett så omodernt ord som värdighet?