Det finns, på det stora hela, väldigt många olika sätt att vara. Om vi skulle skriva en lista på hur många olika slags jobb det finns, så skulle denna lista efter ett tag bli väldigt lång. Bollhavsinredare, skruvdesignare, patentförmedlare, fabriksarbetare, strategiutvecklare för reklammakeri i sociala medier – det är inte utan att det går att fylla en smärre lunta genom att bara nämna de olika yrken som finns. Fler, om vi tar med en beskrivning av vad exakt webbredaktörer, controllers och konstrestaurerare faktiskt gör.

Tack vare samtida innovationer inom social förvaltning så finns det även ett otal sätt att vara arbetslös. Dessa finns dock redan listade i lagrum och författningar, så uppgiften att dokumentera dessa är redan ett fait accompli. Bortsett från den redaktionella sammanställningen, förstås.

Det går inte att komma ifrån att denna mångfald av levnadsvillkor och vardagar över tid leder till en egen form av social splittring. Teaterpedagoger och rörmokare har inte nödvändigtvis gemensamma referensramar med dataspelsutvecklare i sina vardagar, och det är viktigt att det i ett samhälle finns gemensamma mellanlägen tillgängliga för alla medborgare. Någonstans måste det finnas en känsla av “vi, medborgare” – annars förlorar det offentliga sin status som offentlighet, och blir en uppsättning överlappande offentligheter som kanske eller kanske inte har någonting med varandra att göra.

Internets existens till trots.

Foto: Iliveisl

Det ligger i sakens natur att de politiska partierna – tillsammans, ironiskt nog genom sina konstanta konflikter – utgör en sådan gemensam referensram. De allra flesta kan förhålla sig till något parti, om än med reservationer och åtskilliga nypor med salt. Partiernas olika ideologiska inriktningar (de finns, ryktena till trots) drar till sig ideologiskt likasinnade, och det konstanta konfronterandet med andra partier utgör ett fenomenalt tillfälle att sätta ord och argument till det ideologiska. Och, över tid, en gemensam referensram, som möjliggör diskussioner trots åsiktsskillnader.

Det ligger också i sakens natur att de politiska partierna är mer än bara ett överfinansierat socialpedagogiskt seminarium i diskursetik. De utgör också den lagstiftande församlingen inom vårt parlamentariska system, och det är därför av viss vikt att de kan konsten att tala med varandra genom andra medier än knölpåkar och propagandaslogans. Och, än mer, att de inte är fanatiska så till den grad att de i varje enskild sakfråga kräver total ideologisk överensstämmelse för att ens överväga dem.

Det blir inte mycket av vare sig diskussion eller lagstiftning utförd då.

Det är därför smått oroande att den tendens som de olika ideologerna av idag uppvisar är att bilda sig egna sammanhang, där det enda de riskerar att stöta på är likasinnade. Ingen tjänar på att debatten lägger sig bara för att fanatikerna kommer överens på var sitt håll; särskilt inte medborgarskapet eller demokratin.

För att parafrasera den gode Tingsten: för att demokratin ska kunna överleva måste den politiska och ideologiska fanatismen dö.

Det manar till eftertanke, inte sant?