Det finns väldigt mycket värld att rädda just nu. Det är något av en standardformulering att säga att det räcker med att titta in på en genomsnittlig nyhetssida för att få tillräckligt med uppslag för tretton livstidsprojekt. Och för varje enorm katastrof som rapporteras om – hur hemska de än är – så finns det minst fem till som sker i tystnad och mediemörker.

Vissa av dessa är vi till och med delaktiga i. Även om vi inte tänker på det.

Det är lätt att stänga ute allt elände som finns. Tänka bort det, distrahera sig med någonting annat. Och om samvetet slår till går det alltid att donera en mindre summa till någon organisation som står redo med ivriga börsar att ta emot just dig. Så köper sig plånboken en stunds sinnesfrid, kanske till och med lite tillfällig stolthet.

Det är också nödvändigt att stänga ute det elände som finns. Samvetet och självet går sönder om det enda som finns i ens vardag är ångest, svält, lidande, död, katastrofer. När det enda i ens liv är tragik, blir livet tragiskt.

Världen är större än vad vi är. Vi kan inte rädda världen på egen hand; förr eller senare kommer det att bli nödvändigt med någon som räddar oss om vi försöker.

Foto: Fergal Claddagh

En annan standardformulering är att pengar inte kan köpa lycka. Vilket förvisso är sant, men de kan däremot sätta fart på problemlösare, som helt plötsligt får en väldigt mycket större problemlösarförmåga när världsproblemen helt plötsligt står i deras yrkesbeskrivning.

Vilket är en bra sak, eftersom det gör det lättare att få saker gjorda än det hade kunnat vara.

Ty pengar finns. I massor. Mer än vad som egentligen behövs. Det stimulanspaket som USA mobiliserade efter finanskrisen visar, med all önskvärd tydlighet, att pengabrist är det minsta av världens problem. Problemet – och många ekonomer har spillt mycken bläck om detta – är att få fart på pengarna, så att de inte ackumuleras i en sorts metafysisk skrattande buddha vars enda aktivitet är att stillatigande skratta åt eländet.

Ekonomisk tillväxt är pengar som rör sig, trots allt.

Nu fungerar det förstås inte att bara kasta pengar på problemen och hoppas på att de försvinner. Lika lite som en sjö mirakulöst blir fri av föroreningar av att kasta pengar däri. Vad de däremot kan göra är att skapa sociala sammanhang som, över tid, samverkar för att rena de föroreningar som finns i och kring samma sjö. (Ja, ett företag är ett socialt sammanhang.) Och det långt effektivare än vad blotta övertygelsen om att är en bra idé med rent vatten kan göra.

Staten som institution är, i sin tur, effektiv på att samla in pengar. Försök inte ens tänka på att skattefuska. Motstånd är meningslöst.

Vilket då öppnar för ställandet av en hel del frågor. Om det finns så väldigt många problem i världen, och det finns så väldigt mycket pengar, vad är då statens roll som problemlösare? Och som byggare av sociala sammanhang? Och, än mer, som avlastare av våra personliga samveten?

Skriv gärna en artikel, kommentar eller bloggpost på temat. Världen har ju trots allt ingen brist på problem att lösa.